nindog

Jag hittade den här på en av min brors vänners sida. Jag kan bara inte låta bli att lägga ut den här!

¨˜”°º•(`v´)•º°”˜¨

Dr. Laura Schlessingen är en känd radiopratare i USA som ger råd till personer som ringer in till programmet. För en tid sedan svarade hon en av dem som ringde med en hänvisning till 3:e Mosebok 18:22, att homosexualitet är en vederstyggelse som inte under några omständigheter kan accepteras.

Här är en översättning av ett öppet brev till Dr. Laura skrivet av en amerikansk medborgare vars namn är okänt.

Kära Dr. Laura

Tack för att du gör så mycket för att lära upp folk vad gäller Guds bud.
Jag har själv lärt mycket av dig och försöker dela med mig av dessa kunskaperna till så många jag kan. Om någon till exempel försöker försvara homosexualitet så påminner jag dem bara om 3:e Mosebok 18:22 där det klart och tydligt står att homosexualitet är en vederstyggelse, så är den saken färdigdiskuterad.

Men nu måste jag erkänna att jag behöver några råd kring hur jag skall följa några andra av Guds bud.

1) Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Mosebok 1:9). Problemet är att grannarna klagar.

2) Jag önskar sälja min dotter som slav (2:a Mosebok 21:7). Med dagens prisnivå, vad anser du vara ett skäligt pris?

3) I 3:e Mosebok 25:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar så länge de är köpta från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller Mexikanare och inte Kanadensare. Här behöver jag hjälp. Får jag äga Kanadensare?

4) Jag har en granne som insisterar på att han skall arbeta på sabbatten. 2:a Mosebok 35:2 är helt på det klara med att han måste dräpas.
Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

5) En av mina vänner menar att även om det är en vederstyggelse att äta skaldjur (3:e Mosebok 11:10), så är homosexualitet värre. Jag håller inte med. Vem av oss har rätt?

6) I 3:e Mosebok 21:20 står det i klartext att jag inte får närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Jag måste erkänna att jag lider av viss närsynthet och använder glasögon. Måste synen vara helt perfekt eller kan vi acceptera ett visst svängrum i denna fråga?

7) De flesta av mina bekanta går till frisören. De klipper håret på sidorna och rakar skägget i kanterna. Detta är tydligen en synd enligt 3:e Mosebok 19:27. Hur bör de straffas?

8) Jag har läst i 3:e Mosebok 11:7-8 att jag inte skall röra vid några rester av en död gris eftersom det gör mig oren. Kan jag fortsätta spela amerikansk fotboll om jag använder handskar?

9) Min morbror har en gård. Han syndar mot 3:e Mosebok 19:19 eftersom han planterar olika grödor på samma jord. Hans fru är inte mycket bättre eftersom hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen en blandning av bomull och polyester). Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det verkligen helt nödvändigt att vi samlar HELA byn bara för att stena dem (3:e Mosebok 24:10-16)? Är det inte lika lätt att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar(3:e Mosebok 20:14)?

Jag vet att du gått på djupet med denna typ av problemställningar. Så jag är helt säker på att du kan hjälpa mig. Tack för att du ständigt påminner oss om att Guds ord är evigt och oföränderligt.

Med vänliga hälsningar från en trofast lärljunge och tillbedjande fan.

¨˜”°º•(`v´)•º°”˜¨

Någon utställning i Kramfors blir det inte. Då kan vi ju i och för sig vara med på dopet som vi blev bjudna på och ville gå på.
Aramis drog på sig kennehosta trots vaccination, men tack vare denna så var han sjuk i endast 3 dagar. Men eftersom SVA rekommenderar att man inte är med andra hundar 10 dagar efter senaste symtom så skippar vi utställningen. Vore ju hemskt om vi smittade någon annan.

Knappt en vecka senare började Mira hosta och dagen efter även Azzi. Dessa två också vaccinerade och båda har hostat 3-4 dagar, inte mer. Ingen har varit allmänpåverkad eller haft feber, så vaccinet har skyddat om än inte fullständigt.

Det här har ju i och för sig orsakat andra skador. Mira låg i morse (ehrm, ja kl 11.00 då) och tuggade på mina nya, varma, sköna kängor. Rastlös till tusen och med Aramis här så blir hon ännu mera rastlös om hon inte får göra något och det har ju inte gått då hon varit sjuk. Men i morrn tänkte jag ta ut henne och träna lite lugn lydnad, bara så pass att hjärnan motioneras.

Senare idag får Aramis fara hem. Ja, pappa har adopterat honom och blir lika besviken varje gång jag behåller Aramis här, och Aramis trivs hos mamma och pappa så han bor där på heltid nu. Men han har fått vara här under sjukdomen eftersom det finns fler hundar i Edsta som inte är vaccinerad.

I söndags var vi till Sundsvalls Fältrittklubb (måste ju använda hjälmen vi köpte) på ponnyridning och Ninnen ville rida på en fläckig häst (skäck) så det blev Pinto, stallets största ponny! Kl. 15.15 var det vår tur och Ninnen styrde stegen längst bort i ridhuset där Pinto stod med sin ledare och utan tvekan svingade hon benet över hästens rygg (fast jag höll i henne då förstås). Sedan grabbade hon tag i tyglarna med ena handen och sadeln med andra och så bar det iväg, i skritt!
Trava ville hon inte och det förstår jag då Pinto var så stor så hans steg gungade henne rejält och det gick nog fort ändå, men jätteduktig var hon! Så nu väntar vi på att det ska bli söndag igen så Ninnen kan åka och rida. Fast nu siktar vi på en mindre ponny.



I går (tisdag för de som missat att idag är onsdag - rubriken) var det som vanligt kyrkis mellan kl. 10 och 12 på församlingsgården här i Ljustorp. Det är för närvarande 3 föräldrar och 6 barn deltagande. Ninnen är i ålder med de andra två storasyskonen och Totte i ålder med de två andra småsyskonen.
På kyrkis leker barnen, ja vi vuxna också mellan våra pratstunder och vi sjunger tillsammans med fröken Cecilia innan vi fikar och sedan avslutar vi med mera lek.
I går var även mormor med och Ninnen som älskar att sjunga gjorde det i högan sky de sånger hon kom ihåg. Det var också hennes tur att tända ljuset och det gjorde hon så bra och så stolt!

I går kväll fick sig Mira ett välbehövligt bad och efteråt torkade jag henne torr med hårtorken i nästan en och en halv timme. Allt för att hon inte ska dra på sig eksem eller svamp igen.
Jag trodde vi fått bukt med hennes klåda, eller ja, det har vi, men det har blivit en ond cirkel och när Mira är uttråkad så slickar hon sig i tassarna och det i sin tur blir... klåda och eksem.
Så jag klippte ur tassarna noga, tvättade med klorhexidin och smorde med det bästa vi hittat hittills, Aloe Vera. Sedan tog vi på skorna inköpta på Hööks (för vinter och snöklumpar) så att det fick verka och så slipper hon tratten. Nu ser tassarna mycket bättre ut, redan efter en dag, så det blir en behandling till, sedan övergår vi till strumpor så kanske hon låter bli tassarna om vi har tur.



Just nu sover Totte i soffan bakom mig, mamma är ute med hundarna och Allan och Ninnen är på väg hem.
I kväll ska jag få natta Ninnen, för Allan ska iväg och blir borta hela natten. Så vi ska ha det så mysigt alla 3 i stora sängen!

Kram på er!

I morse vaknade jag på tok för sent, fick inte veta i tid (eller inte lyssnat) att vi skulle vara på Fäbodsandsvägen 1 helst före 10.00. Men vi kom inte sååååå jäkla sent, för vi svängde in på gatan vid 11.00.

Farfar (ja, Bert) behövde hjälp av Allan att tömma förrådet hos farmor (Kerstin och ja, det är barnens farföräldrar jag pratar om) som ska flytta. Eller ja, måste flytta. Banvallen ska breddas 4 meter och nya E4:an ska gå vägg i vägg. Därför ska allt tömmas, sorteras och packas.

En timme senare for jag på Mediamarkt för att hämta lite varor åt farmor (fortfarande barnens) och tog dem till hennes nya lägenhet. Så jag fick äntligen se den också!

Sedan var det en tur till ICA Kubiken och handla lite mjölk och fil och Ninnen följde med. Naturligtvis hade affären små kundvagnar och Ninnen ville promt ha en sådan och vem kan säga nej till den hjälpen?!
Stolt och stor styrde hon runt kundvagnen och handlade till farmor. Och lite gotta åt sig själv och mamma!

Vid 16-tiden begav vi oss hemåt eftersom vi skulle in på Birsta City också. Först Panduro och lite julkortmaterial. Sedan Lekplaneten och lekmaterial. Och till sist ÖoB för lite allt annat. Och vad stod där inne om inte en gunghäst, halvuppackad, söt och gosig. Och vem är inte TOKIG i pållar?!
Ninnen bara ville ha den med hem och jag försökte förklara att en sådan fick hon önska av tomten och att vi skulle skriva en önskelista till honom när vi kom hem. Men Ninnen ville skriva en lista NU och jag skyllde på att jag inte hade något papper. Då kom hon med ett papper i handen och gav mig och sa:
- Nu har du papper till tomten! Också gick hon.
Papperet var monteringsanvisningen till gunghästen! Ja, där fick jag! Men Ninnen var nöjd så och vi kunde gå och betala våra varor.

I bilen hem lekte vi fantasilekar om att fara till Haparanda och bygga en raket så vi kan åka till månen där högst uppe i himlen! Eller åka till pålleland och dela morötter med pållarna innan vi rider på dem. Och helt plötsligt la Ninnen av en go'rap och utbrast!
- Fölåt! och sedan fortsatte vi drömma oss bort till fjärran land.

Vi har världens bästa dotter! Hon är bara för go och söt!

Jag har varken haft ork, tid eller direkta tillfällen att blogga, så nu blir det en del att tala om!

Vi börjar med barnen!

Totte växer så det knakar, hela 70 cm lång och 8810 gram tung (ja, han är tuuuuung). Han pratar, skrattar, jollrar och går an, ibland 03:15 och det uppskattas inte lika mycket av hans mamma, men bättre att han är glad än ledsen. Han varken sitter eller kryper än, men verkar lika glad för det.
Han har haft det lite körigt med magen i samband med introduktionen av barnmat och blev helt förstoppad ett par gånger, men nu är skiteriet igång som vanligt igen.

Ninnen har också hunnit med en hel del. Hon har hunnit sova både hos farmor och mormor en del utan mamma och pappa och hon tycker det är så roligt.
Hon är fortfarande alldeles pålle-tokig så vi har betalt medlemsskap till Sundsvalls Fältrittklubb och ska ta med henne på ponnyridning på söndag.
Förra veckan klämde hon fingret varigt så hon har fått vara till doktorn två gånger sedan dess för att först få penicillin som inte gick att äta och sedan en lite godare sort.

På hundfronten har det varit full rulle.
Mira är nu helt återställd, börjar sätta muskler och har idag för första gången sedan hon bröt benet fått sträcka ut i full galopp med Aramis och Azzi på travstigen i skogen. Och hon är fortfarande snabbast! Nu ska vi bara odla lite hår på henne också istället för det jag klippte av henne i somras så kanske hon också kan få följa med på specialen till sommaren. Hon har också, sent omsider haft sitt första löp.

Aramis har varit på utställningar hela hösten.
11-12 september var han i Nordmaling och Umeå och fick fin kritik och bra bedömning.
18-19 september drog hela familjen till Sveg med lånad husvagn och ställde Aramis i Sveg på lördagen och Ljusdal på söndagen. Enda nedslaget där var för att han hade för lite hull (läs: inget alls). Det var väl inte konstigt eftersom både Mira och Zita löpte samtidigt och den stackars hanhunden låg på hallgolvet i Edsta och gnall och ylade.
Sedan fick vi vila fram till 9-10 oktober då det var dags igen, fast här hemma. Nordichallen SKK på lördagen. Aramis fick ett tredjepris för felaktiga proportioner och huvud och dåliga rörelser!!! Ja, det säger mer om domaren än om hunden då proportioner och bra rörelser är det han har. Men jag tror inte domaren kunde sätta fingret på vad det var för fel och kunde inte standarden så hon vågade inte ta fram måttstocken.
På söndagen gick det bättre. Första pris och HP. Han fick nedslag på att han är "flamsig och okoncentrerad" i rörelserna och kroppen och det är han. Han har så mycket annat för sig när han springer i ringen och han sitter ännu inte ihop. Han har helt enkelt inte växt i kroppen!

Azzi, ja gamla Azzi! Hon är som vanligt. Ligger mest och myser i soffan, sängen, Annis säng, golvet MED kudde m.fl. mjuka sköna ställen. Hon är världens goaste hund och kräver inte mycket av sina ägare så länge hon får god mat och mycket kel.

Jag har beställt ögonlysning åt både Mira och Azzi och HD/ED röntgen åt Mira. Ögonlysningen är väl inte nödvändig, men efter en lång diskussion med bouvierkunniga har jag bestämt mig för att se så de inte har ärvt sina "förfäder" och det kan dessutom vara bra material för avelsvärdering för Miras uppfödare. Jag ska även göra en koll på Mira för att se så hon inte har hypo/hyperthyreos, men det blir senare. Azzi är redan kolla 2 gånger.

Nästa utställning är i Kramfors 30 oktober, bara Aramis anmäld.

Hmm... blev inte så långt ändå. Kanske bra det så någon orkar läsa!
Men några bilder blir det i alla fall!


BIS vinnaren Sundsvalls Brukshundklubbs utställning 101010
SV-10 War Thunder Index - Gun & Karl-Inge - A'message Kennel


Lovaktarens Mira 11 månader


Maldas Azzi 5 år


Skjervtorpet's Aramis 20 mån


Totte 6 mån


Ninnen 2,5 år

Den började egentligen på fredag kväll, men det var på lördag morgon som äventyret började.

In i bilen packade jag blöjor, vagnar, kläder, saft, kamera och barn innan jag tog sikte på Ramsele. Där hade mamma redan varit sedan början på veckan tillsammans med Karin och Carl Oscar Lindblom i deras husvagn på Ramsele Hembygdsgård, Rafnasils Kulturområde och Rafnastämman.

Jag spelar inget själv (har dock en ostämd nyckelharpa), men jag vill ge mina barn ett brett spektrum av musik och inget är så kul som att vara på spelmansstämma för oberoende av om du är nybörjare eller gammal i gamet så är du välkommen. Det du inte kan, det lär du dig!



Som tur var kunde jag parkera bilen vid husvagnen och förtältet där jag snackade lite skit medan jag matade Lille-man. Ninnen och mormor passade på att diska lite från middagen kvällen innan. Efter det dröjde det inte länge innan Ninnen kom ihåg pållen, ja den uppstoppade pållen som stod i stallet i ladugården inne på området. Det är alltså en riktig häst, fast, eh ja, död och uppstoppad, men han är ganska illa åtgången då både päls och man håller på att ramla av. Men han står där så snällt och Ninnen bara äääälskar honom.



Vi gick en vända inne på området och tittade i trösklogen, ladugården, festplatsen och på lokomotivet aka traktorn som stod bakom gammelgården och så bjöd mormor på våffla med grädde och jordgubbssylt som intogs på trappen till mjölkboden.



Efter det var det en ny tur till pållen som stod på schemat.

Tillbaka i förtältet var det dags för middag. Potatis, kött och Karins goda rabarbetchutney intogs med god aptit även om Ninnen låtsades att hon inte tyckte om det och åt kött i alla fall när hon inte trodde någon såg.

Nyätna var det dags för en ny tur in på området och... ja... pållen!

Totalt blev det 5 turer in i stallet och pållen innan vi for hem och resten av kvällen blev det tjat om vad som skulle komma dagen därpå.

Selånger marknad kan man ju inte missa och vad har de där? Ponnyridning!! Så söndagen spenderades i Bergsåker med karl, barn och farmor. Det inhandlades lite smått och gott, Ninnen fick kläder av farmor, det köptes några lotter, kastades lite pil och åktes lite karusell och naturligtvis red Ninnen på ponnypållen! Precis sådär som det ska vara på Selånger marknad. Och nu höll jag på att glömma! Langos, får ju inte glömma langos som är så gott!

Idag, ja måndag tillhör ju inte helgen, men hur som helst, var vi till Edsta och Ninnen fick rida en sväng på mitt 20-åriga halvblodssto Lady. Det var lite obehagligt att sitta så högt och Lady tar ju så stora steg att Ninnen tyckte det gungade för mycket, men det gick bra ändå eftersom pappa höll i Lady och mamma höll i Ninnen. :) Nästa gång provar vi Siwan, mormors nordsvensksto.

Egentligen har jag inte gjort någonting den här veckan, men gjort massor ändå.

I onsdags var Arne och Allan upp till stugan för att ta reda på träden som Mankan fällde för... flera veckor sedan är det nog, men det har inte funnits tid att ta reda på dem förrän nu. Cartoon Man Allan lyckades som vanligt med det totalt obegripliga och fogskummade sig själv.



I går medan Allan lämnade av Ninnen hos farmor för att spendera sin första natt utan mamma och pappa så lämnade jag av mamma på centralorten Gideåberg hos hennes bror tillika min morbror. Han bygde för måååååånga år sedan ett hus precis bredvid mormor och morfars ställe. För tolv år sedan gick mormor bort och några år innan gick morfar. Så i huset står fortfarande en massa möbler som varken mamma eller morbror vill ha, möbler som jag tidigare inte brytt mig så mycket om, men som jag på senare tid har förstått värdet i. Inte pengavärde, men jag kommer till exempel ihåg mormors linneskåp där hon brukade gömma saker som jag inte fick ha, men som jag letade reda på när mormor inte såg på. Så nu ska jag ta med en släpvagn och ta hem skåpet och en gungstol, nu när jag är gammal nog att förstå dess sanna värde.


Hemma är det lika stökigt som vanligt, men av rätt anledning.
I valvet mellan kök och vardagsrum hänger hoppgungan som används flitigt av sonen. Totte äääääälskar att kunna sätta fötterna i golvet och gå, även om han inte tar sig någonstans och även om det inte är långa stunder åt gången. Han har i alla fall roligt när han nästan kiknar av skratt.


Ninnen har i veckan varit utan blöja så mycket som vi tordats och det har bara skett någon enstaka olycka. Så nu är hon som de stora tjejerna och använder trosor istället för blöja, dagtid. Och nu har hon som sagt var även sovit borta en natt och det gick galant. Men det har nog tagit fram till nu att få henne att sova borta eftersom hon drömmer mardrömmar så ofta. Hon kan vakna mitt i natten, oavsett om pappa ligger bredvid eller inte och antingen skrika eller gråta i panik medan hon skakar okontrollerat. I det läget kan inte ens jag trösta henne utan då är det pappa för hela slanten. Synd att det ska vara så, men det finns inget att göra åt, hon växer tydligen ur det.

Nästa helg ska jag, Ninnen och Totte åter besöka Raffnastämman i Ramsele där mormor, Karin och "Calloska" är med husvagn. Det blir nog en hel del musik, träffa massa folk och kanske lite god mat. Men vi har en hel vecka med händelser kvar att se fram emot!

... slutade bättre!

 

Mamma fick konstaterat på natten mot måndag att hon inte hade blindtarmsinflammation, men nog så ont ändå. Hon behövde hur som helst ingen operation.

 

I tisdags fick vi en stund över att spela biljard medan farmor var barnvakt till Ninnen. Totte är så svår att lämna då jag bär på maten och ersättning ger jag honom inte om det inte är akut då han inte mår bra på den.

Både jag och Allan insåg att det går för lång tid mellan gångerna vi spelar. Det var bollputtning på hög nivå, total noll bollkontroll! Men roligt hade vi ändå till vi blev tvungna att lämna lokalen för att Totte inte skulle koka i värmen i lokalen. Det fanns ingen AC i över huvud taget och det var nog över 30 grader varmt.

 

I onsdags lämnade vi Ninnen hemma med mormor och drog iväg upp mot Kramfors och familjen Stölan/Eriksson för en heldag med hund och bara hund. Aramis behövde klippas inför utställningen. Det blev en hel del snack och lite pizza tillsammans. Det är skönt att prata med någon som vet vad man menar och som besitter samma intresse – bouvier des flandres.

 

Torsdagen måste ha varit bästa dagen på hela veckan, för då fick vi Mira friskförklarad. Sent på eftermiddagen anlände vi hos veterinären och efter en snabb undersökning och uppvisande av trav fick Mira en spruta och började snarka. 2 röntgenplåtar senare förklarade ortopeden att Miras ben är läkt och att armbågsleden är ren, men att vi måste fortsätta böja igenom den varje dag. En månad till med koppel tyckte han också för att inte slita sönder ledband, ligament, senor och muskler då hon är stel och omusklad. Men inga återbesök behövs.

 

Jag skyndade mig och ringde Mary och berättade den goda nyheten och sedan firade vi med Sibylla.

Samma kväll fick Mira promenera på asfalt, hela 500 meter!

 

Fredag gick åt till att packa inför utställningen och på fredag kväll kom mamma och sov hos oss.

 

Lördag morgon kl. 04.00 ringde väckarklockan. 05.00 satt vi i bilen på väg mot Svenstavik och SKK internationell utställning. 08.00 var vi på plats, hela 30 minuter tidigare än beräknat, men bättre att vara på den sidan om.

Kikki och Lars-Åke anlände en stund senare med tält och utrustning. Strax efter hittade vi igen Lina och Vega också.

Jäktigt värre blev det när en massa belgare inte kom till start och vi inte var i direkt anslutning till ringen, men Anna och Mönster kom och skyndade på oss.

Med andan i halsen och Aramis på släp sprang vi in i ringen och visade upp vår bästa sida och fick lämna ringen med ett andra pris och en tillfredställande kritik.

Efter Aramis var det Jockes tur i öppenklass. Han fick en 1:a, CK och CACIB. Vega fick också hon en tvåa i juniorklass. Hon behöver växa på sig. Inez fick precis som Jocke 1:a, CK och CACIB och BIR och BIM stod mellan dem. Inez tog hem BIR:et, men placerade sig tyvärr inte i finalen.

Inez och Jockes egen hemsida

 

Nöjda stoppade vi in hund, utrustning och oss själva i bilen, styrde kosan hemåt, men kom inte speciellt långt förrän vi blev påminda hur sköra vi faktiskt är. Vid sidan om vägen låg en trasad motorcykel och några meter längre bort låg en trasig älg. Vi ber till de högre makterna att motorcyklisten klarade sig!

MC krockade med älg

 

A'message Solitair Moon och A'message Wishful Inflow

Lovaktaren Vega och Skjervtorpet's Aramis

Då var det dags att uppdatera lite igen efter lite stress med planerande av en överraskningsfest för svärmor som nu har fyllt 60 år.

 

Mira

 

Mira var för 3 veckor sedan och tog bort gipset. Hennes ben var inte helt läkt med veterinären ville inte gipsa om då han var rädd att hon skulle få pålagringar i armbågsleden av orörligheten. Istället fick hon ett bandagerat ben och strikta order om att hon skulle hållas stilla. Vi fick också gärna simma henne för att öka rörligheten utan belastning.

 

För att kunna simma henne och få henne någolunda torr utan att behöva vänta 3 dygn så insåg jag att hon behövde klippas ner så jag tog fram trimmern och körde över halva kroppen innan den gav upp, så resten blev med sax. När hon var nerklippt såg vi också hur fördj.... hon såg ut. Mager och omusklad efter 5 veckor i total stillhet, men inget som inte går att åtgärda... Värre var med saxmärkena, tussarna som stod ut och tovorna efter gipset, men simmas skulle hon!

 

Sagt och gjort! Vi drog iväg till Burtjärn här i Ljustorp där det finns en ganska lagom badplats som inte underhålls av kommunen, alltså inget hundförbud, och väntade tills de badande hade gått ur vattnet innan vi stoppade Mira i plurret. Vilken tur att vi inhandlat en flytväst till henne dagen innan, för hon ville inte röra bakdelen alls till en början (hon hade aldrig simmat förut), men efter en 20 sekunder fattade hon galoppen och viftade på med både fram och bakben.

Hon fick simma 30 sekunder och sedan gå in så pass långt att hon bottnade och vila där i strax över en minut innan vi tog ut henne djupare så hon fick simma 30 sekunder till. Samma procedur upprepades ytterligare en gång och efter det fick hon gå runt lite stilla innan hon torkades och sattes i bilen. Så tog vi oss själva ett dopp och lämnade badplatsen.

 

På väg hem stannade vi till hos min bror som bor efter vägen och tog en kopp kaffe. Mira fick sitta kvar i bilen då det var mer än lovligt varmt ute (ja, med bagageluckan öppen, hundgrindarna stängda och bakrutorna nedvevade, inga grillade hundar i min ägo tack). När vi kom hem var hon nästan torr och ville gärna leka lite så vi satte in henne i buren i väntan på att hennes kvällsmat skulle blötas upp.

 

Nästa dag var det dags igen. Upp till Burtjärn med denna gång var vi ensamma så det var bara att kasta av sig kläderna, hoppa i badbrallorna och plumsa i. Vi utökade passen till 4 stycken á 30 sekunder.

 

Även denna gång stannade vi hos brorsan för nu var hans sambo och sonen Bernard hemma så Anni fick leka en stund medan vi bjöds på middag och kaffe. Mira satt i bilen även denna gång och när vi senare kom hem stoppade jag henne i duschen och schamponerade henne för första gången efter gipset, guuuud så skitig hon var! Hur som helst så la vi in handukar i buren och så fick hon vila fram till maten. Men hur dum får man bli!? Jag VET att Mira har känslig hud och låter henne ligga i buren på en fuktig handduk Suck! Idiot! (pekar på mig själv) Detta var på torsdag kväll.

 

På söndag morgon såg Mira ut som om hon hade fläcktyfus och höll på att klia sig själv sönder och samman så på måndag morgon ringde jag veterinären och fick komma akut. Efter hudskrap och rakning konstaterades att hon hade fått svamp och hon tvättades i klorhexidin och smordes in med en svampdödande salva som vi också fick recept på. Alltså, att de rakade henne gör ju inget, pälsen växer ju ut, men hon ser ut som en halv pudel-wannabe.

 

Nu, 2 veckor senare är hon helt svampfri och vi har fortsatt simma henne, men efter varje gång har vi farit raka vägen hem, torkat henne med hårtorken, tvättat henne med klorhexidin och smort henne med svampdödande salva. Det har gett resultat för hon har börjat gå upp i vikt och satt lite muskler så pass att hon inte går på hela hasen längre. Hon haltar fortfarande, men bara en kort stund efter att hon varit i buren, så jag antar att det är för att hon är stel. Armbågsleden är inte helt böjbar, men jag vet inte säkert om det är för att hon spjärnar emot när jag försöker böja den, eller om det är för att hon har pålagringar. Men på torsdag ska vi tillbaka till ortopede och ta en ny röntgenplåt för att se om hon läkt helt och om hon kan börja träna på allvar. Vi håller tummarna!

Aramis

 

Ja då var killen ögonlyst UA. Ett steg till i rätt riktning.

 

Jag börjar bli lite nervös för utställningen i Svenstavik i helgen. Aramis har i och för sig lagt på sig en hel del, men jag betvivlar att han blivit högre. Det är bara att hoppas att det är en domare som gillar pygméer.

 

Han har gått upp nästan 7 kg sedan han flyttade hem till mamma och pappa, men det är ju inte konstigt när pappa promenerat honom och tränat honom varje dag. Han har också blivit superlydig. Han går inte utför slänten ner till grannens gård utan stannar på gården hos föräldrarna, även om någon kommer och han vill hälsa. Han stannar på gården även om ingen är hemma!! Mamma var tvungen att åka hemifrån en stund och eftersom vi inte kunde ha honom och Azzi här när Mira gick med gips och inte rymdes i buren så stoppade mamma in dem i hundgården. När pappa kom hem satt Aramis vi kanten till slänten och viftade på svansen och Azzi satt i hundgården och var olycklig. Aramis hade hoppat ut, men det är ju egentligen inte konstigt då en bouvier ska kunna hoppa upp på ryggen på den boskap de vallar. Men han hade inte gått ifrån gården, även fast Emil kom hem och hundarna älskar honom.

 

I går kom Aramis för att bli färdigkammad, började lite smått på honom i torsdags, men hann inte klart. Och naturligtvis fick jag bada honom igen, även fast det är lite nära utställningen. Vet inte vad han rullade sig i, men det luktade mök och jag tyckte lite synd om mamma och pappa som skulle ha honom i sovrummet i natt.

 

På onsdag far vi till Kramfors och får honom frissad. Kikki är en ängel som ställer upp och klipper melerad maniac som jag kallar Aramis. Det finns nämligen ingen offknapp på honom.

Azzi

 

Azzi har länge varit ”fet” och hur lite foder hon än fått och hur mycket vi än har rört på henne så har hon inte blivit mindre. Jag har i och för sig insett att hon inte är fet i ordets rätta bemärkelse, hon är bara så rund. När vi bantat henne har hon blivit uppdragen som en vinthund, men inte mindre lik en tunna när man tittat på henne uppifrån. Hon ser helt enkelt ut så!

 

Men nu har vi hittat ett foder som vi kan ge henne lagom med mängd av, utan att hon lägger ut och efter alla promenader och träning med pappa på har hon inte bara satt muskler utan också fått bra kondition.

 

Ni kanske funderar över hur mina hundar kunnat bli så ”förlegade”, men förklaringen är den att under graviditeten hade jag för ont för att promenera Azzi och Aramis har jag varit jätteförsiktig med innan jag viste att han var hel i höfter och armbågar. Nu när jag blivit så pass bra att jag kan promenera hundarna, ja då gick ju Mira och bröt benet så att de andra två var tvungna att flytta... och på den vägen är det.

 

Azzi har flyttat hem igen. Hon har saaaaaknat sin husse och matte och hon jagar inte upp Mira så nu är semestern slut för hennes del. Just nu jagar Azzi kattungarna som i sin tur ställer upp bredsida, reser ragg och talar om att ”Här äts inga katter!” Azzi fattar vinken, viker undan och går och lägger sig.

Ja, det är väl det här som hänt i hundväg. Nu är det dags för kvällspromenad.

 

Ha de!

 

 

För det första vill jag säga grattis till Gun och Karl-Inge på A'message Kennel som med War Thunder Index fick titeln Svensk Vinnare -10 och grattis till Annette Månsson på Rajfax Kennel som med Rajfax Gimmie Ginza Of Wilma blev bästa bouvier på specialen i Degerfors.
Länkar till respektive kennel hittar ni på min hundhemsida.

I fredags morse vid tio i sju startade jag, mamma, Totte och Aramis färden mot Degerfors för utställning på Bouvierspecialen. I Tönnebro mötte vi upp med Kramforsgänget och skuggade dem neröver. Någonstans på vägen hittade vi av en Max-restaurang och fyllde vårra kurrande matgropar och en bit söder till så köpte vi frukost (ja för lördagen då) på en Lidlbutik. Jag har ingen aning om vad stället hette, men jag skulle utan tvekan hitta dit igen.

Väl framkomna till campingen i Degerfors (Degernäs) så var det dags att trimma lite på djuren så Kikki och Gun hade ställt upp sina trimbord och klippte på löpande band så hårtussarna flög. Även Aramis fick en omgång med saxen av Kikki.

Sedan var det dags för grillning i regnet och rusket så två utställningstält restes vid grillplatsen vid badplatsen och vi inhandlade några engångsgrillar. Det tog en jäkla tid att få köttet klart, men så småningom fick vi mat i magen.
Där fick jag också träffa en hel drös med för mig okända människor som jag bara visste att jag skulle komma överens med. Något annat var ju otänkbart då vi alla hade det största intresse man kan ha gemensamt. Ja, Bouvier des flandres naturligtvis!! Skämt åsido så tror jag inte jag någonsin har träffat så många trevliga människor på ett och samma ställe förut där det varit tävling inblandat.

Sängen lockade tidigt den kvällen efter den långa resan och jag trodde jag skulle sova som en stock, men ACK så jag bedrog mig!
Vi somnade gott, jag och Totten under samma täcke, men vaknade inte så långt senare av *prassel* 15 sekunders tystnad *prassel* 15 sekunders tystnad *prassel*. Säkert en 7-8 gånger. Jag funderade ett tag på vad det kunde vara, sedan hörde jag mamma hosta till. Någonting gjorde ju människan, men jag orkade inte försöka lista ut vad det var så jag somnade om. Någon stund senare vaknade jag igen av att Totte var hungrig så jag lade honom till bröstet och slumrade till tills han ätit klart då jag somnade om igen. Ett par timmar senare var det dags igen, men nu vaknade jag av att det blåste storm ute och en gren slog mot taket på stugan. Aramis var också lite rastlös, antar att det var av blåsten, men han lade sig och jag somnade om, åter igen. Och så var det dags att mata Totte igen och efter det var det ingen mening att somna om så jag gick och duschade.

Efter lite frukost, rastning av jycke och påklädnad av barn så satte vi oss i bilen och begav oss mot utställningsplatsen som låg hela 500 meter bort. Eller njae, kanske lite mer men det kändes fjuttigt kort bit för att åka bil, men jag skulle inte velat bära utrustningen den biten.

Upp åkte utställningstält (Kikkis) och jag lånade in mig på ett hörn i tältet bredvid och satte Aramis där i väntan på hans tur.

Först ut var Miras bröder Leon och Tari och även om färg och storlek är annan så är de väldigt lika varandra alla tre. Över ögonen mest. Hur som helst fick de båda bra kritik och slutade på andra repsektive tredje plats.

Några hundar senare var det dags för Aramis som var ensam i sin klass. Jag hann inte mer än ställa upp honom så kom mätstickan fram. 60 cm mättes han till och det är två centimeter för låg, tyvärr. Han fick jättebra kritik, men åkte ut på en trea för storleken.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag visst skulle vilja ha Aramis i Index storlek, men jag tror att Aramis storlek passar bättre till mitt satta ändamål. Synd på en snygg hund, men jag kan ju inte ge honom steroider.

Sedan var det dags för de vuxna hundarna och det var inte mindre än 12 hanar. Bl.a. Kikkis Jocke (A'message Solitair Moon), Monas Elitbreed Loke, Johns Eddie van Dorlenka, Karl-Inges War Thunder Index och Ninis Anton (A'message Whisper Innovation). Respektive kritik och placering finns att läsa på www.bouvierklubben.com under resultat.
Efter hanarna var det Inez (Kikkis A'message Wishful Inflow) tur i tikklassen och Gun visade henne. Efter första visningen ropade Gun efter en sax och ställde sig och trimmade håret i ansiktet på Inez, domaren tyckte hon hade för mycket hår. Det lönade sig för Inez blev tredje bästa tik.

Dagen förflöt och jag såg en hund jag kände igen. Varifrån förstod jag inte, för jag kände inte ägaren och inte hunden. Men det var likförbenat något familjärt över hunden. Till slut sa Kikki - Men det är ju Dizzy, Maldashund.
Då föll tioöringen ner! Det var ju Örlas ögon jag såg. Samma ögon som Ötzie och hennes barn har. De som någonstans säger "tyck om mig, jag vill vara din vän".
Jag surrade lite med Åsa, Dizzys matte och jämförde lite egenskaper. Jag kände igen väldigt mycket i det hon sa. Det är första gången jag träffar någon av Örlas avkommor som vuxna. Sist jag såg dem var de bara några veckor gamla. Och det gör lika ont nu som då.

Efter utställningen var det dags för medlemsmöte och där omtalades avsaknaden av lokalombud för norrland. Vi här uppe saknar någon som kan driva och pusha för aktiviteter och fånga upp nya medlemmar och efter att titeln lokalombud ändrats till kontaktperson så åtog jag mig uppdraget att agera kontaktperson för mellannorrland. Jag kan (försöka) se till att saker blir gjorda med hjälp av mina vänner. Det kan vara allt från grillkväll till träning, tävling, utställning, trimhelg, ja vad som helst som ökar gemenskapen bland oss ägare av denna underbara ras och så har även nya medlemmar som köpt sin första bouvier någonstans att vända sig. Inte så att jag besitter kunskapen själv, men jag kan hänvisa.

Den kvällen åt vi pizza tillsammans på campingen och jag hade en trevlig pratstund med Helen, Åsa, Lars och Annette. Vi skrattade gott åt dejtingsidor på internet och farmville på facebook.

Det blev sängen tidigt även denna kväll eftersom vi skulle upp tidigt för att packa och styra kosan mot Avesta och Svensk Vinnarutställning 2010. Eddie, Inez och Index skulle vara med.

På väg dit såg vi en bil ståendes efter vägen, och när vi kom närmare såg vi att det var Johns Vito med varningsblinkersen på. Han hade fått punka och hade inget fälgkors. Han hade ringt assistans, men de skulle ta en timme på sig. Kikki och Inez hade fått plats i bilen med Gun och Karl-Inge så hon var på väg, men Eddie skulle också ställas och han tolererar ingen annan handler än John så han kunde inte åka i förväg.

Så vi tog fram vårt fälgkorg och det passade till däcket, men inte till att ta loss reservdäcket som satt under bilen. Mamma vinkade in en passerande bil och deras passade till reservdäckshållaren, men Murphys lag säger ju att det inte ska gå ändå så när John skulle sätta fast reservdäcket så var bultarna för långa för den fälgen.
Mamma tog med sig det trasiga däcket i bagaget, Aramis i baksätet och for tillbaka till Lindesberg och jag och Totte stannade med John och Lars-Åke. Hon hittade en däckverkstad som hade jour, men han kunde inte laga däcket, men han hade kortare bultar så mamma fick dem och racade tillbaka.
Då hade John gett upp hoppet att hinna till utställningen med Eddie, men de for i alla fall i ilfart när däcket var på plats och vi bytte blöja på Totte innan vi följde efter.

Jag var stensäker på att vi hade missat alltihop, men när vi kom fram hade Eddie gått, men inte Inez, så vi fick se först henne bli andra bästa tik och sedan se Index bli BIR.

Nöjda kunde vi fara hemåt till Ninnen, Allan, Mira och vardagen

Här är lite random foton jag tagit under helgen.

Tjaa, vad ska man säga? Ödets nyck, otur, eller rent och skärt helvete?

Vi tar det hela från början!

I torsdags for hela familjen till stugan väst om Kramfors. Och då menar jag hela familjen, alltså även Azzi, Aramis och Mira. Det är underbart där för hundarna, mitt i skogen, bredvid en sjö, inte en själ så långt ögat kan nå och ingen trafik att oroa sig över.

Däremot en stege på marken. Mira fastnade i den och gjorde illa sig. Ingen såg händelsen, men vi hörde hur hon skrek och efter var hon halt på höger framben. Riktigt halt, hon hoppade omkring på 3 ben. Vi sökte igenom hela benet, klämde, kände, sträckte, böjde och bröt lite, men Mira förblev opåverkad, men fortfarande blockhalt.

Kikki kom och tittade hon också, som har lång erfarenhet av bouvier, och hon trodde som vi, att det var en sträckning eller stukning. Resten av den dagen fick hon sitta i bur, för säkerhets skull.

På fredag förmiddag var vi till veterinären som inte heller hittade något. Vi gick därifrån med ordination burvila och smärtstillande och på lördagen var hon redan bättre, men på söndag morgon när Allan tog ut henne på en kisspromenad i koppel på gården så var hon mycket sämre och ville inte stödja på benet.

På måndag (i går) fick vi komma till veterinär och röntgen och det visade sig att Mira har en fraktur på radius (ett av de två benen i underarmen) strax nedanför armbågsleden som förmodligen bara var en spricka först, men som blev en fraktur (därför vi inte hittade något i fredags). Enligt ortopeden här i Sundsvall så gick det att operera och sätta in en platta som stadga, men han hade inte rätt platta så vi blev remitterade till universitetsdjursjukhuset i Ultuna, Uppsala.

4 timmar senar (22.00) var vi på plats i Ultuna och jourveterinären tittade på röntgenplåtarna och klämde lite på benet och sa ungefär samma som veterinären här i Sundsvall. Men eftersom hon inte var ortoped så skulle den titta på Mira nu på morgonen idag (tisdag) och höra av sig när de visste vad som behövdes göras.
Jag fick skriva på ett papper där jag lovade betala och hämta hunden och på samma papper stod att de inte lämnar ut hunden förrän full ersättning är erlagd och jag har inga pengar just nu så jag frågade vad operationen skulle kosta. Jag fick till svar att någonstans runt 15 tusen och sedan runt 5 tusen för övriga omkostnader. Då skulle alltså försäkringen täcka allt utöver 20% som jag själv måste stå för. Så bra, de pengarna hade jag kunnat låna eller som sköterskan sa, det brukar vi alltid kunna lösa med någon form av avbetalningsplan, men att jag var tvungen att prata med klinikchefen om det.

Idag när ortopeden ringer så är hon för det första som specialistläkare allmänt är, okänslig på gränsen till otrevlig. Hon beskriver hurdan skadan är och vad som behöver göras och vad hon rekommenderar, operation. Hon talar också om riskerna för komplikationer. Hon säger också att ett alternativ, om än inte bra är att gipsa, men att ett sådant måste bytas ofta eftersom Mira fortfarande växer och att läkningstiden är ca 2 månader.
Jag vill ju naturligtvis ha bästa möjliga vård så jag ber om numret till klinikchefen och när jag pratar med henne så är det tvärstopp!
-Är hon inte försäkrad? frågar hon.
-Jo säger jag, veterinärvård 20 000.
-Ja, det kommer du ju inte långt med, får jag till svar.
Operationen kostar 25 tusen och utöver det behövs ca. 30 tusen till eftervård, rehabilitering och operationen för att ta ut plattan när benet läkt klart.

-Någon form av kredit kan vi inte ge, vi överlever på att våra kunder kan betala för sig.
EH! Gör inte alla företag det? Men ta en kreditupplysning då! Ja inte på mig, men mamma ställde upp.
Men det var kört!

-Att gipsa är ju ett alternativ till avlivning, men det brukar inte bli bra och man måste byta gips ofta eftesom hon växer och då måste hon ju sövas och det blir nog inte billigare i längden.
Nej, det är ju sant, men pö om pö kan jag få ihop pengar om jag så ska sälja mina organ på burk! Men så tänkte jag inte i paniken och rädslan för avlivning.

Så någonstans ifrån vart jag ju tvungen att få tag i pengar och mamma svarade inte i telefon, hon kom ju hem efter mig i natt så hon låg och sov. Det blev en biltur genom tårar upp till Edsta och då hade mamma precis klivit upp.

Så hon ringde klinikchefen (som helt plötsligt var jättetrevlig) och fick ekonomin förklarat för sig och så bestämde vi oss för att gipsa.

Efter samtal med ortopeden här i stan så vet vi att han byter gipset när det behövs och man måste hålla stenkoll så att gipsen inte skaver eller att andra komplikationer uppstår och som tur är så har både jag och Allan sjukvårdsutbildning i bagaget och vi har massor med snälla människor med olika kompetens runt omkring som ställer upp.

Nu har vi precis fått ett samtal att Mira är gipsad, det sitter som det ska, hon kan gå med det och det håller. Så nu ska vi ner och hämta hem henne.

I går kväll när vi lämnade henne så fick jag en sista blick som var så skrämmande lik den jag fick av Örla för 2 år sedan. Även om man inte kan läsa in mänskliga känslor hos djuren så sa hennes blick "Lämna mig inte matte! Varför lämnar du mig?" Och jag gjorde misstaget då att lämna Örla även om jag vet att hon har det bra. Det misstaget gör jag inte om med Mira. *snörvlar och torkar tårarna*

Även om det här med gipset misslyckas så har jag åtminstone gjort det jag kunnat och då kan jag låta henne somna in i min famn och inte 35 mil bort, ensam. Men det beslutet fattar jag om jag måste, inte förr.

Ledsen om det här inlägget blev rörigt, jag har säkert glömt en massa, men att skriva genom tårar och i väntan på telefonsamtal som kan ge både bra besked och sista tänkbara så fungerar inte riktigt min hjärna. Men för den som ville veta hur landet ligger så har jag gett informationen i den form jag kan. Nu kan bara tiden utvisa om jag fattat rätt beslut.

Jag älskar dig, Mira! Du är väldigt speciell för mig! Nu kommer matte och hämtar dig!

Japp, där var vi! Fast utan hund.
Vi var på plats strax före 9 på söndag morgon för att få se Mias (Andreas) norrbottenspets Enter, den ras jag är född och uppvuxen med och som ligger mig extra varmt om hjärtat. Men tro om allas vår förvåning när han inte fick följa med in!! Mia hade satt ett strypkoppel på honom, dagen till ära, men Enter är inte van att gå i strypkoppel så han drog som han brukade och började ju naturligtvis hosta, vid veterinären!
Men istället fick vi se Blümchens Pixi. En av Mias egen uppfödning rottweiler. En söt liten dam!

Vi träffade också på en vän från när Totte låg på prematuren. Han var där med sin väns American Staffordshire terrierhane Buddah. Världens go'vovve! Och snygg!

(Klicka på bilderna för att se dem i större format)



Av vår egen ras Bouvier des Flandres var 4 hundar anmälda, men bara 3 kom till start.

Mikaela Stenereds hane A'Message Exclusive Reality (Nemo)



Kikki Stölans tik A'Message Wishful Inflow (Inez) blev BIG R (5) och fick en enorm orange rosett.



och

Inger Bylunds tik Elitbreed Nanna



Och så fotades lite "random" hundar.

Vi börjar väl med Aramis. Han har nu känd mental status med 2:a på skott (varför förstod jag inte då jag tyckte han skulle ha en etta), men båda är ju godkända. Han överraskade mig bara vid spökena, annars visade han upp den sidan jag känner. Han är go', gla' och äääääälskar människor. Han blir lätt rastlös och han kampar precis så mycket som han ska (rasenligt), ljud bekommer honom inte och han behöver mattes hjälp för att ta sig fram till dumpen. Ingenstans hade han något kvarstående.



Nu ska han ögonlysas och på lördag ska jag ta mig till stan, närmare bestämt esplanaden, där hemvärnet har rekryteringstälten uppställda. Eftersom SBK Mellannorrland inte vet om/när det blir någon utbildning försvarsmaktshund här i Sundsvallstrakten så kanske hemvärnet vet. Annars tror jag man kan anmäla intresse genom dem.

Mira gör stora framsteg. Hon är mycket lugnare än för 3 veckor sedan, har lixom kommit till ro. Hon är precis så "förarvek" som jag vill ha henne också. Med det menar jag att hon vill vara till lags och är lydig, för det är roligt att göra matte glad. Jag ser alltså "förarvek" som något positivt.
Hon går fot utan att jag egentligen behöver anstränga mig, för det är mig hon söker, inte godis,  inte leksak. Hon är helt enkelt perfekt! Kan ju hinna ändras många gånger än ju mer hon mognar, men just nu är hon så nära perfekt man kan komma. Hon börjar sakta men säkert lägga på sig lite vikt efter allt hon tappade när hon var magsjuk. Hon är fortfarande mager, men inte lika illa, så det går åt rätt håll. Just nu tutar jag i henne 16 dl Bozita Robur Genuine Salmon per dygn + matrester och klass eller (fodax) mush.



För Ninnen leker livet just nu när hon kan vara ute med minimalt antal klädesplagg på kroppen och utan skor. Hon hjälper mormor här ute på gården nästan varje dag (mormors terapijobb??, jag klagar inte!) med att rensa rabatter, rensa bort brännässlor från gräsmattan och plocka i annat som mamma borde göra.



Hon växer så det knakar (Ninnen, inte mormor) och det märks för hon har blåmärken överallt. Hon kan inte hålla kroppen i styr i över huvud taget utan det far en arm här och ett ben där.
Men det gör inte så mycket när man har fått en alldeles egen, röd, fin cykel med flak. Nu kan hon skjutsa runt alla sina gosedjur.



Totte har precis börjat fyra av sina första leenden. Och vilka leenden sedan! Jag kommer ihåg att Ninnens första leenden var urmysiga, men det vetef_n om inte Tottes slår rekorden. Eller så har jag dåligt minne.
Hans magknip börjar avta, nu är det inte så långa perioder och inte lika ofta längre. Vi provade Minifom, men det gjorde bara saken värre. Då hade han magknip även på nätterna, vilket han inte hade innan, och han slutade bajsa, vilket små barn kan göra i alla fall, men när han väl krämade ur sig så var det nästan maräng.
Han är vaken längre perioder och när han ligger där i sin babysitter och gungar så skrattar han till och pratar lite och är såååå nöjd.
När vi vägde och mätte honom senast så låg han på +1 kurvan på längd och nästan +2 kurvan på vikt, så han håller på att plana ut lite, men nog brås han på pappa nog! Rapar och fiser som en hel karl!

Kossan.se