Ännu en torsdag
Idag har ännu en torsdag passerat förbi.
Det var meningen att jag skulle hinna på IKEA och titta på kök inför vår renovering, men jag fastnade i hemmet med tvätt, städ och ett par timmars World of Warcraft medan Ninnen sov. Vid halv 3 packade jag in barn, halva hundskaran och en massa mentaltestbanefigurer (halvkropps skyttefigurer) som Viveka ville ha igen, och så for vi till Gudmundsbyn och Sundsvalls Brukshundklubb och pågående bouvierläger.
Jag fick se några "nygamla" ansiken, Elitbreeds Freja och Ester, såg Freja som 6-7 veckors valp och Ester i utställningsringen i Kramfors när jag var där med Miller. Även Maldas Acke och Elitbreeds Loke med husse och matte var på plats, Maldas Disco och Maldas Åska så jag bara skymten av.
När vi kom hem, innan regnet hann ikapp oss så blev det en promenad i skogen.
Nu ska jag titta på ytterligare några avsnitt av Ghost Whisperer innan jag hittar av sängen.
Det var meningen att jag skulle hinna på IKEA och titta på kök inför vår renovering, men jag fastnade i hemmet med tvätt, städ och ett par timmars World of Warcraft medan Ninnen sov. Vid halv 3 packade jag in barn, halva hundskaran och en massa mentaltestbanefigurer (halvkropps skyttefigurer) som Viveka ville ha igen, och så for vi till Gudmundsbyn och Sundsvalls Brukshundklubb och pågående bouvierläger.
Jag fick se några "nygamla" ansiken, Elitbreeds Freja och Ester, såg Freja som 6-7 veckors valp och Ester i utställningsringen i Kramfors när jag var där med Miller. Även Maldas Acke och Elitbreeds Loke med husse och matte var på plats, Maldas Disco och Maldas Åska så jag bara skymten av.
När vi kom hem, innan regnet hann ikapp oss så blev det en promenad i skogen.
Nu ska jag titta på ytterligare några avsnitt av Ghost Whisperer innan jag hittar av sängen.
Sandstrand
Ehm, ja, en sådan har jag i vardagsrummet.
Jag tog med bovvarna på tur upp på berget bakom bonden. Skogsbilvägen upp bröt de för några år sedan då det skulle avverkas och det har bildats dyngpölar efter hela vägen. Mer eller mindre stillastående vatten... Och vem skulle inte dit och bada, hon som aldrig någonsin går i vatten om hon inte absolut måste. Jo, Azzi, och jag tror det var på pin kiv för att hon skulle dra ner Aramis i vattnet också, stackarn som inte fattade att han inte bottnade och höll på att drunkna.
Hur som helst så spolade jag av dem bägge när vi kom hem och schamponerade lite där det behövdes, tydligen inte nog mycket, för när de torkar så släpper sanden. Fin fin fin sand, nästan mjäle har lagt sig över hela golvet. Det är nästan så man inte känner den när man går barfota, förutom att det blir strävt att gå på. Och naturligtvis skulle Azzi upp i soffan innan jag hann stoppa henne.
Egentligen ska jag väl vara glad som har två hundar som gillar vatten och gillar att bada (i sjöar badar Azzi mer än gärna). Det är behändigt varma sommardagar då man kan svalka pälsdjuren i svalt vatten i någon sjö eller ta fram vattenslangen. Det gäller bara att vara försiktig med Azzis svans. Första sommaren vi bodde här uppe i Åsäng så badade vi hundarna och mig (Allan ville inte) i ån och dagen efter fick vi inte ta i Azzi och svansen hängde slakt rätt ner. Som tur var hade jag läst om vattensvans någonstans så jag slog upp det på google och läste på lite. Jodå, det var det hon hade, det har jag fått bekräftat i efterhand av veterinär. Så numera är jag noga med att hålla hennes svans varm och torka den så fort det går efter att hon blivit blöt. Tack och lov för hårtork och tålmodiga bovvar.
Helt klart ser en blöt bovve inte riktigt ut som en torr bovve. Skillnaden känns som mellan björn och råtta. Se själv!
Här har Armis hittat dammen hos Kerstin på Skönsmon. Som tur var hade hon ingen fisk i den. (Trähäst!!)
Här är från ikväll, på väg hem.
Nu tror jag faktiskt att jag ska gå och sova.
Vi hörs!
Jag tog med bovvarna på tur upp på berget bakom bonden. Skogsbilvägen upp bröt de för några år sedan då det skulle avverkas och det har bildats dyngpölar efter hela vägen. Mer eller mindre stillastående vatten... Och vem skulle inte dit och bada, hon som aldrig någonsin går i vatten om hon inte absolut måste. Jo, Azzi, och jag tror det var på pin kiv för att hon skulle dra ner Aramis i vattnet också, stackarn som inte fattade att han inte bottnade och höll på att drunkna.
Hur som helst så spolade jag av dem bägge när vi kom hem och schamponerade lite där det behövdes, tydligen inte nog mycket, för när de torkar så släpper sanden. Fin fin fin sand, nästan mjäle har lagt sig över hela golvet. Det är nästan så man inte känner den när man går barfota, förutom att det blir strävt att gå på. Och naturligtvis skulle Azzi upp i soffan innan jag hann stoppa henne.
Egentligen ska jag väl vara glad som har två hundar som gillar vatten och gillar att bada (i sjöar badar Azzi mer än gärna). Det är behändigt varma sommardagar då man kan svalka pälsdjuren i svalt vatten i någon sjö eller ta fram vattenslangen. Det gäller bara att vara försiktig med Azzis svans. Första sommaren vi bodde här uppe i Åsäng så badade vi hundarna och mig (Allan ville inte) i ån och dagen efter fick vi inte ta i Azzi och svansen hängde slakt rätt ner. Som tur var hade jag läst om vattensvans någonstans så jag slog upp det på google och läste på lite. Jodå, det var det hon hade, det har jag fått bekräftat i efterhand av veterinär. Så numera är jag noga med att hålla hennes svans varm och torka den så fort det går efter att hon blivit blöt. Tack och lov för hårtork och tålmodiga bovvar.
Helt klart ser en blöt bovve inte riktigt ut som en torr bovve. Skillnaden känns som mellan björn och råtta. Se själv!
Här har Armis hittat dammen hos Kerstin på Skönsmon. Som tur var hade hon ingen fisk i den. (Trähäst!!)
Här är från ikväll, på väg hem.
Nu tror jag faktiskt att jag ska gå och sova.
Vi hörs!
Svenne...
Eh ja, Aramis alltså. Nu är han svensk medborgare och får ställas ut. Men varför finns det då inga utställningar i området förrän 1 augusti? Med min usla ekonomi åker jag inte land och rike runt med en valp, även om det varit roligt att se hur han ligger redan nu, för jag tycker att han är riktigt vacker (men tycker inte alltid husse och matte det?)
I och för sig så skiter jag i om han är snygg eller inte, bara han fortsätter som han gjort hittills med arbetsvilja och mentalitet. Det skulle vara roligt att ha en snygg hund också, men som sagt, jag lägger inte så stor vikt vid hans utseende.
Nästan alla hans tänder är bytta, tack och lov, för det är inte kul att hitta söndertuggade skor och leksaker, trots att han har tuggben, tuggleksaker och märgben att tillgå. Nu har han inte ätit sönder något allvarligt, men jag blir i alla fall glad när det är över. Nu skulle jag bara behöva sommarfrisera honom också, för han är på tok för långhårig för svensk sommarvärme, men det blir bara lite eftersom han ska ställas ut, inte som Azzi som blev nästan helklippt i år igen.
Han är så underbar för han går med på allt. Hårtorken, klippmaskinen, ljud, stökig miljö, duschen, andra hundar, katter, alla människor, maskiner, ja, i praktiken allt hittills. Och vi vet med säkerhet att han är skottsäker, hoppas bara han förblir det också.
Här är han i alla fall i med husse som försöker ta bort en kvist ur pälsen på bakbenet.
I och för sig så skiter jag i om han är snygg eller inte, bara han fortsätter som han gjort hittills med arbetsvilja och mentalitet. Det skulle vara roligt att ha en snygg hund också, men som sagt, jag lägger inte så stor vikt vid hans utseende.
Nästan alla hans tänder är bytta, tack och lov, för det är inte kul att hitta söndertuggade skor och leksaker, trots att han har tuggben, tuggleksaker och märgben att tillgå. Nu har han inte ätit sönder något allvarligt, men jag blir i alla fall glad när det är över. Nu skulle jag bara behöva sommarfrisera honom också, för han är på tok för långhårig för svensk sommarvärme, men det blir bara lite eftersom han ska ställas ut, inte som Azzi som blev nästan helklippt i år igen.
Han är så underbar för han går med på allt. Hårtorken, klippmaskinen, ljud, stökig miljö, duschen, andra hundar, katter, alla människor, maskiner, ja, i praktiken allt hittills. Och vi vet med säkerhet att han är skottsäker, hoppas bara han förblir det också.
Här är han i alla fall i med husse som försöker ta bort en kvist ur pälsen på bakbenet.
Idag har han somnat in...
Vilka underbara människor jag har i min omgivning.
Tack alla som hjälpt och visat sin empati på ett eller annat vis!
Miller visade mig att han var redo. Efter att han fått den lugnande sprutan och legat i
mitt knä en stund så satte han sig upp och slickade bort mina tårar,
som för att visa att han var redo, att det var hans tur,
att han inte ville leva med smärtan längre.
Så fick han somna in i baksätet på bilen, bredvid mig.
Han var så stilla, så rofylld, alla bekymmer och all smärta var borta.
Tack för att jag fick låna dig en stund Miller, för att du berikade mitt liv,
gav mig nya upplevelser och minnen!
Tack för den värme, ärlighet och kärlek jag fick!
Tack!
Tack alla som hjälpt och visat sin empati på ett eller annat vis!
Miller visade mig att han var redo. Efter att han fått den lugnande sprutan och legat i
mitt knä en stund så satte han sig upp och slickade bort mina tårar,
som för att visa att han var redo, att det var hans tur,
att han inte ville leva med smärtan längre.
Så fick han somna in i baksätet på bilen, bredvid mig.
Han var så stilla, så rofylld, alla bekymmer och all smärta var borta.
Tack för att jag fick låna dig en stund Miller, för att du berikade mitt liv,
gav mig nya upplevelser och minnen!
Tack för den värme, ärlighet och kärlek jag fick!
Tack!
Detta händer bara inte!
Det är med tunga tårar som strömmar ner för mina kinder och ett massivt tryck över bröstet som jag skriver det här, men jag vill inte att det ska snackas.
Mitt älskade kolaöra, min Milleriller var till veterinären i går morse. Allt efter ett konstigt beteende vid simträning på Timrå Djur och Natur i Tallnäs. Han har inte velat använda bakbenen som han ska utan mest låtit dem flyta med. Så jag kände att en röntgen var nödvändig för att stilla min oro. Det gjorde den i och för sig, men startade också en fruktansvärd resa som jag önskar jag kunde kliva av.
Veterinären på Kusthöjden i Härnösand klämde och kände på Miller och gjorde böjprov innan han sövdes för röntgen. Hon tyckte han kändes vinglig i bakdelen och reagerade vid sträckning av knät på vänster sida. Redan efter första plåten kom hon in i rummet där Miller låg och sussade, lade handen på min axel och sa de ord jag minst av allt ville höra:
- Det ser inte bra ut!
Jag har själv sett röntgenplåtar av endast 2 hundar tidigare, men av desto fler hästar. Utan den minsta tvekan såg även jag vad som var problemet. Vänster höftkula ligger inte där den ska och skålen ser inte ut som den ska. Det handlar inte om en diffus variation utan den skala som används av SKK för att bedöma höftdysplasi räcker inte ens till.
Att han inte visat mer smärta än han har är ett under, men nu i efterhand kan jag se de små symtomen, nu när jag förstår dem. Han har varit ovillig mot att man tagit honom på bakdelen, men aldrig varken morrat eller visat tänderna. Han har haft svårt att lägga sig korrekt rakt ner och nästan alltid slagit ut bakdelen åt något håll. Han har helst inte travat utan hellre galopperat jämfota med bakbenen på promenaderna.
Det senaste dygnet har han visat sig vara smärtpåverkad, även om jag tror att det kommer sig av den behandling av töj och sträck han fick igår, men en 10 månaders valp ska inte behöva ha så ont.
Efter ett samtal med min egen veterinär så har jag också fått veta att en operation för att reparera kula och skål bekostas inte förrän hunden är färdigväxt, alltså inte förrän vid 2 - 2,5 års ålder. Vid det laget skulle det nog inte finnas mycket kvar att reparera och så ont vill jag inte mitt gossetroll. En aktiv högenergihund med den skärpa Miller har skulle aldrig klara av ett promenadhundsliv. Han har redan visat att efter senaste veckans försiktighet med motion vara stressad och rastlös till den grad då han äter på inredningen, skäller och gnäller till synes utan anledning och försöker leka långjagis med de katter han hittills inte brytt sig så mycket om.
Jag har pratat med Mia (uppfödaren) och vi är överens om att ett djur, en hund, min Iller inte ska behöva lida och ha ont. Jag har också frågat veterinärerna vad som kan vara den bakomliggande orsaken och de står båda svarslösa. Det kan vara en skada som uppkommit under de 6 första levnadsmånaderna, men det kan lika gärna vara medfött, men att det skulle vara genetiskt betingat har de svårt att tro efter att ha sett tidigare led och deras syskons HD-resultat. Det är alltså inget som kan belastas uppfödningen.
Miller kommer, när försäkringsfrågan är klar, att få somna in med huvudet i min famn och det kommer att vara det hittills svåraste jag någonsin gjort. Nu vet ni också varför jag försvinner härifrån ett tag.
Kram på er alla där ute! Tvåbenta som fyrfota...
Kopia på röntgenbilden (svagt streckat område är höftdysplasin):
Mitt älskade kolaöra, min Milleriller var till veterinären i går morse. Allt efter ett konstigt beteende vid simträning på Timrå Djur och Natur i Tallnäs. Han har inte velat använda bakbenen som han ska utan mest låtit dem flyta med. Så jag kände att en röntgen var nödvändig för att stilla min oro. Det gjorde den i och för sig, men startade också en fruktansvärd resa som jag önskar jag kunde kliva av.
Veterinären på Kusthöjden i Härnösand klämde och kände på Miller och gjorde böjprov innan han sövdes för röntgen. Hon tyckte han kändes vinglig i bakdelen och reagerade vid sträckning av knät på vänster sida. Redan efter första plåten kom hon in i rummet där Miller låg och sussade, lade handen på min axel och sa de ord jag minst av allt ville höra:
- Det ser inte bra ut!
Jag har själv sett röntgenplåtar av endast 2 hundar tidigare, men av desto fler hästar. Utan den minsta tvekan såg även jag vad som var problemet. Vänster höftkula ligger inte där den ska och skålen ser inte ut som den ska. Det handlar inte om en diffus variation utan den skala som används av SKK för att bedöma höftdysplasi räcker inte ens till.
Att han inte visat mer smärta än han har är ett under, men nu i efterhand kan jag se de små symtomen, nu när jag förstår dem. Han har varit ovillig mot att man tagit honom på bakdelen, men aldrig varken morrat eller visat tänderna. Han har haft svårt att lägga sig korrekt rakt ner och nästan alltid slagit ut bakdelen åt något håll. Han har helst inte travat utan hellre galopperat jämfota med bakbenen på promenaderna.
Det senaste dygnet har han visat sig vara smärtpåverkad, även om jag tror att det kommer sig av den behandling av töj och sträck han fick igår, men en 10 månaders valp ska inte behöva ha så ont.
Efter ett samtal med min egen veterinär så har jag också fått veta att en operation för att reparera kula och skål bekostas inte förrän hunden är färdigväxt, alltså inte förrän vid 2 - 2,5 års ålder. Vid det laget skulle det nog inte finnas mycket kvar att reparera och så ont vill jag inte mitt gossetroll. En aktiv högenergihund med den skärpa Miller har skulle aldrig klara av ett promenadhundsliv. Han har redan visat att efter senaste veckans försiktighet med motion vara stressad och rastlös till den grad då han äter på inredningen, skäller och gnäller till synes utan anledning och försöker leka långjagis med de katter han hittills inte brytt sig så mycket om.
Jag har pratat med Mia (uppfödaren) och vi är överens om att ett djur, en hund, min Iller inte ska behöva lida och ha ont. Jag har också frågat veterinärerna vad som kan vara den bakomliggande orsaken och de står båda svarslösa. Det kan vara en skada som uppkommit under de 6 första levnadsmånaderna, men det kan lika gärna vara medfött, men att det skulle vara genetiskt betingat har de svårt att tro efter att ha sett tidigare led och deras syskons HD-resultat. Det är alltså inget som kan belastas uppfödningen.
Miller kommer, när försäkringsfrågan är klar, att få somna in med huvudet i min famn och det kommer att vara det hittills svåraste jag någonsin gjort. Nu vet ni också varför jag försvinner härifrån ett tag.
Kram på er alla där ute! Tvåbenta som fyrfota...
Kopia på röntgenbilden (svagt streckat område är höftdysplasin):
Rätt men fel ändå
Det var söndag morgon, jag hade legat vaken sedan pojkarna for vid 5-tiden. Väntade bara på att väckarklockan skulle ringa. Det hann den aldrig för jag stängde den och klev upp 07.45. 20 minuter senare väckte jag Ninnen, micrade en flaska välling och satte mig framför TV'n och matade busfröet. Strax därefter kom mamma och jag stoppade vovven i bilen och for. Kom nästan inte av gården för all snö som kommit, och mer föll från skyarna.
Strax före 9 hoppade mamma-Mia in i bilen och vi satte av mot Matfors-skogarna.
Vid 10 samlades vi i Matfors Brukshundklubbs klubbstuga och vi blev tilldelad startordning och meddelad om vad som skulle ske under dagen. Startnummer 6 fick jag. Nervöst väntade jag på min tur.
Så ropade de ner mig och Miller till lydnadsplanen. Han fick hälsa på de människor som stod på plats och vi fick ställa oss en bit ifrån så att en ny okänd människa kunde komma mot oss med bestämda steg, ta i hand och hälsa. Miller viftade som vanligt på svansen och försökte gå mellan oss. Därefter skulle det lekas med bitstock. Hej och hå, han väger ändå strax över 40 kilo och ÄLSKAR att kampa. Jag kastade bitstocken och DÄR försvann Miller med den...
Domarna bestämde för att bryta. Jag vet inte om jag kan kalla honom underkänd. För att bli försvarsmaktshund måste hunden vid certprovet ha fyllt 18 månader. Miller hade haft 10 dagar till godo. Hunden måste vara AD/HD röntgad, får inte ske förrän efter 12 månader för att det ska registreras och läsas hos SKK och Miller är bara 9,5 månader. Vi har mycket lite, om inte ingen lydnad, han hade behövt grunden. Så vi är helt enkelt välkomna tillbaka när Miller växt på sig, både fysiskt och mentalt, när han är röntgad och när lydnaden fungerar. "Sad but true!"
Om jag blev besviken, näe, men lite lättad över att inte behöva ha panik inför lydnadsprovet, nu kan vi arbeta i vår egen takt och hitta en rytm och starta appellen när vi är klara. Och han blev ju som sagt inte underkänd, bara utpekad som omogen. :p
Jag släppte av Mia i Edsåker och for hem till mamma, Ninnen och Azzi. Drack te och åt smörgås och blev varse om att plogbilen farit av vägen. Insåg dessutom att om vägen inte skulle bli plogad skulle jag inte ta mig till simningen i Tallnäs. Jag väntade och snön fortsatte falla. TV parabolen var så översnöad så den hade ingen signal. Jag väntade lite till.
Klockan 21.53 for jag från gården hemma i Edsta och fastnade naturligtvis i snömodden när jag skulle ut på vägen från den oplogade skogsbilvägen. DÅ kom plogbilen förbi i sakta mak. Antar att bärgaren dragit upp honom då. Ja, ja, får hoppas det är bättre väder nästa söndag. För blöt ska han bli den lilla "dampweilern". :D
Nu ska herrskapet sussa!
Natti natti
Strax före 9 hoppade mamma-Mia in i bilen och vi satte av mot Matfors-skogarna.
Vid 10 samlades vi i Matfors Brukshundklubbs klubbstuga och vi blev tilldelad startordning och meddelad om vad som skulle ske under dagen. Startnummer 6 fick jag. Nervöst väntade jag på min tur.
Så ropade de ner mig och Miller till lydnadsplanen. Han fick hälsa på de människor som stod på plats och vi fick ställa oss en bit ifrån så att en ny okänd människa kunde komma mot oss med bestämda steg, ta i hand och hälsa. Miller viftade som vanligt på svansen och försökte gå mellan oss. Därefter skulle det lekas med bitstock. Hej och hå, han väger ändå strax över 40 kilo och ÄLSKAR att kampa. Jag kastade bitstocken och DÄR försvann Miller med den...
Domarna bestämde för att bryta. Jag vet inte om jag kan kalla honom underkänd. För att bli försvarsmaktshund måste hunden vid certprovet ha fyllt 18 månader. Miller hade haft 10 dagar till godo. Hunden måste vara AD/HD röntgad, får inte ske förrän efter 12 månader för att det ska registreras och läsas hos SKK och Miller är bara 9,5 månader. Vi har mycket lite, om inte ingen lydnad, han hade behövt grunden. Så vi är helt enkelt välkomna tillbaka när Miller växt på sig, både fysiskt och mentalt, när han är röntgad och när lydnaden fungerar. "Sad but true!"
Om jag blev besviken, näe, men lite lättad över att inte behöva ha panik inför lydnadsprovet, nu kan vi arbeta i vår egen takt och hitta en rytm och starta appellen när vi är klara. Och han blev ju som sagt inte underkänd, bara utpekad som omogen. :p
Jag släppte av Mia i Edsåker och for hem till mamma, Ninnen och Azzi. Drack te och åt smörgås och blev varse om att plogbilen farit av vägen. Insåg dessutom att om vägen inte skulle bli plogad skulle jag inte ta mig till simningen i Tallnäs. Jag väntade och snön fortsatte falla. TV parabolen var så översnöad så den hade ingen signal. Jag väntade lite till.
Klockan 21.53 for jag från gården hemma i Edsta och fastnade naturligtvis i snömodden när jag skulle ut på vägen från den oplogade skogsbilvägen. DÅ kom plogbilen förbi i sakta mak. Antar att bärgaren dragit upp honom då. Ja, ja, får hoppas det är bättre väder nästa söndag. För blöt ska han bli den lilla "dampweilern". :D
Nu ska herrskapet sussa!
Natti natti
