nindog

Japp, där var vi! Fast utan hund.
Vi var på plats strax före 9 på söndag morgon för att få se Mias (Andreas) norrbottenspets Enter, den ras jag är född och uppvuxen med och som ligger mig extra varmt om hjärtat. Men tro om allas vår förvåning när han inte fick följa med in!! Mia hade satt ett strypkoppel på honom, dagen till ära, men Enter är inte van att gå i strypkoppel så han drog som han brukade och började ju naturligtvis hosta, vid veterinären!
Men istället fick vi se Blümchens Pixi. En av Mias egen uppfödning rottweiler. En söt liten dam!

Vi träffade också på en vän från när Totte låg på prematuren. Han var där med sin väns American Staffordshire terrierhane Buddah. Världens go'vovve! Och snygg!

(Klicka på bilderna för att se dem i större format)



Av vår egen ras Bouvier des Flandres var 4 hundar anmälda, men bara 3 kom till start.

Mikaela Stenereds hane A'Message Exclusive Reality (Nemo)



Kikki Stölans tik A'Message Wishful Inflow (Inez) blev BIG R (5) och fick en enorm orange rosett.



och

Inger Bylunds tik Elitbreed Nanna



Och så fotades lite "random" hundar.

Vi börjar väl med Aramis. Han har nu känd mental status med 2:a på skott (varför förstod jag inte då jag tyckte han skulle ha en etta), men båda är ju godkända. Han överraskade mig bara vid spökena, annars visade han upp den sidan jag känner. Han är go', gla' och äääääälskar människor. Han blir lätt rastlös och han kampar precis så mycket som han ska (rasenligt), ljud bekommer honom inte och han behöver mattes hjälp för att ta sig fram till dumpen. Ingenstans hade han något kvarstående.



Nu ska han ögonlysas och på lördag ska jag ta mig till stan, närmare bestämt esplanaden, där hemvärnet har rekryteringstälten uppställda. Eftersom SBK Mellannorrland inte vet om/när det blir någon utbildning försvarsmaktshund här i Sundsvallstrakten så kanske hemvärnet vet. Annars tror jag man kan anmäla intresse genom dem.

Mira gör stora framsteg. Hon är mycket lugnare än för 3 veckor sedan, har lixom kommit till ro. Hon är precis så "förarvek" som jag vill ha henne också. Med det menar jag att hon vill vara till lags och är lydig, för det är roligt att göra matte glad. Jag ser alltså "förarvek" som något positivt.
Hon går fot utan att jag egentligen behöver anstränga mig, för det är mig hon söker, inte godis,  inte leksak. Hon är helt enkelt perfekt! Kan ju hinna ändras många gånger än ju mer hon mognar, men just nu är hon så nära perfekt man kan komma. Hon börjar sakta men säkert lägga på sig lite vikt efter allt hon tappade när hon var magsjuk. Hon är fortfarande mager, men inte lika illa, så det går åt rätt håll. Just nu tutar jag i henne 16 dl Bozita Robur Genuine Salmon per dygn + matrester och klass eller (fodax) mush.



För Ninnen leker livet just nu när hon kan vara ute med minimalt antal klädesplagg på kroppen och utan skor. Hon hjälper mormor här ute på gården nästan varje dag (mormors terapijobb??, jag klagar inte!) med att rensa rabatter, rensa bort brännässlor från gräsmattan och plocka i annat som mamma borde göra.



Hon växer så det knakar (Ninnen, inte mormor) och det märks för hon har blåmärken överallt. Hon kan inte hålla kroppen i styr i över huvud taget utan det far en arm här och ett ben där.
Men det gör inte så mycket när man har fått en alldeles egen, röd, fin cykel med flak. Nu kan hon skjutsa runt alla sina gosedjur.



Totte har precis börjat fyra av sina första leenden. Och vilka leenden sedan! Jag kommer ihåg att Ninnens första leenden var urmysiga, men det vetef_n om inte Tottes slår rekorden. Eller så har jag dåligt minne.
Hans magknip börjar avta, nu är det inte så långa perioder och inte lika ofta längre. Vi provade Minifom, men det gjorde bara saken värre. Då hade han magknip även på nätterna, vilket han inte hade innan, och han slutade bajsa, vilket små barn kan göra i alla fall, men när han väl krämade ur sig så var det nästan maräng.
Han är vaken längre perioder och när han ligger där i sin babysitter och gungar så skrattar han till och pratar lite och är såååå nöjd.
När vi vägde och mätte honom senast så låg han på +1 kurvan på längd och nästan +2 kurvan på vikt, så han håller på att plana ut lite, men nog brås han på pappa nog! Rapar och fiser som en hel karl!

Kossan.se

Hade nästan till och med glömt bort att jag hade en blogg, men nu ska jag dra hela historien från början till slut. Om du inte vill läsa om vad som hände på Sundsvalls sjukhus efter förlossningen så råder jag dig till att skrolla ner en bit i detta inlägg. Annars önskar jag dig en trevlig (ja, eller hur!) läsning.

Det hela började den 19 mars med värkar och 15 minuter senare vattenavgång. Vi ringde min mamma som skulle ta hand om Anni och hon fick rusha från Birsta. Efter vad som verkade som en evighet (med hyfsat starka värkar) så kom vi iväg. Allans volvo var specialutrustad med plastad frotté och ett stort badlakan.

Väl inne på förlossningen blötte jag ner korridoren, men fick till slut ett rum (samma som jag varit i helgen innan när det var falsk alarm). Klockan var nu någonstans runt 16.00 och värkarna var så starka att jag fick lustgas, vilket faktiskt hjälpte lite den här gången, men nu släppte jag knappt masken, för även denna gång så hade mina värkar ingen början utan var helt plötsligt i sitt starkaste skede utan att varken jag eller maskinen han med.

Efter ytterligare en stund skulle jag få epiduralbedövningen och narkosläkaren kom, men han inte sätta någon nål för barnmorskan tyckte att det var dags att krysta. Det tyckte jag också!!

Tyvärr var mina krystvärkar inte speciellt långa och varannan var en falsk värk som inte varade mer än några sekunder. Så därför fick jag värkstimulerande, men det hjälpte föga. Hur som helst så lyckades jag krysta ut huvudet på bäbisen, men där tog det stopp. Axlarna satt som i ett skruvstäd! Efter 3 minuter blev det akut och läkaren försökte med alla medel tillgängliga lirka ut bäbisen, men utan resultat. Undanskuffad av en barnmorska blev hon i alla fall (enligt Allan, jag var mitt i smärta) och efter att ha pressat tillbaka bäsbisen så fick hon tag i axlarna och drog ut en... 5336 gram, 54 cm lång... pojke. Normalt plockar man ut så stora bäbisar med kjejsarsnitt, men ingen visste att han var så stor.

Efter några (kändes som för många) sekunder drog han i alla fall efter andan och jag kunde andas ut själv. Allan följde med hela staben barnskötare och läkare ut med Lille-man (namnet han fick bara för att han var så liten, eller inte) så att de kunde ta hand om honom. Förlossningsläkaren och barnmorskan letade efter bristningarna i mitt underliv, men hittade inga. De letade igen, men fortfarande inga, eller jo, i livmodern, men inte där det skulle ha funnits några. Så de plågade mig lite till och sydde ihop de blödningar som inte ville sluta i livmodern.

Efter det fick jag hålla min son. Oh fy fan hur han såg ut! Han var svartblå i ansiktet, så stasad var han. Vänta, jag lägger en länk, känsliga tittare varnas!
http://www.nindog.in/ninnen/stasad.jpg

Eftersom han var så stor blev vi kvar på BB. Stora barn brukar ha högt blodsocker och behöver övervakas, men Lille-man hade normalt blodsocker och vi hoppades på att få åka hem, men då fick vi veta att vi skulle behöva stanna minst 3 dagar och att hans armar och axlar kanske hade tagit mer stryk än nödvändigt och att det kunde vara nervskador. Yippi, eller inte! Men vi hade ju inget annat val så vi riktade in oss på 3 dagar på BB.

Efter ungefär ett dygn fick Lille-man svårt att andas så han blev skickad till avd. 45 Neonatal för prover och det konstaterades lunginflammation så 2 sorters antibiotika sattes in. Jag fick inte flytta med honom på en gång eftesom jag inte var utskriven från BB, men en säng skulle fixas till morgonen därpå.



Mitt i natten blev jag väckt av barnläkaren som förklarade att han var sämre och att hans blodvärde var så lågt att de ville sätta in en blodtransfusion och ville ha mitt tillstånd, vilket de fick och jag följde med och spenderade några timmar bredvid hans säng innan jag nästan sovandes rullade tillbaka till BB. Ja just ja, jag glömde tala om att jag var rullstolsburen några dagar efter förlossningen, både för fogen som var riktigt illa tilltygad och för att mitt eget blodvärde var så lågt så jag höll på att svimma så fort jag ställde fötterna i golvet.

Dagen efter när jag skulle bli utskriven från BB och få flytta till 45:an för att vara närmare min son så fick jag veta att det inte fanns någon läkare närvarande som kunde skriva ut mig, men jag fick flytta i alla fall eftersom jag fanns kvar på sjukhuset.



Lille-man blev frisk och var på god väg att börja äta ordentligt från bröstet (fått det mesta genom sond i näsan eftersom han inte orkat äta från mig) när han fick en ordentlig nästäppa och började hosta. Direkt blev vi förflyttade till avd. 44 barn för att inte smitta prematurbarnen med vad de trodde var RS-virus.

RS-virus konstaterades och vi blev isolerade på ett rum mitt emot föräldraköket där jag också fick ställa min urpumpade bröstmjölk i kylskåpet för att inte behöva vistas ute på avdelningen mer än nödvändigt.
Första kvällen skulle Lille-man få inhallation koksaltlösning en gång i timmen och adrenalin var tredje timme, men eftersom det inte fanns något riktigt system att rapportera så kom en sköterska varje halvtimme och den andra varje heltimme. De visste inte om varandra!! Förrän jag sa att han hade fått adrenalin en halvtimme tidigare, då började de prata med varandra, men sa inte ett pip till mig.

Senare den natten så skulle han få mat (var tredje timme) och sköterskan frågade om jag skötte sondmatningen själv och när jag bekräftade det så gick hon och kom inte tillbaka. Det innebar att jag fick mäta upp mängden mat själv (den ska vägas) och även kolla sonden så att den satt i magsäcken och inte någon annanstans själv, vilket jag inte får göra, men visste exakt hur jag skulle göra ändå (har gjort det förut). Sedan såg jag inte henne något mer den natten, men undersköterskan var in och inhallerade varje timme.

En annan dag började en undersköterska undervisa mig i hur man tar hand om och sköter om ett barn. Som om jag vore en förstföderska. Vad snopen hon blev när Anni kom på besök!! De andra frågade mig om det var första barnet eller inte, istället för att anta. Samma uska undrade vid en måltid (sondmatning) om jag hade provat ge Lille-man med flaska. När jag påpekade att jag inte ville ge honom flaska förrän han kunde äta från mig ordentligt (vilket han gjorde när han inte var så täppt i näsan att han andades genom munnen) så sa hon (hör och häpna): "Då provar vi flaska vid nästa måltid!"
Henne portade jag från vårt rum! Och när hon kom och skulle be om ursäkt och jag grät i ren ilska så lade hon armen om mig och skulle trösta mig. Tur hon inte visste hur nära att bli golvad och slagen gul och blå hon var.

Under hela vistelsen på 44:an så var det småsaker som inte fungerade. En sköterska ville att jag skulle amningsväga, nästa att jag inte skulle göra det, någon annan försökte peta proben genom huvudet på honom när han skulle snytas (sugas i näsan), ibland fick jag hämta bröstmjölken ur kylskåpet själv och ibland fick vi den serverad. Nya rena sprutor till sondmatningen fick jag be om inför varje måltid och ibland fick jag inga. Flaskor att pumpa ur bröstmjölken i fick jag skölja i varmvatten och återanvända utan diskning. Ibland gick det 3 timmar, ibland 2,5 ibland 3,5 mellan måltiderna och till och med 4,5 timmar ett par gånger och det var på nätterna.

Då kan jag nämna att på 45:an fanns en lista på rummet där ALLT fördes in. Temperatur, vikt, inhallation, alvedon, mediciner, avföring, kräkning etc. Där serverades rätt mängd mjölk som personalen vägt upp och sonden kollades, på så gott som exakt klockslag (beroende på hur mycket jobb det var på avdelningen just då. Flaskor till mjölken och pumpmunstycken fick jag hämta i ett skåp bredvid kylen och i kylen ställde jag den urpumpade mjölken. Allt skulle i diskbacken så fort det var använt.

Snacka om att allt blev upp och ner när vi flyttat.
Men droppen kom de två nätterna när en specifik sköterska jobbade. Hon var trevlig och verkade kunnig och precis innan jag skulle till att lägga mig pumpade jag ur en hel massa mjölk för att slippa göra det under natten. Precis när jag var klar kom sköterskan in för att inhallera och frågade mig var jag förvarade mjölken. Jag förklarade att den stod i föräldrakökets kylskåp och förklarade även varför.
Den natten blev jag inte väckt alls och var väldigt tacksam för det på morgonen ända tills jag pumpat ur en hel laddning mjölk till och skulle ställa den i kylskåpet. Till min förvåning stod mina 3,5 dl mjölk som jag pumpat ur föregående kväll kvar. När jag frågade om han ens fått någon mat under natten så svarade en annan sköterska att han fått NAN modersmjölksersättning (som han dessutom antingen kräktes av eller fick svår magknip). Jag brann lös och skällde som en bannhund och när läkaren Joakim gick ronden så sa han bara:
"Och han ska ha bröstmjök!" till sköterskan som var med. Även han var alltså mindre glad över vad som hänt den natten.

Tydligen hade nattsköterskan fått veta vad jag tyckte för nästkommande natt när jag skulle hämta mat åt Lille-man så fann jag kylskåpet tomt. En halvtimme senare och alltså en halvtimme sent kom sköterskan med 75 ml bröstmjölk (han skulle ha 90 ml) och när jag frågade var mjölken tagit vägen så sa hon att hon flyttat den till personalkylen.
"Den ställer du tillbaka så jag kan sköta matningen inatt efterson ni inte klarar jobbet" sa jag ganska bitskt och hon ställde tillbaka den utan ett ord.
Vi kom också överens om att han skulle få alvedon vid 01-tiden så att han kunde amma vid 02.30 för han hade hostat sig ond i halsen.
Jag ställde väckaren på 02.15 så att jag skulle vakna i god tid för att hinna mata Lille-man innan någon sköterska han göra det. Döm om min förvåning när jag vaknar av att sköterskan står böjd över mig (Lille-man sov bredvid i sängen) och sondmatar honom och väckarklockan hade inte ringt.
Förbannad som jag var så låtsades jag sova och när hon gått ur rummet kollade jag klockan. 02.03... När hon kom tillbaka väste jag fram att hon skulle ut ur rummet och inte komma tillbaka och att hon skulle tillkalla jourläkaren. Hon förstod nog vad jag gått igång på för hon blev alldeles tyst och gick.

Medan jag väntade på läkaren så ringde jag Allan som sussade sött här hemma och bad honom komma och hämta mig. Det gjorde han gärna när han hört hela historien och när läkaren kom så hade jag bara en fråga; Vad är det värsta som kan hända om jag tar mitt barn och far hem? Han svarade mig aldrig!

Om jag inte känt att Lille-man varit så pass frisk att jag trodde han skulle klara av att äta så hade jag aldrig tagit hem honom, men det var 10 dagar efter att det konstaterats RS och han hade inga symtom av lunginflammation som är en vanlig komplikation vid RS.

Väl hemkommen sov jag bättre än jag gjort på länge, med min bäbis tätt mot kroppen och åt gjorde han, men god aptit, trots att han var lite täppt i näsan.

På morgonen ringde Allan till vårdcentralen och vi fick tid hos Dr. Salomonsson och när vi kom dit fick vi höra att 44:an hade ringt dem och "efterlyst" oss för de var oroliga. Dr. Salomonsson lugnade oss och tyckte inte alls att det var så drastiskt som 44:an påstod och när vi sa att vi skulle åka tillbaka om han blev sämre så nöjde vi oss alla med det.

Samma dag försvann nästäppan och hostat har han inte gjort sedan han kom hem. Han har gått upp fint i vikt och mår helt enkelt bra. Hade vi stannat hade vi varit kvar än med det äckliga ESBL bakterierna som går och smittat större delen av både avd. 45 och 44. Anledningen till att näsatäppan aldrig släppte tror jag var att han konstant blev retad i näsan, både av matsonden, all koksaltlösning och nezeril som droppades i näsan och all inhallation. Den torra sjukhusluften bidrog nog mycket den också.

Jag har lärt mig lita på mig själv som förälder och använder mig av både min sjukvårdsutbildning och sunt förnuft. Jag känner min son bäst! Jag är den människa som spenderat mest tid med honom, som lärt mig hans signaler och hans rutiner. Ingen jävla sjuksyrra ska få tala om för mig vad han känner och vill!

Och för er som inte läst om sjukhusvistelsen, ni kan börja läsa här!

Medan jag och Lille-man låg på sjukhus och Allan och Anni hälsade på oss varje dag så var hundarna hos min mamma och pappa för att inte bli ensamma hela dagarna. Mira som hade slutat klia sig började igen, dock inte så mycket, men mamma duschade henne i alla fall i k-hexschampo, men ingen förändring skedde. Nu sedan hon kommit hem igen så kliar hon sig inte mer än vad Aramis och Azzi gör, men hon är fortfarande lite geggig i öronen och det är också Aramis så jag ska ringa veterinären på måndag för att se så det inte är öronskabb.



Aramis som spenderat ganska mycket tid med mina föräldrar har blivit mycket lugnare, lydigare och lyhörd. Han är urmysig så länge inte Mira retar honom, vilket hon blivit specialist på. Han är också anmäld till Njurunda BK's MH den 9 maj. Hoppas han är skottfast!



Alla hundarna har genomgått kritisk pälsvård och ska (om det är bra väder) duschas i morrn. De luktar urk och är riktigt skitiga, men de fick ju sitta i hundgården hos mamma och pappa de timmar som mamma var på sångträning och något besök på banken och där är definitivt inte rent med allt snöslask, all sand och alla gamla älgben.



Första gången hundarna fick hälsa på Lille-man fick jag mig ett skådespel utan dess like. Azzi sniffade lite och backade, hon har varit med om det här förut och visste precis vad det handlade om och hon är utan tvekan den hund jag skulle kunna lämna mina barn med om jag absolut måste.
Aramis gick fram, viftade på svansen, gav pojken ett rejält slick i pannan, tittade på mig och gick sedan. Nästan som om han var glad att det blitt en pojke och inte en flicka, fler män i hemmet alltså.
Mira däremot, hon tordes inte ens komma fram. Från det att jag gick in genom dörren hos mamma och pappa så åmade och kråmade hon sig, med svansen mellan benen och huvudet sänkt, för att få min uppmärksamhet. Hade jag inte kunnat läsa henne så bra och vetat vad det handlat om så hade jag nästan trott att någon spöat henne, men hon visste att hon glidit ännu längre ner på rangskalan för när alfa (jag) får valpar (Lille-man) så får resten av flocken lägre rangstatus.
Nu har hon sniffat in honom och bryr sig inte om honom. Det är alltså ingen risk att något ska hända där och det är jag glad över. Det är ju ändå det man fasar över, att hundarna inte ska "tycka om" den nya flockmedlemen, men det funkar fint...
... utom mellan Azzi och Mira, för Mira vill väldigt gärna ta sig ton mot Azzi. Jag vill helst inte lägga mig i, men igår på promenaden fick jag ta Mira i koppel för att hon inte skulle ge sig på Azzi och retas. Azzi har inte så lång stubin längre och skulle aldrig skada Mira, men jag tycker i alla fall att bråken, även om de är naturliga och hundarna löser det bäst själva är onödiga om jag kan förhindra dem.

Och till sist Ninnen!
Hon har tagit hela den här historien hur bra som helst. Vi trodde det skulle bli fel när jag och Lille-man blev kvar så länge på sjukhuset, men det var nog istället bra att hon fick träffa oss och "vänja in sig" vid att mamma inte hade 100% uppmärksamhet att ge, utanför hemmet. Hon är en stolt storasyster och utbrister jublande "Han är vaken!" varje gång han har ögonen öppna. Det första hon hade att säga om honom var att han var mjuk och hon kramas och pussas med honom så fort hon har en chans.
Hon har börjat använda potta nu, även om det inte är ofta. Helst vill hon sitta på toaletten, men dit kan hon inte gå själv då hon far ner i ringen om ingen håller i henne.
Hon går också och lägger sig utan protester och är inte pappa snabb nog så påpekar hon att det är läggdags. "Gå och vila" säger hon. Hon sover i sin egen säng i sitt rum nu, men Allan sover på en madrass bredvid. Vi vill ha en mjuk övergång, för hon har ju sovit mellan oss i vår säng fram till jag och Lille-man kom hem. Men hon är så duktig!
Tänder är på gång också. Dels en av de två ettorna i nederkäken som evisats att lysa med sin frånvaro och båda treorna i nederkäken. Så det blir en hel del napptuggande nu, men hon löser klådan själv och har ännu inte klagat, men hon är tröttare än vanligt och kan utan problem sova 2-3 timmar mitt på dagen om ingen väcker henne. Vilket vi inte gör, för vi vet hur grinig hon blir om hon inte får de timmarna. Vi bara antar att när tänderna är på plats så blir hon piggare också.

Jag tog mig ut idag med lite hjälp av mamma. Satte mig i en av campingstolarna och fotade lite medan hundarna sprang runt som dårar och blev både vita och blöta.
Mamma fick ett motionspass springandes fram och tillbaka med Ninnen i pulkan tills Nin tjöt av skratt.

I morrn ska Allan på pimpeltävling så då tar jag, Nin och bovvarna och styr kosan mot Edsta och mormor och morfar för lite mer utomhuslek. Mamma hämtar oss allihop för även om jag kunde köra bil så ryms inte så många hundar i baksätet på Allans Volvo och Forden får vänta till sommaren med sina reparationer.

I helgen som var var det utställning på Ridstadion anordnat av Matfors Brukshundklubb. Som tur är har jag världens bästa människor runt omkring mig, annars hade det aldrig gått.

Lars-Åke och Mary Lostråle, tillika Miras uppfödare, kom ner från Ö-vik dagen till ära och Lars-Åke visade Yr-Mira. Riktigt bra gick det dessutom då hon fick 1:a, HP och BIR, men tyvärr åkte hon ut i finalen. Inte alls förvånande då hon (4,5 månad) ställdes mot äldre och mer "färdigvuxna" hundar.

Aramis togs om hand av Lars-Åke Eriksson, "tillhörande" Kikki Stölan och Kennel Brindle Beast. Domaren var inte helt nöjd med lilla herrn, men gav honom 1:a och HP.

Hundarna har kunnat åkt ut med 2:or, det hade inte gjort mig något, för det bästa med utställningarna är att få träffa människor med samma brinnande intresse som jag själv för en liten, men underbar ras. Att få bra resultat på bovvarna är dock ett plus, det gör det hela roligare.

Av de vuxna bovvarna blev Eddie van Dorlenka BIR och BIS R(5) (ägare: John Stenered) och A'message Wishful Inflow blev BIM (ägare: Kikki Stöland).

Stoppar med några lekbilder från dagens utevistelse.
Ha de!

I slutet på förra veckan hittade vi (eller ja, Kikki var det ju som hittade det) eksem på tussfia, även kallad Mira.
Hon hade fulla armhålorna, under hakan och i ena örat. Helgen flöt på med lite hydrokortisonsalva, Ninnens t-tröjor och inte allt för mycket klåda.

Idag hade vi tid hos veterinären och vi tror att sist jag duschade Mira så fick jag inte ur allt schampo och dessutom ett ganska starkt schampo så behandlingen nu är klorhexidinschampo, balsam och örondroppar och förhoppningsvis så behövs inget starkare.

Hon är ju för go Mira som går med på nästan allt. Duschen, hårfönen, väntrummet hos veterinären (där lade hon sig platt på mage och väntade, tills det kom en annan hund), undersökningsbordet, undersökningen, tvätten av örat - inget verkar skrämma henne. Hon tycker inte om hårtrimmern, det vet vi nu och kommer att träna på det så att nästa gång jag ber om klipphjälp så slipper Kikki bråka med henne. Vi har tränat att ligga på sida och rygg och igår kväll så låg hon helt still, helt avslappnat när jag klippte klorna på henne.

Azzi var också med, fick en vaccinationsspruta och ett blodprov taget för att kolla thyroideahormonnivån. Hon är väldigt rund, även om hon faktiskt inte är fet och det verkar inte ha någon större betydelse vad vi gör så går hon inte ner i vikt. I och för sig så gör väl inte det så mycket för hon är färdig med utställningar, MH, MT osv. Hon är en helt underbar familjehund och får så vara så länge hon är nöjd och det verkar hon också vara eftersom hon inte har några stressbeteenden alls.
Provsvaren kommer så småningom.

Nu ska jag leta en tröja till Mira så hon slipper klia sig söner och samman i natt.

Ha det!

Äntligen har jag fått tag i en kamera. Det blev en Nikon D3000 digital systemkamera med 2x zoomobjektiv och UV-skyddslins. Det tog en kväll innan jag lärde mig kameran och det blev en hel del knepiga kort. Jag har insett att jag behöver en extern blixt för att kunna ta bra foton inomhus, men det får bli en senare fråga då jag saknar pengar att införskaffa en nu. Kameran tog mamma på avbetalning så den ska vi nog ha råd med, annars hjälper snälla mamma till. Det lönar sig att vara bortskämd ibland, men det kostade lite andra saker jag fick dra in på istället.

Nu är alla hundar totalt genomkammade, men det är så svårt att få ut alla tovor på Aramis med den långa pälsen. Förhoppningsvis får vi besök av Kicki, Mikaela och 2 Sundsvalls bouvierer på fredag för en friseringsdag. Då ska både Aramis och Mira få en ny frisyr passande en utställning. Azzi ska aldrig mer ställas så henne kan jag gå över själv med sax, kam och trimmer. Hennes päls försöker jag bara hålla kort för att hon inte ska bli så tovig och dra in så mycket snö, sand, vatten, skräp och annat oknytt.

Jag har beställt snöskor (strumpor) till alla 3 hundarna. Även om Miras tassar kommer att växa mer så tog jag samma storlek som mamma Ötzie och skulle de växa mera så får jag köpa en storlek större och sälja de jag köpt nu. Varken Aramis eller Azzi kan gå någon längre sträcka utan att börja gnaga i tassarna och då är de nerklippta mellan dynorna och mellan "tårna". Mira får inte gå så långa promenader än att hon får klumpar, med henne leker vi på gården och låter henne få lite mental träning istället för motionspromenader.

Häromdagen då vi hade varit hos svärfar och sambo (som fyllde år) så stannade vi till på affärn för att handla mat. Det var sent på kvällen så det var bara ett fåtal bilar på parkeringen och den var väl upplyst.
Med fulla fickan med hundgodis så tog jag ut Mira i koppel för att passa på att koppelträna någon annanstans än hemma och hon gick fot!!! Hon intog mycket fint platsen vid min sida och satte sig så fort jag stannade. När jag gick och lockade med mig henne så tittade hon upp på mig och följde mig väldigt fint och fick naturligtvis belöning i massor direkt. Kan även tillägga att jag inte tränar kontaktövningar med mina hundar utan låter allt komma naturligt i det vardagliga.
Jag önskar att jag vore mer mobil så att jag kan fortsätta träna fotgående, men det får vänta tills bäbisen har kommit till världen.

Appropå bäbisen... Igår gjorde jag egentligen för mycket, har förbannat ont, svårt att gå och kör med Allan mer än vad han ska behöva ta, men jag gjorde allt igår för att kunna ta't lugnt idag så jag är ok i morrn när Allan ska ner på DT och träna lite 9-ball med svärfar.
Hur som helst så var jag igår natt övertygad om att förlossningen skulle sätta igång. Jag mådde tjyvens i hela kroppen, hade förvärkar och diarré, men inget hände. Samma sak skedde i natt utan att något barn vill titta ut. Jag tror inte det är så långt kvar, eller, jag hoppas det i alla fall. Det är nog dags att packa väskan, utifall att.

Jag har också insett att jag ska sluta lägga mig i när jag tror att folk behöver mina råd. Det är så jävla otacksamt! Folk får helt enkelt fråga någon annan eller förstöra för sig själva.

Återkommer med fler bilder till helgen!

Ha det!

... en hel del sedan sist. Jag tar allt i korthet.

Aramis är AD/HD röntgad med hjälp av min goda vän Mia. Själv får jag inte vistas bland röntgenstrålar och vill inte heller så det är tur att det finns de som ställer upp. Jag fick inte själv möjlighet att se plåtarna, men Mia tyckte att den ena höften inte såg ut som en A höft. Men så illa som Miller var det definitivt inte, så en B eller C är väl alternativen. Jag är inte orolig, han visar ingen smärta alls och det är det som är viktigt för framtida jobb.

Både Mira och Aramis är avmaskade efter x antal besök i kattlådan. Att det ska vara så svårt att komma ihåg haspen på toadörren när vi inte är där. Azzi går inte i kattlådan även om dörren är öppen och hon har inte magrat så vi avmaskar inte henne den här gången.

Först blev Anni sjuk med hög feber, en rinnande näsa och halsont. Sjukvårdsrådgivningen tyckte vi skulle ge vätsta och Alvedon så det gjorde vi. Hon blev sakteligen feberfri, men näsan tog längre tid att torka upp.
Efter 3 dagar insjuknade Allan i vad vi trodde var halsfluss. Han ringde vårdcentralen och fick tid hos en sköterska som tog ett flussprov på honom. Det visade negativt så hon tog sänkan och den var förhöjd. Hennes diagnos var, håll i er... svininfluensan.
Hur i hela helv... kan man säga det när inget av symtomen stämde och utan att faktiskt ta ett influensaprov??
2 dagar senare var han nästan feberfri, men halsen var röd, svullen och de typiska fluss-gul-gegg-fläckarna var stora och många. Så han ringde vårdcentralen igen och fick den här gången träffa en läkare som direkt konstaterade bakterier och letade arslet av sig efter ett penicillin som INTE skulle ge Allan återfall i Steven-Johnson syndrom.
Precis detsamma hände ju mig när jag i nästan 41 graders feber yrade mig in till akuten. En sjuksyrra tog halsprov och det visade negativt, men när jag 4 dagar senare fortfarande inte var minsta lilla bättre så skrev min doktor på vårdcentralen i Söråker ut penicillin och whoalah! jag tillfrisknade omedelbart.

Så nu är vi nästan friska så när som på min fog och numera även ligament.

Jag vaknade sent som attan idag. Eller ja, Allan väckte mig för han behövde gå ut och skotta. När han var ute visade Mira att hon ville gå ut så jag hojtade till åt Allan och släppte ut henne. När hon var klar öppnade Allan dörren och släppte in... ett snömonster!!!
I vild förtvivlan jagade jag en dyngsur valp ur Annis säng, genom hallen, in i köket och där skedde olyckan. Jag halkade och skrenade mig så att något i ljumsken brast, eller ja, det kändes så. Ungefär som när ett gummiband går av. Därefter kunde jag på flera timmar inte ens sätta ner vänsterfoten i golvet utan att låta som Tarzan på steroider.
Nu kan jag gå, men AJ vad ont det gör. Förhoppningsvis är jag ok till i helgen, för då ska Allan ner till Down Town på en 8-ball tävling.

Anni sov 2 timmar och 45 minuter i vagnen idag. Det har varit så kallt så länge att hon inte kunnat sova utomhus, men idag var det ganska skönt ute, så mormor sövde ner henne i vagnen med massor med filtar, åkpåsen och regnskyddet. Och sov gjorde hon och hade fortfarande gjort om vi inte varit oroliga och väckt henne. Men nu är det full rulle och hon sitter i knät på mormor och talar om vad de olika djuren i hennes nya bok kallas. Tänk att det redan gått 2 år.

Nu ska här ätas. Fisk. Mums! Ha det!

En vecka till har gått! En vecka närmare lättnad kring midjan.
Ser mig själv i spegeln och ser... mage! Inga kläder passar, de mörka ringarna runt ögonen har intagit en askgrå till midnattssvart färg. Halsbrännan tilltar, sendragen i ben och rygg ökar i intensitet, fogar vill helst inte vara med alls och mitt humör åker värre berg-och-dalbana än någonsin. I magen är det riverdance, kickboxning, yoga och raveparty på agendan och gud nåde mig om jag sitter still någon minut.
Har du inte listat ut det hittills så kan jag tala om att jag är på smällen och hur underbart det än är mellan varven och hur mycket jag än längtar efter det här barnet så tycker jag att det räcker nu, jag är nöjd, vill inte gå omkring som en övergödd herefordkossa mer. Men som tur är vet jag att den 1 april är det förhoppningsvis över.

Hundarna har haft semester ett tag och bott hos mamma och pappa där de lekt och ätit hästskit.
I torsdags vaccinerades Aramis och Mira och vi kollade vikten på Azzi. Jag var övertygad om att hon gått upp i vikt, men faktiskt bara ett kilo. Hon står nu på 33 kg och hennes thyroidea hormon ska kollas igen för att se om det är någon rubbning som gör att hon ser så jäkla fet ut, för det gör hon den vandrande limpan, men hon är inte överviktig så vi har svårt att förstå varför.
Mira stannade på 11 kg och behöver lägga på sig lite hull för hon äter, äter och äter och förbränner allt direkt. Men så har hon växt en hel del på höjden också. Hon är inte mager, men det skulle inte skada om hon höll lagomt hull. Å andra sidan så är hon aktiv och mår bra.
Aramis kommer nu upp i 24 kg, han skulle behöva bli större (på höjden, bredden har han några år kvar att fylla) men jag känner mig nu ganska övertygad om att han blir som sin pappa, en liten hane.

Mira och Aramis ska ställas på Matfors BK's utställning på Timrå Ridstadion den 27/2 om någon är intresserad av att kika och kela med dem.
Jag har fått löfte om visning av Aramis från nordligare ort, närmare bestämt Kramfors och Brindel Beast Kennel och jag tror jag lurat min bror till att visa Mira om jag inte orkar springa själv med henne. Hon är valp och det är inte lika noga och viktigt hur de står och springer så länge de visar trav eller pass och inte sätter sig. En valp måste få vara just valp och Miras mentalitet betyder så mycket mer just nu. Hon är sin moster upp i dagen, fast framfusigare.



I morgon ska Ninnen till tandhygienisten för att undersöka om hon i överhuvudtaget har några tandanlag för 1:orna nere (mittfram). De andra tänderna har eller håller på att komma, men inga 1:or. I och för sig så är ju inte det hela världen för hon får ju så småningom de permanenta tänderna, men det är så svårt att bita morot som är en av favoritrotfrukterna.

Ninnen fortsätter att förvåna oss (det är nog så med första barnet) då orden bara sprudlar ur henne. Hela tiden något nytt ord, antingen vi har lärt henne det eller att hon snappat upp det då vi pratat. Det är inte alltid vi riktigt hinner med heller på att det är ett nytt ord hon säger och då blir hon så irriterad.
Men hon är världens duktigaste Nin. Jag har aldrig varit med om att ett barn städar efter sig! I alla fall inte en 2-åring! Men Ninnen bär undan disk, hon plockar upp sina leksaker, hon går och ska tvätta händerna efter att hon ätit något kladdigt. Hon hämtar toapapper och torkar om hon spillt något på golvet. Detta sker inte alltid naturligtvis, men ibland och jag vette f_n vem hon ärvt det från, för inte är det Allan och definitivt inte mig! Men vi får väl igen det på nästa barn...



Nu ska jag försöka mig på en varm dusch (smärtlindring) och sedan se vad kudden har att erbjuda.

Vi hörs!

Nu återgår livet till vardagen igen, fast den här gången i ett hus jag trivs att bo i, efter all renovering.

På natten mellan nyårsdagen och den 2:a bröt helvetet loss här hemma. Anni hade åkt på magsjuka och fick inte behålla någonting. 2 dagar senare var det Allans tur och natten efter min tur.
Kräkningarna höll inte i sig speciellt länge, men febern, led- och muskelvärken och frossan efter var hemsk.
Många liter vätska och lite alvedon senare blev vi faktiskt friska. Eller ja, så frisk som det går att få oss :p

Aramis har flyttat hem igen då Azzi slutat löpa och jag vet inte vad som flugit ur honom (ja, ur, inte i), men han är inte samma hund. Nu ligger hans stressnivå inte uppe under taket längre utan han kan lägga sig ner, slappna av och sova, trots att vi tvåbenta rör oss omkring honom. Pappa (ja, mamma också) är väl att tacka, de har ju motionerat honom, men han är fortfarande konstigt förändrad. I går kväll när Arne och Camilla kom på besök så behövde vi inte ens stänga bort honom, utan tog honom i koppel en liten stund så att de fick komma in och sätta sig (kan nämnas att Camilla känner obehag för stora hundar). Sedan gick han och la sig vid soffan. Nej, jag klagar inte, jag lovprisar, tackar de högre makterna för att hans stressperiod är över. Kan inte tänka mig att det var annat än könsmognaden och hormonerna som satte igång det hela och jag var inte fit for fight att ta hand om det. Men som sagt, det har löst sig, nu är allt underbart igen.

Mira är ett litet spektakel hon :) Hon sover mellan oss i sängen där Azzi normalt brukar ligga, men Azzi flyttar på sig när Mira kommer för nära. Sedan sträcker Mira ut sig så att Azzi får ligga på golvet på Aramis bädd och Aramis drar ihop sig i Miras något för lilla biabädd.
Hon är alltid hungring, spelar ingen roll hur mycket mat hon får eller om hon nyss har ätit. Nu sitter hon i alla fall inte på golvet vid diskbänken och skriker som hon gjorde från början när vi hade lagt hennes foder i blöt. Vi har precis fodrat upp henne något och nu kan vi ge henne lite mer Klass när vi vet att hennes mage tål det. Jag vill inte att hon växer för fort, men samtidigt så vill jag gärna ha något lite hull på henne om det är möjligt. Hennes moster gick det aldrig att få hull på hur mycket mat hon än fick, men så var hon aldrig stilla heller.

Från början testade Mira allt två gånger. Fick hon ett nej så testade hon vad det var hon inte fick göra, fick ett nej till och förstod. Mycket smart vovve. Det visste jag ju iofs redan :), men det är roligt att se och jämföra de 3 olika personligheterna (bovvarna) jag har.
Azzi har alltid varit mycket smart och energisnål. Istället för att springa efter mig runt huset (när hon var unghund och vi lekte "sök") så mötte hon upp på andra sidan. Så gör inte hundar, de går efter synintrycket var matte eller husse försvann, men hon kunde tänka steget längre, förmodligen av erfarenhet, men ändå.
Aramis är en liten blondin. Tom, typ. Men tillmötesgående och hyffsat förarvek (vilket jag ser som en bra egenskap som skall tas tillvara). Han är flamsig och hans kropp hänger inte med alls just nu, men det är småsaker som gör att jag tror han har litat lite för mycket på Azzis erfarenhet och kunskaper. Han verkar på något vis inte riktigt tänka till ibland. Men som sagt, han är inte ens året än.
Mira riktigt ser man kugghjulen snurra på när hon försöker lista ut hur, eller varför. Hon löser nästan alla situationer själv, tvekar aldrig inför en utmaning (även om det kan slå väldigt fel i hennes valp-orädsla, man får vara vaksam så det inte går överstyr), men är ändå lyhörd och vill vara till lags. Häromdagen gick hon helt oberörd över kompostgallret som låg på golvet medan Aramis tvekade en sekund, tittade och sedan löste situationen. Det ska bli kul att se hur Aramis reagerar vid MH't, måste bara boka in när jag fått Timrås datum.

Snart är det dags för HD/AD röntgen av Aramis också. Själv får jag ju inte vara med så jag har lejt Mia att hålla, vrida och vända på herrn medan han sussar. Det är lättare när det är någon som är van att hålla, då blir plåtarna snabbare bättre. Jag är inte ett dugg orolig för utgången heller, det kan inte bli värre än något vi redan gått igenom och han har aldrig visat att han skulle ha ont. Och även om han skulle ha belastningar så har han ingen smärta vad vi kan se i alla fall. Nu tror jag inte ens att han har belastningar, men helt 100 kan jag ju inte vara.

Nu ska jag inta ryggläge och sträcka ut kroppen så bäbis får plats att rumstrera om lite och jag kan andas som folk. Sen blir det väl nåt käk också om jag stryker karln medhårs lite. Det är tur han finns, skulle inte klara mig utan. Puss!

Ha det bäst så hörs vi!

Ja, att blogga då alltså.

Det har hänt mycket (för mycket) sedan sist. Jag ska försöka ta allt i ordning.

Renoveringen är klar. Ja, ok, det saknas några golvlister i Annis rum, metallister runt kaminplatsen i vardagsrummet och något enstaka plock. Det blev en hel del mer än vad vi räknat med, men det hade vi räknat med.

Jag har lyckats hitta en förebild och tagit en efterbild. Inte samma vinkel, men skillnaden syns ändå.
Före:


Efter:


Vardagsrummet är klart, men jag har ingen bra förebild, bara en efterbild och det är från julafton.


Taket blev grafitgrått, hade inte kunnat måla över äckelinrökta gulbruna taket med någon ljusare färg. Nej, inte ens specialfärgen. Har svårt att tro att det inte skulle krypa igenom.

Taket och lister i köket blev café (ljusbeige) och går otroligt bra ihop med den blommiga tapeten. Skåpluckorna (Nexus Brun) blev en bra brytning mellan de ljusa väggarna och den mörka mattan som för övrigt är underbart skön att stå och gå på.

På hundfronten har Aramis blivit en råbuse. En riktig stresshund. Tyvärr får man väl säga, för det har varit busenkelt för oss att fixa, under andra omständigheter. Jag har åkt på foglossning, både fram och bak, vilket gör att jag har svårt att gå någon längre sträcka. Både jag och Allan har haft fullt upp med renoveringen, så han har heller inte kunnat ta hundarna på några längre promenader. Min mamma har funnits till hands och tagit ut dem ungefär var tredje dag, annars har de fått rusa av sig här på gården, vilket inte är fy skam, men det har inte varit nog för Aramis. Just nu bor han hos mamma och pappa för Azzi löper. Där får han också komma ut och göra något varje dag så jag tror han är helnöjd.

Vi har också fått ett tillskott till familjen. Hon heter Lovaktarens Mira och är en liten go bouviertik. Hennes mamma heter Ötzie och är helsyster med Örla som bodde hos oss tills vi fick barn (vilket hon inte gillade). Pappan är I'm Special Fella von Trust, alltså samma som Aramis. Så den här gången så vet jag ju vad jag fått (på ett ungefär).

Anni växer som ett ogräs och förvånar oss med nya upptåg och nya ord varje dag. Hon är helt otroligt skötsam, hjälpsam, ordningssam och underbar. Normala barn tycker om att dra på, stöka till och leka. Anni gillar att städa och plocka undan. Jag vet inte vem hon ärvt de anlagen från, men det är definitivt inte från mig eller Allan!!
Hon är dessutom otroligt försiktig med hundarna, kramar på dem, leker med dem och myser med dem. Hon har det så att säga i blodet... :)

Magen min växer och växer. Nej, det ska inte vara tvillingar, men jag börjar tvivla. Jag har 14 veckor kvar men ser ut som om jag ska föda när som helst.
Hade könet synts så hade vi fått veta, men det var totalt omöjligt att se. Vi höll nästan inte på att få några ultraljudsbilder med oss hem heller, för så fort hon skulle låsa bilden så vände sig "den". Fan vad opersonligt... den, bäbisen... Jag som vill veta om det är Totte eller Nea.
Jag har i alla fall fått gå på rehabgympa i basängen på sjukhuset på fredagar, vilket har hjälpt med muskulatur, smärta och rörlighet. Annars hade jag nog inte klarat att gå igenom hela graviditeten. Nu har jag nästan inge ont alls mer än om jag går långt, på hårt golv, eller när jag sover och ska vända mig. Men jag läker ju ihop sen.

Återkommer någon annan gång med mer info om vad som händer här i familjen, men just nu vill Anni ha backe (vatten).
Först en bild på Mira-trollet.

Ha det bäst!

Nu är vi en bit på väg vad gäller golvbyten, men vi insåg ganska omgående att innerväggarna i Annis rum skulle behöva bytas eftersom vi valt att måla väggarna och inte tapetsera. Väggarna var av materialet board som mer eller mindre faller sönder om man kommer åt dem med något hårt eller vasst föremål och de som har barn, katter eller hundar vet att det inte går att undvika, någon gång, vid något tillfälle att barn eller djur kommer åt väggen.

Spånskivor skulle upp och det innebar att två vägguttag och en lysknapp behövde tas bort och återställas utanpå spånskivan. Oj oj oj oj oj... En del av våra elledningar går fritt liggande i spånisoleringen i innerväggen!!! Vaddå brandrisk!!! Jordkabel finns, men är inte inkopplad i något uttag förrutom ett i köket. Så just nu håller pappa och Allan på att fundra ut hur det ska gå till att koppla in denna jordkabel och få ett isoleringsrör runt de fritt liggande kablarna. Lycka till gubbar!

Själv håller jag på för fullt att tvätta barnkläder och sortera dem. Jag fick 4 fulla kartonger av Carro med hur mycket fina kläder som helst. Och det som inte är finkläder är lekkläder, så nej Carro, inget slängs. Hoppas bara att nästa kotte är en tjej med så många fina småklänningar. Hjärtat smälter när man ser dem.... oh så gulligt det skulle vara att klä dem på en liten bäbis.

Också har jag klippt Aramis omgång 1. Jag klipper alltid 2 gånger, en gång som grovklippning och en gång som finklippning där man kan ta sånt som missats i omgång 1 och ta lite till om det skulle behövas någonstans. Som tur är har jag trimmer, det underlättar. Sen att jag har en hund som vill allt annat än stå still hjälper inte det minsta. Han tål allt, trimmern, hårtorken, kammen, klotången, men vill som sagt inte stå still när det finns så mycket att titta på och sniffa på och slicka lite på matte och leka... Men det går. Vore värre om han vore rädd.

Så nu ska jag beundra jycken en stund och se vart jag gjort tok och se om det går att fixa i morrn.

Ha det gott så länge!

Då var sovrummet klart så när som på golvlister och möblemang, men det hinns med det också.

Efter 2 veckor och en hel del trälim, mattlim och spackel så är även mattan på plats. Det var riktigt roligt att leka mattläggare och det blev ganska bra för att vara första gången jag får en vinylmatta på plats. Lite tok blev det, men där står det i alla fall två garderober så jag tror inte det kommer att synas.

Nu är det dags för Annis rum och det kommer att ta ännu längre tid då mamma ska på Raffnastämman i Ramsele under en vecka och då kan bara en av oss hålla på medan den andra "passar" Anni. Men det blir ju gjort i alla fall.

Så här blev valet av matta till sovrummet...



Nu är det dags för en timmes World of Warcraft innan kudden kallar.

Tjillevipp!

Jag tror på den fria viljan, friheten att välja fritt, att få tro på det egna idealet och möjligheten att agera därefter.

Men det här tar ta mig fan (ursäkta språket) priset.

Det är väl inte meningen att ni ska få veta så här, men jag måste få ur mig skiten innan jag exploderar.

I februari i år startades en debatt angående aborter och könsbestämning av foster. Detta efter att en kvinna i Eskilstuna gjort två aborter efter att hon fått sina foster könsbestämda till flickor. I Sverige har möjligheten funnits att könsbestämma ett foster från vecka 11 och fri abort utan utredning gäller till och med vecka 18. I Norge och Danmark har könsbestämning funnits från vecka 12 som också varit sista veckan för fri abort.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2503977.svd

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4477948.ab

När jag väntade Anni så visste jag att jag bar på en dotter, men jag fick det ändå bekräftat när vi gjorde ultraljudet då jag var i graviditetsvecka 19 (normalt 16 men det fanns inga tider). Jag har ett personligt behov av att veta barnets kön. Med Anni bildade jag ett band som jag inte tror jag hade kunnat göra annars. Jag kallade magen för Anni långt innan hon var född och jag planerade barnrummet som i själva verket bara var en spjälsäng och leksaker. Mamma stickade kläder och vi handlade de första babykläderna. Det var roligt att veta att vi skulle få en liten tjej.

Allan var först emot att veta, men efter att jag förklarat varför jag ville veta så tyckte även han att mitt resonemang höll i längden och ville även han veta.

Vi ville inte veta för att det spelade någon roll. Vi ville veta för att mer vara förberedda, veta lite vad som väntade oss, kunna knyta banden så tidigt det bara går. Helt enkelt kunna personifiera babyn. Säga hon eller han är lite personligare än att kalla barnet för den eller babyn. Namn hade vi åt vilket som, det har vi även den här gången, så det är inte ett problem.

Nu fick jag veta att jag inte kommer att få veta vilket kön det här barnet är för att några dumma jävla idioter gjort abort baserat på fostrets kön. Ja, jag måste få kalla dem för det för jag kan inte, hur jag än vänder och vrider på saken, förstå eller ens vilja förstå hur man kan göra en abort baserat på barnets kön. Att göra en abort pga ålder (låg eller hög), livssituation, sjukdom eller något annat livsavgörande kan jag förstå, been there, done that, don't wanna do it ever again. Men att en pojke skulle vara mer värd än en flicka, oavsett religion, oavsett kultur, anser jag vara ren och skär bullshit!

Min vän har 4 barn av samma kön och hon och barnens pappa har fått det de ville ha, fullt friska barn. Visst hade det varit roligt med ett barn av motsatt kön, men så föll det sig inte.

Man kan ju tycka att det vore enkelt att bara erbjuda könsbestämning från vecka 18, då är det ju ändå för sent att göra abort utan utredning, men någon sa till mig att ju större fostret är desto svårare att se barnets kön. Det är mer kropp som tar plats på en liten yta. Nu vet jag inte om det är hela sanningen. Jag vet inte om resten är hela sanningen heller, jag har bara läst tidningen. Men baserat på vad jag läst blir jag riktigt arg.


Jag ber om ursäkt om jag har sårat, förnärmat, kränkt eller förolämpat någon, men det är min fasta åsikt och den står jag för i alla lägen. Jag tar inte livet så enkelt och jag har inte heller stor förståelse för kulturer där kvinnor och flickor anses vara mindre värda då min starka övertygelse är att alla människor, oavsett hudfärg, kön och religion är lika värda. Ett människoliv är ett människoliv oavsett hur jag vänder och vrider på det.

Då var helgen avklarad då och den bjöd på mycket roligt och lite tråkigt, men allt som allt en riktigt trevlig helg.

Fredag förmiddag satte vi oss i bilen, jag och Aramis. Vi styrde kosan mot skogarna mellan Svenstavik och Brunflo, till Anna och Mönster i deras stuga. Där skulle vi få övernatta och umgås i trevligt sällskap.
När jag trodde att jag kört fel några gånger så hamnade vi tillslut på fäbodvallen där Anna och Mönster väntade oss. Mönster ja, vilken lugn, mysig gentleman. Helt säker i sig själv, helt klart mattes hund (fick jag erfara senare, men åter till det längre ner) och stor. Jag är ju iofs van Azzi och hon är mycket för liten. Jag tror inte Mönster är större än han ska vara, men han är en saftig bit ändå.

Vi pratade hela eftermiddagen, jag och Anna, hon visade mig runt och berättade lite om ställets historia. Jag förstår varför hon föll för stället, även om jag skulle blivit skogstokig och är på tok för mörkrädd för att vistas ensam ute i skogen.
Tack Anna och Mönster för att vi fick husera hos er!

Mörkret föll och vi kröp till kojs för att kliva upp tidigt morgonen därpå och bege oss till Svenstavik och SKK Internationell Utställning.

Aramis startade som andra hund i ring 15 (valpringen) och jag var nervös... för nervös. Inte för hur bedömningen skulle gå. Det är inget jag kan påverka och han är ännu så ung att han har tid att växa i kroppen. Utan det jag var nervös för var hans höga energi. Han blir lätt stressad och hoppig och bitig, vilket inte brukar vara något problem, men i och med att jag var så nervös trodde jag att han skulle känna av mina nerver och bli orolig. Vad fel jag hade!

Vi klev in i ringen, domaren vände sig om och i samma stund han öppnade munnen för att prata med Aramis så hoppade Aramis naturligtvis upp på honom, men det var helt ok för domaren. Han kelade lite med Aramis, klappade om honom och sedan travade och stod Aramis som om han aldrig gjort annat än gått i utställningsringen. Domaren tyckte mycket om Aramis och allt blev lixom rätt.

Ut ur ringen gick vi med 1 vkl, HP och en rosa/gul BIR rosett.
Domare var Mats Jonsson som gav kritiken:
Mkt lovande valp. Mkt bra huvud och uttryck. Bra hals. Ännu ej stabil i sin rygg. Bra bröstkorg.
Tillr. vinklar. Bra benstomme. Rör sig m. bra steg, ännu ngt instabil bak. Utm temperament.
Välvisad!

Senare på dagen efter motorhaveri och omflyttning av raserna i ringen skulle vuxna bouvier gå. En tik var anmäld, Maldas Ötzie och två hanar, Eddie van Dorlenka och A'message Exclusive Reality (till vardags kallad Nemo och tillika Mönsters halvbror). Det var lite spännande att få träffa och se ett par vuxna hanar.

Hur som helst så gick jag och Anna med våra bovvar ner till sjön för att de skulle få dricka och svalka av sig lite och på vägen upp passade vi på att gå på toan. Det var då jag fick erfara att Mönster är sin mattes hund.
Jag skulle hålla honom så fick Anna gå på toaletten så skulle hon hålla Aramis när jag gick. Jag tog kopplet och Anna ställde sig i kön vilket Mönster inte gick med på, så han tog i (inte särskilt mycket heller) och kastade sig mot sin älskade matte vilket resulterade i att jag tappade kopplet och hunden som stod före i kön (ja, matte var med) kastade sig åt sidan (skulle jag också ha gjort) och Mönster var helt nöjd igen när han fick vara nära sin matte. Det var inget annat än att han trodde matte skulle gå ifrån honom och bestämde sig för att göra något åt det. Hade jag varit med hade jag nog kunnat hålla kvar, men totalt oförberedd så tappade jag honom. Allt slutade lyckligt, ingen kom till skada förrutom att jag sträckt ett ledband i lillfingret (ooooh sån skada!!).

Ett antal timmar senare och med en varm och trött Aramis så träffade vi på Mary. Hon och Lars-Åke hade turats om att sitta i bilen med Ötzie och Lakka eftersom Lakka inte hunnit fylla 4 månader och blivit fullt vaccinerad (får inte vistas inne på utställningsområdet). Vi pratade om hundar, valpar och Marys mammas chihuahua Albin som Lars-Åke ställt tidigare under dagen. Det är en rolig liten krabat som det gått riktigt bra för, men det har alltid varit tok. Antingen har han kissat på domaren eller så har domaren bett om en borste och helt sonika ställt sig och borstat Albin under bedömningen. Hahahaha, alltid är det något och alltid är det roligt.

Så blev det äntligen dags för de vuxna bovvarna och Ötzie var sitt vanliga glada, urmysiga jag. Jag älskar den hunden, de linjerna. Det finns inget Ötzie inte klarar och både Mary och Lars-Åke är underbara människor med så mycket kunskap. Det är så roligt att se deras framgångar, en efter en.

Eddie och Nemo kom på plats även de och det var två tjusiga herrar. Eddie var mörk brindle och Nemo något ljusare gråbrindle, båda bastanta bitar. Det var roligt att träffa lite nytt bouvierfolk, få höra nya "historier", få nya erfarenheter och helt enkelt känna att man tillhör en skara mycket trevliga människor som brinner för samma sak som jag. Bouvier des flandres tillhör ju inte direkt vanligheten och de är ju inte så populära som t.ex. schäfer och rottweiler.

Eddie tog hem det mellan killarna och när han gick mot Ötzie tog han även hem BIR. För att se de individuella resultaten så finns det på deras respektive hemsidor.

Jag har lagt till en länk till Eddie och Nemos hemsida inne på The Pack om ni är intresserade av att se dem eller veta mer då jag tyvärr inte hade någon kamera till hands.

Det gick några fler timmar och det var äntligen dags för valp BIR finalen. Aramis var tvärslut, så trött. Det var varmt, otroligt mycket folk och ännu fler hundar och han hade skött sig exemplariskt hela dagen, men nu var han färdig. Vi åkte ut och jag säger inget om det, jag hade inte förväntat mig något annat heller. Jag tror inte ens det blev någon bruksras kvar i ringen när domaren gallrat första svängen, men jag vet inte säkert då jag och Missen (Aramis) tog till flykten ut i sjön så han fick bada ordentligt och inte bara blöta benen. Han såg ut som en dränkt råtta när vi tog oss tillbaka upp till finalringen för att se Eddie.

Tyvärr, som det tydligen brukar vara vid många SKK utställningar så har bouvier inte mycket att hämta, Eddie åkte ut under första gallringen han också. Även fast han var överlägset snyggaste hunden i ringen!! : )

På väg till bilen fick vi också tillfälle att träffa Lakka, den otroligt söta vorstehflickan som flyttat hem till Mary och Lars-Åke. Och hon har något jag har fastnat för. En vit svans, bara såååå otroligt läcker. Hon är otroligt fin.

Bilder på Aramis kommer när jag tagit mig tid att åka över till Edsåker och Mia. Hon har en bra kamera, det har inte jag.

Här vill jag passa på att tacka alla som grattat, alla som önskat lycka till och alla som ställt upp under helgen. Det har varit underbart roligt och det har taggat mig att anmäla till fler utställningar under hösten. Sveg och Ljusdal är nästa på schemat. Vi ses där!

Ni får hålla till godo med en bild på Azzis kvällspromenad igår kväll.

... vi har hammare, vi har bräckjärn!

Nu är renoveringesprocessen inledd. Nu är golvet borta i sovrummet. Det vi egentligen inte skulle göra själva, men efter nogrann överläggning med byggherren (pappa) och ekonomichefen (mamma) så insåg vi att vi inte har ork, tid och lust att vänta till oktober med att få någon att en titta på arbetet.

Hur som helst så började vi bryta upp golvbräderna för att se hur isoleringen såg ut under. Vi tänkte egentligen lägga tillbaka bräderna för att lägga golvspån och matta på det, men den här kåken (varför är jag inte förvånad) är så idiotiskt genomtänkt. Förbannade cykelreparatörer... Man har tilläggsisolerat invändigt, alltså spånskivor på väggarna utanför där golvbräderna är spikade i golvåsen. Jaha, skulle vi då behöva bryta väggarna också, nu när vi äntligen fått luftvärmepumparna på plats?? Nä, skulle inte tro det.
Så fram kom sågen så sågade vi bara av golvbräderna jäms med väggen. Nästa projekt blir att kolla golvisolering under tröskel och efter väggarna, sätta stöttor mellan åsarna och lägga golvspån.

Fortsättning följer...

Gud vad jobbigt det är när andra diskuterar ens egen situation och kommenterar densamma utan att veta vad de pratar om. Jag blir ledsen när människor runtomkring mig förmodar, antar, tror och vet varför jag går hemma utan jobb. Allt ifrån lat till arbetsskygg och trög har jag nog hört nu, bakvägen naturligtvis.

Jag söker aktivt jobb i den mån jag har ekonomi till. Jag besöker arbetsförmedlingen regelbundet och jag letar på deras webb i platsbanken flera gånger om dagen. Jag söker via rekryteringsfirmor och via annonser. Jag har varit runt till olika arbetsplatser, ringt runt och till och med lagt ut en egen annons. Om någon betalar min bensin så kan jag kuska runt dagligen till ännu fler. Nej, jag har ingen A-kassa, nej jag är inte berättigad till bidrag, nej jag är inte berättigad till praktikplats, nej jag är inte berättigad till någon form av hjälp. Jag har 1050 kronor på mitt konto per månad, de pengarna kallas barnbidrag och tillhör Anni (välling, blöjor, mat mm).

När man inte får svar eller ett nej på 200-talet ansökningar blir man knäckt. Man tappar tron på arbetsmarknaden och tillit till sin egen förmåga, men i helvete att jag tänker ge upp.

Så ni som sitter på era arslen och tror ni vet, GLÖM DET!!! Ska ni diskutera mitt yrkesliv eller bristen därutav så gör det med mig. Skitsnack bakom min rygg betackar jag mig.

Nu över till den glada nyheten!
Tack vare min goa svärfar så kanske, hoppas, håller jag tummarna för att det finns några timmar för mig på ett serviceboende. Det är ju ett jobb jag gjort förr (ja, liknande i allafall) och som jag har utbildning (ja, ja, kan inte titulera mig uska, men nästan) för. Håll tummarna!

Över och ut!

So you think you can dance

Här utför Azzi Du'Dawg och Aramis Le Woff en eldig Paso Doble.
Domarnas komentarer: Taktfast, starkt, med en brinnande passion.




Min bästa lekkamrat

Undra om det är Allan som är Aramis bästa lekkamrat eller tvärtom?




Lättroade barn

Jag trodde det var jag som skulle leka "dress-up" med Nin. Hittills är det Allan som skött frisyren.

Som rubriken säger så är det varmt, svettigt och nästan outhärdligt. "Du ska inte klaga, var glad att det är varmt istället" fick jag höra, men jag har inte längtat efter den här värmen, inte önskat den, inte velat ha den i över huvud taget. Och det är väl ok för mig, men Anni och framförallt Allan lider. För att inte prata om hundarna.



Vi har i alla fall tagit årets första dopp i Röjesjön. Kallt var det, men skönt att kyla av sig. Som tur var fanns det inte en människa inom synhåll, för hundar får nämligen inte vistas på badplatsen, varken kopplade eller lösa. De förorenar nämligen. Hur har jag svårt att förstå så länge man tar upp efter dem. För tänk om folk visste hur mycket människorna förorenar vattnet, fast det gör dom nog, egentligen, men det är lätt att köra huvudet i sanden.
Det finns ingenstans i Timrå kommun vi kan bada med hundarna och oss själva. De ställen det går att bada hundarna, de ställena har antingen dybotten eller vassa stenar. Fast ja, ån vore ju något, om det fanns något ställe nedanför oss där vi kunde ta oss i utan att bli ledbrutna på kuppen.



I helgen har det varit spelmansstämma i Västanå, vid fallet. Det är Viksjö spelmansgille som anordnar varje sommar. Jag som är född och uppvuxen med folkmusik och folkdans tycker om hela konceptet och jag önskar att jag lagt ner mer tid på min nyckelharpa. Ninnen tyckte väl också att det var kul, efter att hon fått sova en timme, men det var i varmaste laget. Som tur var fick vi krypa in i förtältet till Karin och Carl-Oscars husvagn och svalka oss.