nindog

För det första vill jag säga grattis till Gun och Karl-Inge på A'message Kennel som med War Thunder Index fick titeln Svensk Vinnare -10 och grattis till Annette Månsson på Rajfax Kennel som med Rajfax Gimmie Ginza Of Wilma blev bästa bouvier på specialen i Degerfors.
Länkar till respektive kennel hittar ni på min hundhemsida.

I fredags morse vid tio i sju startade jag, mamma, Totte och Aramis färden mot Degerfors för utställning på Bouvierspecialen. I Tönnebro mötte vi upp med Kramforsgänget och skuggade dem neröver. Någonstans på vägen hittade vi av en Max-restaurang och fyllde vårra kurrande matgropar och en bit söder till så köpte vi frukost (ja för lördagen då) på en Lidlbutik. Jag har ingen aning om vad stället hette, men jag skulle utan tvekan hitta dit igen.

Väl framkomna till campingen i Degerfors (Degernäs) så var det dags att trimma lite på djuren så Kikki och Gun hade ställt upp sina trimbord och klippte på löpande band så hårtussarna flög. Även Aramis fick en omgång med saxen av Kikki.

Sedan var det dags för grillning i regnet och rusket så två utställningstält restes vid grillplatsen vid badplatsen och vi inhandlade några engångsgrillar. Det tog en jäkla tid att få köttet klart, men så småningom fick vi mat i magen.
Där fick jag också träffa en hel drös med för mig okända människor som jag bara visste att jag skulle komma överens med. Något annat var ju otänkbart då vi alla hade det största intresse man kan ha gemensamt. Ja, Bouvier des flandres naturligtvis!! Skämt åsido så tror jag inte jag någonsin har träffat så många trevliga människor på ett och samma ställe förut där det varit tävling inblandat.

Sängen lockade tidigt den kvällen efter den långa resan och jag trodde jag skulle sova som en stock, men ACK så jag bedrog mig!
Vi somnade gott, jag och Totten under samma täcke, men vaknade inte så långt senare av *prassel* 15 sekunders tystnad *prassel* 15 sekunders tystnad *prassel*. Säkert en 7-8 gånger. Jag funderade ett tag på vad det kunde vara, sedan hörde jag mamma hosta till. Någonting gjorde ju människan, men jag orkade inte försöka lista ut vad det var så jag somnade om. Någon stund senare vaknade jag igen av att Totte var hungrig så jag lade honom till bröstet och slumrade till tills han ätit klart då jag somnade om igen. Ett par timmar senare var det dags igen, men nu vaknade jag av att det blåste storm ute och en gren slog mot taket på stugan. Aramis var också lite rastlös, antar att det var av blåsten, men han lade sig och jag somnade om, åter igen. Och så var det dags att mata Totte igen och efter det var det ingen mening att somna om så jag gick och duschade.

Efter lite frukost, rastning av jycke och påklädnad av barn så satte vi oss i bilen och begav oss mot utställningsplatsen som låg hela 500 meter bort. Eller njae, kanske lite mer men det kändes fjuttigt kort bit för att åka bil, men jag skulle inte velat bära utrustningen den biten.

Upp åkte utställningstält (Kikkis) och jag lånade in mig på ett hörn i tältet bredvid och satte Aramis där i väntan på hans tur.

Först ut var Miras bröder Leon och Tari och även om färg och storlek är annan så är de väldigt lika varandra alla tre. Över ögonen mest. Hur som helst fick de båda bra kritik och slutade på andra repsektive tredje plats.

Några hundar senare var det dags för Aramis som var ensam i sin klass. Jag hann inte mer än ställa upp honom så kom mätstickan fram. 60 cm mättes han till och det är två centimeter för låg, tyvärr. Han fick jättebra kritik, men åkte ut på en trea för storleken.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag visst skulle vilja ha Aramis i Index storlek, men jag tror att Aramis storlek passar bättre till mitt satta ändamål. Synd på en snygg hund, men jag kan ju inte ge honom steroider.

Sedan var det dags för de vuxna hundarna och det var inte mindre än 12 hanar. Bl.a. Kikkis Jocke (A'message Solitair Moon), Monas Elitbreed Loke, Johns Eddie van Dorlenka, Karl-Inges War Thunder Index och Ninis Anton (A'message Whisper Innovation). Respektive kritik och placering finns att läsa på www.bouvierklubben.com under resultat.
Efter hanarna var det Inez (Kikkis A'message Wishful Inflow) tur i tikklassen och Gun visade henne. Efter första visningen ropade Gun efter en sax och ställde sig och trimmade håret i ansiktet på Inez, domaren tyckte hon hade för mycket hår. Det lönade sig för Inez blev tredje bästa tik.

Dagen förflöt och jag såg en hund jag kände igen. Varifrån förstod jag inte, för jag kände inte ägaren och inte hunden. Men det var likförbenat något familjärt över hunden. Till slut sa Kikki - Men det är ju Dizzy, Maldashund.
Då föll tioöringen ner! Det var ju Örlas ögon jag såg. Samma ögon som Ötzie och hennes barn har. De som någonstans säger "tyck om mig, jag vill vara din vän".
Jag surrade lite med Åsa, Dizzys matte och jämförde lite egenskaper. Jag kände igen väldigt mycket i det hon sa. Det är första gången jag träffar någon av Örlas avkommor som vuxna. Sist jag såg dem var de bara några veckor gamla. Och det gör lika ont nu som då.

Efter utställningen var det dags för medlemsmöte och där omtalades avsaknaden av lokalombud för norrland. Vi här uppe saknar någon som kan driva och pusha för aktiviteter och fånga upp nya medlemmar och efter att titeln lokalombud ändrats till kontaktperson så åtog jag mig uppdraget att agera kontaktperson för mellannorrland. Jag kan (försöka) se till att saker blir gjorda med hjälp av mina vänner. Det kan vara allt från grillkväll till träning, tävling, utställning, trimhelg, ja vad som helst som ökar gemenskapen bland oss ägare av denna underbara ras och så har även nya medlemmar som köpt sin första bouvier någonstans att vända sig. Inte så att jag besitter kunskapen själv, men jag kan hänvisa.

Den kvällen åt vi pizza tillsammans på campingen och jag hade en trevlig pratstund med Helen, Åsa, Lars och Annette. Vi skrattade gott åt dejtingsidor på internet och farmville på facebook.

Det blev sängen tidigt även denna kväll eftersom vi skulle upp tidigt för att packa och styra kosan mot Avesta och Svensk Vinnarutställning 2010. Eddie, Inez och Index skulle vara med.

På väg dit såg vi en bil ståendes efter vägen, och när vi kom närmare såg vi att det var Johns Vito med varningsblinkersen på. Han hade fått punka och hade inget fälgkors. Han hade ringt assistans, men de skulle ta en timme på sig. Kikki och Inez hade fått plats i bilen med Gun och Karl-Inge så hon var på väg, men Eddie skulle också ställas och han tolererar ingen annan handler än John så han kunde inte åka i förväg.

Så vi tog fram vårt fälgkorg och det passade till däcket, men inte till att ta loss reservdäcket som satt under bilen. Mamma vinkade in en passerande bil och deras passade till reservdäckshållaren, men Murphys lag säger ju att det inte ska gå ändå så när John skulle sätta fast reservdäcket så var bultarna för långa för den fälgen.
Mamma tog med sig det trasiga däcket i bagaget, Aramis i baksätet och for tillbaka till Lindesberg och jag och Totte stannade med John och Lars-Åke. Hon hittade en däckverkstad som hade jour, men han kunde inte laga däcket, men han hade kortare bultar så mamma fick dem och racade tillbaka.
Då hade John gett upp hoppet att hinna till utställningen med Eddie, men de for i alla fall i ilfart när däcket var på plats och vi bytte blöja på Totte innan vi följde efter.

Jag var stensäker på att vi hade missat alltihop, men när vi kom fram hade Eddie gått, men inte Inez, så vi fick se först henne bli andra bästa tik och sedan se Index bli BIR.

Nöjda kunde vi fara hemåt till Ninnen, Allan, Mira och vardagen

Här är lite random foton jag tagit under helgen.

Tjaa, vad ska man säga? Ödets nyck, otur, eller rent och skärt helvete?

Vi tar det hela från början!

I torsdags for hela familjen till stugan väst om Kramfors. Och då menar jag hela familjen, alltså även Azzi, Aramis och Mira. Det är underbart där för hundarna, mitt i skogen, bredvid en sjö, inte en själ så långt ögat kan nå och ingen trafik att oroa sig över.

Däremot en stege på marken. Mira fastnade i den och gjorde illa sig. Ingen såg händelsen, men vi hörde hur hon skrek och efter var hon halt på höger framben. Riktigt halt, hon hoppade omkring på 3 ben. Vi sökte igenom hela benet, klämde, kände, sträckte, böjde och bröt lite, men Mira förblev opåverkad, men fortfarande blockhalt.

Kikki kom och tittade hon också, som har lång erfarenhet av bouvier, och hon trodde som vi, att det var en sträckning eller stukning. Resten av den dagen fick hon sitta i bur, för säkerhets skull.

På fredag förmiddag var vi till veterinären som inte heller hittade något. Vi gick därifrån med ordination burvila och smärtstillande och på lördagen var hon redan bättre, men på söndag morgon när Allan tog ut henne på en kisspromenad i koppel på gården så var hon mycket sämre och ville inte stödja på benet.

På måndag (i går) fick vi komma till veterinär och röntgen och det visade sig att Mira har en fraktur på radius (ett av de två benen i underarmen) strax nedanför armbågsleden som förmodligen bara var en spricka först, men som blev en fraktur (därför vi inte hittade något i fredags). Enligt ortopeden här i Sundsvall så gick det att operera och sätta in en platta som stadga, men han hade inte rätt platta så vi blev remitterade till universitetsdjursjukhuset i Ultuna, Uppsala.

4 timmar senar (22.00) var vi på plats i Ultuna och jourveterinären tittade på röntgenplåtarna och klämde lite på benet och sa ungefär samma som veterinären här i Sundsvall. Men eftersom hon inte var ortoped så skulle den titta på Mira nu på morgonen idag (tisdag) och höra av sig när de visste vad som behövdes göras.
Jag fick skriva på ett papper där jag lovade betala och hämta hunden och på samma papper stod att de inte lämnar ut hunden förrän full ersättning är erlagd och jag har inga pengar just nu så jag frågade vad operationen skulle kosta. Jag fick till svar att någonstans runt 15 tusen och sedan runt 5 tusen för övriga omkostnader. Då skulle alltså försäkringen täcka allt utöver 20% som jag själv måste stå för. Så bra, de pengarna hade jag kunnat låna eller som sköterskan sa, det brukar vi alltid kunna lösa med någon form av avbetalningsplan, men att jag var tvungen att prata med klinikchefen om det.

Idag när ortopeden ringer så är hon för det första som specialistläkare allmänt är, okänslig på gränsen till otrevlig. Hon beskriver hurdan skadan är och vad som behöver göras och vad hon rekommenderar, operation. Hon talar också om riskerna för komplikationer. Hon säger också att ett alternativ, om än inte bra är att gipsa, men att ett sådant måste bytas ofta eftersom Mira fortfarande växer och att läkningstiden är ca 2 månader.
Jag vill ju naturligtvis ha bästa möjliga vård så jag ber om numret till klinikchefen och när jag pratar med henne så är det tvärstopp!
-Är hon inte försäkrad? frågar hon.
-Jo säger jag, veterinärvård 20 000.
-Ja, det kommer du ju inte långt med, får jag till svar.
Operationen kostar 25 tusen och utöver det behövs ca. 30 tusen till eftervård, rehabilitering och operationen för att ta ut plattan när benet läkt klart.

-Någon form av kredit kan vi inte ge, vi överlever på att våra kunder kan betala för sig.
EH! Gör inte alla företag det? Men ta en kreditupplysning då! Ja inte på mig, men mamma ställde upp.
Men det var kört!

-Att gipsa är ju ett alternativ till avlivning, men det brukar inte bli bra och man måste byta gips ofta eftesom hon växer och då måste hon ju sövas och det blir nog inte billigare i längden.
Nej, det är ju sant, men pö om pö kan jag få ihop pengar om jag så ska sälja mina organ på burk! Men så tänkte jag inte i paniken och rädslan för avlivning.

Så någonstans ifrån vart jag ju tvungen att få tag i pengar och mamma svarade inte i telefon, hon kom ju hem efter mig i natt så hon låg och sov. Det blev en biltur genom tårar upp till Edsta och då hade mamma precis klivit upp.

Så hon ringde klinikchefen (som helt plötsligt var jättetrevlig) och fick ekonomin förklarat för sig och så bestämde vi oss för att gipsa.

Efter samtal med ortopeden här i stan så vet vi att han byter gipset när det behövs och man måste hålla stenkoll så att gipsen inte skaver eller att andra komplikationer uppstår och som tur är så har både jag och Allan sjukvårdsutbildning i bagaget och vi har massor med snälla människor med olika kompetens runt omkring som ställer upp.

Nu har vi precis fått ett samtal att Mira är gipsad, det sitter som det ska, hon kan gå med det och det håller. Så nu ska vi ner och hämta hem henne.

I går kväll när vi lämnade henne så fick jag en sista blick som var så skrämmande lik den jag fick av Örla för 2 år sedan. Även om man inte kan läsa in mänskliga känslor hos djuren så sa hennes blick "Lämna mig inte matte! Varför lämnar du mig?" Och jag gjorde misstaget då att lämna Örla även om jag vet att hon har det bra. Det misstaget gör jag inte om med Mira. *snörvlar och torkar tårarna*

Även om det här med gipset misslyckas så har jag åtminstone gjort det jag kunnat och då kan jag låta henne somna in i min famn och inte 35 mil bort, ensam. Men det beslutet fattar jag om jag måste, inte förr.

Ledsen om det här inlägget blev rörigt, jag har säkert glömt en massa, men att skriva genom tårar och i väntan på telefonsamtal som kan ge både bra besked och sista tänkbara så fungerar inte riktigt min hjärna. Men för den som ville veta hur landet ligger så har jag gett informationen i den form jag kan. Nu kan bara tiden utvisa om jag fattat rätt beslut.

Jag älskar dig, Mira! Du är väldigt speciell för mig! Nu kommer matte och hämtar dig!