Livet rullar vidare!
En vecka till har gått! En vecka närmare lättnad kring midjan.
Ser mig själv i spegeln och ser... mage! Inga kläder passar, de mörka ringarna runt ögonen har intagit en askgrå till midnattssvart färg. Halsbrännan tilltar, sendragen i ben och rygg ökar i intensitet, fogar vill helst inte vara med alls och mitt humör åker värre berg-och-dalbana än någonsin. I magen är det riverdance, kickboxning, yoga och raveparty på agendan och gud nåde mig om jag sitter still någon minut.
Har du inte listat ut det hittills så kan jag tala om att jag är på smällen och hur underbart det än är mellan varven och hur mycket jag än längtar efter det här barnet så tycker jag att det räcker nu, jag är nöjd, vill inte gå omkring som en övergödd herefordkossa mer. Men som tur är vet jag att den 1 april är det förhoppningsvis över.
Hundarna har haft semester ett tag och bott hos mamma och pappa där de lekt och ätit hästskit.
I torsdags vaccinerades Aramis och Mira och vi kollade vikten på Azzi. Jag var övertygad om att hon gått upp i vikt, men faktiskt bara ett kilo. Hon står nu på 33 kg och hennes thyroidea hormon ska kollas igen för att se om det är någon rubbning som gör att hon ser så jäkla fet ut, för det gör hon den vandrande limpan, men hon är inte överviktig så vi har svårt att förstå varför.
Mira stannade på 11 kg och behöver lägga på sig lite hull för hon äter, äter och äter och förbränner allt direkt. Men så har hon växt en hel del på höjden också. Hon är inte mager, men det skulle inte skada om hon höll lagomt hull. Å andra sidan så är hon aktiv och mår bra.
Aramis kommer nu upp i 24 kg, han skulle behöva bli större (på höjden, bredden har han några år kvar att fylla) men jag känner mig nu ganska övertygad om att han blir som sin pappa, en liten hane.
Mira och Aramis ska ställas på Matfors BK's utställning på Timrå Ridstadion den 27/2 om någon är intresserad av att kika och kela med dem.
Jag har fått löfte om visning av Aramis från nordligare ort, närmare bestämt Kramfors och Brindel Beast Kennel och jag tror jag lurat min bror till att visa Mira om jag inte orkar springa själv med henne. Hon är valp och det är inte lika noga och viktigt hur de står och springer så länge de visar trav eller pass och inte sätter sig. En valp måste få vara just valp och Miras mentalitet betyder så mycket mer just nu. Hon är sin moster upp i dagen, fast framfusigare.
I morgon ska Ninnen till tandhygienisten för att undersöka om hon i överhuvudtaget har några tandanlag för 1:orna nere (mittfram). De andra tänderna har eller håller på att komma, men inga 1:or. I och för sig så är ju inte det hela världen för hon får ju så småningom de permanenta tänderna, men det är så svårt att bita morot som är en av favoritrotfrukterna.
Ninnen fortsätter att förvåna oss (det är nog så med första barnet) då orden bara sprudlar ur henne. Hela tiden något nytt ord, antingen vi har lärt henne det eller att hon snappat upp det då vi pratat. Det är inte alltid vi riktigt hinner med heller på att det är ett nytt ord hon säger och då blir hon så irriterad.
Men hon är världens duktigaste Nin. Jag har aldrig varit med om att ett barn städar efter sig! I alla fall inte en 2-åring! Men Ninnen bär undan disk, hon plockar upp sina leksaker, hon går och ska tvätta händerna efter att hon ätit något kladdigt. Hon hämtar toapapper och torkar om hon spillt något på golvet. Detta sker inte alltid naturligtvis, men ibland och jag vette f_n vem hon ärvt det från, för inte är det Allan och definitivt inte mig! Men vi får väl igen det på nästa barn...
Nu ska jag försöka mig på en varm dusch (smärtlindring) och sedan se vad kudden har att erbjuda.
Vi hörs!
Ser mig själv i spegeln och ser... mage! Inga kläder passar, de mörka ringarna runt ögonen har intagit en askgrå till midnattssvart färg. Halsbrännan tilltar, sendragen i ben och rygg ökar i intensitet, fogar vill helst inte vara med alls och mitt humör åker värre berg-och-dalbana än någonsin. I magen är det riverdance, kickboxning, yoga och raveparty på agendan och gud nåde mig om jag sitter still någon minut.
Har du inte listat ut det hittills så kan jag tala om att jag är på smällen och hur underbart det än är mellan varven och hur mycket jag än längtar efter det här barnet så tycker jag att det räcker nu, jag är nöjd, vill inte gå omkring som en övergödd herefordkossa mer. Men som tur är vet jag att den 1 april är det förhoppningsvis över.
Hundarna har haft semester ett tag och bott hos mamma och pappa där de lekt och ätit hästskit.
I torsdags vaccinerades Aramis och Mira och vi kollade vikten på Azzi. Jag var övertygad om att hon gått upp i vikt, men faktiskt bara ett kilo. Hon står nu på 33 kg och hennes thyroidea hormon ska kollas igen för att se om det är någon rubbning som gör att hon ser så jäkla fet ut, för det gör hon den vandrande limpan, men hon är inte överviktig så vi har svårt att förstå varför.
Mira stannade på 11 kg och behöver lägga på sig lite hull för hon äter, äter och äter och förbränner allt direkt. Men så har hon växt en hel del på höjden också. Hon är inte mager, men det skulle inte skada om hon höll lagomt hull. Å andra sidan så är hon aktiv och mår bra.
Aramis kommer nu upp i 24 kg, han skulle behöva bli större (på höjden, bredden har han några år kvar att fylla) men jag känner mig nu ganska övertygad om att han blir som sin pappa, en liten hane.
Mira och Aramis ska ställas på Matfors BK's utställning på Timrå Ridstadion den 27/2 om någon är intresserad av att kika och kela med dem.
Jag har fått löfte om visning av Aramis från nordligare ort, närmare bestämt Kramfors och Brindel Beast Kennel och jag tror jag lurat min bror till att visa Mira om jag inte orkar springa själv med henne. Hon är valp och det är inte lika noga och viktigt hur de står och springer så länge de visar trav eller pass och inte sätter sig. En valp måste få vara just valp och Miras mentalitet betyder så mycket mer just nu. Hon är sin moster upp i dagen, fast framfusigare.
I morgon ska Ninnen till tandhygienisten för att undersöka om hon i överhuvudtaget har några tandanlag för 1:orna nere (mittfram). De andra tänderna har eller håller på att komma, men inga 1:or. I och för sig så är ju inte det hela världen för hon får ju så småningom de permanenta tänderna, men det är så svårt att bita morot som är en av favoritrotfrukterna.
Ninnen fortsätter att förvåna oss (det är nog så med första barnet) då orden bara sprudlar ur henne. Hela tiden något nytt ord, antingen vi har lärt henne det eller att hon snappat upp det då vi pratat. Det är inte alltid vi riktigt hinner med heller på att det är ett nytt ord hon säger och då blir hon så irriterad.
Men hon är världens duktigaste Nin. Jag har aldrig varit med om att ett barn städar efter sig! I alla fall inte en 2-åring! Men Ninnen bär undan disk, hon plockar upp sina leksaker, hon går och ska tvätta händerna efter att hon ätit något kladdigt. Hon hämtar toapapper och torkar om hon spillt något på golvet. Detta sker inte alltid naturligtvis, men ibland och jag vette f_n vem hon ärvt det från, för inte är det Allan och definitivt inte mig! Men vi får väl igen det på nästa barn...
Nu ska jag försöka mig på en varm dusch (smärtlindring) och sedan se vad kudden har att erbjuda.
Vi hörs!
Ytterligare en söndag...
Nu återgår livet till vardagen igen, fast den här gången i ett hus jag trivs att bo i, efter all renovering.
På natten mellan nyårsdagen och den 2:a bröt helvetet loss här hemma. Anni hade åkt på magsjuka och fick inte behålla någonting. 2 dagar senare var det Allans tur och natten efter min tur.
Kräkningarna höll inte i sig speciellt länge, men febern, led- och muskelvärken och frossan efter var hemsk.
Många liter vätska och lite alvedon senare blev vi faktiskt friska. Eller ja, så frisk som det går att få oss :p
Aramis har flyttat hem igen då Azzi slutat löpa och jag vet inte vad som flugit ur honom (ja, ur, inte i), men han är inte samma hund. Nu ligger hans stressnivå inte uppe under taket längre utan han kan lägga sig ner, slappna av och sova, trots att vi tvåbenta rör oss omkring honom. Pappa (ja, mamma också) är väl att tacka, de har ju motionerat honom, men han är fortfarande konstigt förändrad. I går kväll när Arne och Camilla kom på besök så behövde vi inte ens stänga bort honom, utan tog honom i koppel en liten stund så att de fick komma in och sätta sig (kan nämnas att Camilla känner obehag för stora hundar). Sedan gick han och la sig vid soffan. Nej, jag klagar inte, jag lovprisar, tackar de högre makterna för att hans stressperiod är över. Kan inte tänka mig att det var annat än könsmognaden och hormonerna som satte igång det hela och jag var inte fit for fight att ta hand om det. Men som sagt, det har löst sig, nu är allt underbart igen.
Mira är ett litet spektakel hon :) Hon sover mellan oss i sängen där Azzi normalt brukar ligga, men Azzi flyttar på sig när Mira kommer för nära. Sedan sträcker Mira ut sig så att Azzi får ligga på golvet på Aramis bädd och Aramis drar ihop sig i Miras något för lilla biabädd.
Hon är alltid hungring, spelar ingen roll hur mycket mat hon får eller om hon nyss har ätit. Nu sitter hon i alla fall inte på golvet vid diskbänken och skriker som hon gjorde från början när vi hade lagt hennes foder i blöt. Vi har precis fodrat upp henne något och nu kan vi ge henne lite mer Klass när vi vet att hennes mage tål det. Jag vill inte att hon växer för fort, men samtidigt så vill jag gärna ha något lite hull på henne om det är möjligt. Hennes moster gick det aldrig att få hull på hur mycket mat hon än fick, men så var hon aldrig stilla heller.
Från början testade Mira allt två gånger. Fick hon ett nej så testade hon vad det var hon inte fick göra, fick ett nej till och förstod. Mycket smart vovve. Det visste jag ju iofs redan :), men det är roligt att se och jämföra de 3 olika personligheterna (bovvarna) jag har.
Azzi har alltid varit mycket smart och energisnål. Istället för att springa efter mig runt huset (när hon var unghund och vi lekte "sök") så mötte hon upp på andra sidan. Så gör inte hundar, de går efter synintrycket var matte eller husse försvann, men hon kunde tänka steget längre, förmodligen av erfarenhet, men ändå.
Aramis är en liten blondin. Tom, typ. Men tillmötesgående och hyffsat förarvek (vilket jag ser som en bra egenskap som skall tas tillvara). Han är flamsig och hans kropp hänger inte med alls just nu, men det är småsaker som gör att jag tror han har litat lite för mycket på Azzis erfarenhet och kunskaper. Han verkar på något vis inte riktigt tänka till ibland. Men som sagt, han är inte ens året än.
Mira riktigt ser man kugghjulen snurra på när hon försöker lista ut hur, eller varför. Hon löser nästan alla situationer själv, tvekar aldrig inför en utmaning (även om det kan slå väldigt fel i hennes valp-orädsla, man får vara vaksam så det inte går överstyr), men är ändå lyhörd och vill vara till lags. Häromdagen gick hon helt oberörd över kompostgallret som låg på golvet medan Aramis tvekade en sekund, tittade och sedan löste situationen. Det ska bli kul att se hur Aramis reagerar vid MH't, måste bara boka in när jag fått Timrås datum.
Snart är det dags för HD/AD röntgen av Aramis också. Själv får jag ju inte vara med så jag har lejt Mia att hålla, vrida och vända på herrn medan han sussar. Det är lättare när det är någon som är van att hålla, då blir plåtarna snabbare bättre. Jag är inte ett dugg orolig för utgången heller, det kan inte bli värre än något vi redan gått igenom och han har aldrig visat att han skulle ha ont. Och även om han skulle ha belastningar så har han ingen smärta vad vi kan se i alla fall. Nu tror jag inte ens att han har belastningar, men helt 100 kan jag ju inte vara.
Nu ska jag inta ryggläge och sträcka ut kroppen så bäbis får plats att rumstrera om lite och jag kan andas som folk. Sen blir det väl nåt käk också om jag stryker karln medhårs lite. Det är tur han finns, skulle inte klara mig utan. Puss!
Ha det bäst så hörs vi!
På natten mellan nyårsdagen och den 2:a bröt helvetet loss här hemma. Anni hade åkt på magsjuka och fick inte behålla någonting. 2 dagar senare var det Allans tur och natten efter min tur.
Kräkningarna höll inte i sig speciellt länge, men febern, led- och muskelvärken och frossan efter var hemsk.
Många liter vätska och lite alvedon senare blev vi faktiskt friska. Eller ja, så frisk som det går att få oss :p
Aramis har flyttat hem igen då Azzi slutat löpa och jag vet inte vad som flugit ur honom (ja, ur, inte i), men han är inte samma hund. Nu ligger hans stressnivå inte uppe under taket längre utan han kan lägga sig ner, slappna av och sova, trots att vi tvåbenta rör oss omkring honom. Pappa (ja, mamma också) är väl att tacka, de har ju motionerat honom, men han är fortfarande konstigt förändrad. I går kväll när Arne och Camilla kom på besök så behövde vi inte ens stänga bort honom, utan tog honom i koppel en liten stund så att de fick komma in och sätta sig (kan nämnas att Camilla känner obehag för stora hundar). Sedan gick han och la sig vid soffan. Nej, jag klagar inte, jag lovprisar, tackar de högre makterna för att hans stressperiod är över. Kan inte tänka mig att det var annat än könsmognaden och hormonerna som satte igång det hela och jag var inte fit for fight att ta hand om det. Men som sagt, det har löst sig, nu är allt underbart igen.
Mira är ett litet spektakel hon :) Hon sover mellan oss i sängen där Azzi normalt brukar ligga, men Azzi flyttar på sig när Mira kommer för nära. Sedan sträcker Mira ut sig så att Azzi får ligga på golvet på Aramis bädd och Aramis drar ihop sig i Miras något för lilla biabädd.
Hon är alltid hungring, spelar ingen roll hur mycket mat hon får eller om hon nyss har ätit. Nu sitter hon i alla fall inte på golvet vid diskbänken och skriker som hon gjorde från början när vi hade lagt hennes foder i blöt. Vi har precis fodrat upp henne något och nu kan vi ge henne lite mer Klass när vi vet att hennes mage tål det. Jag vill inte att hon växer för fort, men samtidigt så vill jag gärna ha något lite hull på henne om det är möjligt. Hennes moster gick det aldrig att få hull på hur mycket mat hon än fick, men så var hon aldrig stilla heller.
Från början testade Mira allt två gånger. Fick hon ett nej så testade hon vad det var hon inte fick göra, fick ett nej till och förstod. Mycket smart vovve. Det visste jag ju iofs redan :), men det är roligt att se och jämföra de 3 olika personligheterna (bovvarna) jag har.
Azzi har alltid varit mycket smart och energisnål. Istället för att springa efter mig runt huset (när hon var unghund och vi lekte "sök") så mötte hon upp på andra sidan. Så gör inte hundar, de går efter synintrycket var matte eller husse försvann, men hon kunde tänka steget längre, förmodligen av erfarenhet, men ändå.
Aramis är en liten blondin. Tom, typ. Men tillmötesgående och hyffsat förarvek (vilket jag ser som en bra egenskap som skall tas tillvara). Han är flamsig och hans kropp hänger inte med alls just nu, men det är småsaker som gör att jag tror han har litat lite för mycket på Azzis erfarenhet och kunskaper. Han verkar på något vis inte riktigt tänka till ibland. Men som sagt, han är inte ens året än.
Mira riktigt ser man kugghjulen snurra på när hon försöker lista ut hur, eller varför. Hon löser nästan alla situationer själv, tvekar aldrig inför en utmaning (även om det kan slå väldigt fel i hennes valp-orädsla, man får vara vaksam så det inte går överstyr), men är ändå lyhörd och vill vara till lags. Häromdagen gick hon helt oberörd över kompostgallret som låg på golvet medan Aramis tvekade en sekund, tittade och sedan löste situationen. Det ska bli kul att se hur Aramis reagerar vid MH't, måste bara boka in när jag fått Timrås datum.
Snart är det dags för HD/AD röntgen av Aramis också. Själv får jag ju inte vara med så jag har lejt Mia att hålla, vrida och vända på herrn medan han sussar. Det är lättare när det är någon som är van att hålla, då blir plåtarna snabbare bättre. Jag är inte ett dugg orolig för utgången heller, det kan inte bli värre än något vi redan gått igenom och han har aldrig visat att han skulle ha ont. Och även om han skulle ha belastningar så har han ingen smärta vad vi kan se i alla fall. Nu tror jag inte ens att han har belastningar, men helt 100 kan jag ju inte vara.
Nu ska jag inta ryggläge och sträcka ut kroppen så bäbis får plats att rumstrera om lite och jag kan andas som folk. Sen blir det väl nåt käk också om jag stryker karln medhårs lite. Det är tur han finns, skulle inte klara mig utan. Puss!
Ha det bäst så hörs vi!
