Veterinärbesöket
I slutet på förra veckan hittade vi (eller ja, Kikki var det ju som hittade det) eksem på tussfia, även kallad Mira.
Hon hade fulla armhålorna, under hakan och i ena örat. Helgen flöt på med lite hydrokortisonsalva, Ninnens t-tröjor och inte allt för mycket klåda.
Idag hade vi tid hos veterinären och vi tror att sist jag duschade Mira så fick jag inte ur allt schampo och dessutom ett ganska starkt schampo så behandlingen nu är klorhexidinschampo, balsam och örondroppar och förhoppningsvis så behövs inget starkare.
Hon är ju för go Mira som går med på nästan allt. Duschen, hårfönen, väntrummet hos veterinären (där lade hon sig platt på mage och väntade, tills det kom en annan hund), undersökningsbordet, undersökningen, tvätten av örat - inget verkar skrämma henne. Hon tycker inte om hårtrimmern, det vet vi nu och kommer att träna på det så att nästa gång jag ber om klipphjälp så slipper Kikki bråka med henne. Vi har tränat att ligga på sida och rygg och igår kväll så låg hon helt still, helt avslappnat när jag klippte klorna på henne.
Azzi var också med, fick en vaccinationsspruta och ett blodprov taget för att kolla thyroideahormonnivån. Hon är väldigt rund, även om hon faktiskt inte är fet och det verkar inte ha någon större betydelse vad vi gör så går hon inte ner i vikt. I och för sig så gör väl inte det så mycket för hon är färdig med utställningar, MH, MT osv. Hon är en helt underbar familjehund och får så vara så länge hon är nöjd och det verkar hon också vara eftersom hon inte har några stressbeteenden alls.
Provsvaren kommer så småningom.
Nu ska jag leta en tröja till Mira så hon slipper klia sig söner och samman i natt.
Ha det!
Hon hade fulla armhålorna, under hakan och i ena örat. Helgen flöt på med lite hydrokortisonsalva, Ninnens t-tröjor och inte allt för mycket klåda.
Idag hade vi tid hos veterinären och vi tror att sist jag duschade Mira så fick jag inte ur allt schampo och dessutom ett ganska starkt schampo så behandlingen nu är klorhexidinschampo, balsam och örondroppar och förhoppningsvis så behövs inget starkare.
Hon är ju för go Mira som går med på nästan allt. Duschen, hårfönen, väntrummet hos veterinären (där lade hon sig platt på mage och väntade, tills det kom en annan hund), undersökningsbordet, undersökningen, tvätten av örat - inget verkar skrämma henne. Hon tycker inte om hårtrimmern, det vet vi nu och kommer att träna på det så att nästa gång jag ber om klipphjälp så slipper Kikki bråka med henne. Vi har tränat att ligga på sida och rygg och igår kväll så låg hon helt still, helt avslappnat när jag klippte klorna på henne.
Azzi var också med, fick en vaccinationsspruta och ett blodprov taget för att kolla thyroideahormonnivån. Hon är väldigt rund, även om hon faktiskt inte är fet och det verkar inte ha någon större betydelse vad vi gör så går hon inte ner i vikt. I och för sig så gör väl inte det så mycket för hon är färdig med utställningar, MH, MT osv. Hon är en helt underbar familjehund och får så vara så länge hon är nöjd och det verkar hon också vara eftersom hon inte har några stressbeteenden alls.
Provsvaren kommer så småningom.
Nu ska jag leta en tröja till Mira så hon slipper klia sig söner och samman i natt.
Ha det!
Pregnancy Ticker...
Hår, hår, hår och en kamera.
Äntligen har jag fått tag i en kamera. Det blev en Nikon D3000 digital systemkamera med 2x zoomobjektiv och UV-skyddslins. Det tog en kväll innan jag lärde mig kameran och det blev en hel del knepiga kort. Jag har insett att jag behöver en extern blixt för att kunna ta bra foton inomhus, men det får bli en senare fråga då jag saknar pengar att införskaffa en nu. Kameran tog mamma på avbetalning så den ska vi nog ha råd med, annars hjälper snälla mamma till. Det lönar sig att vara bortskämd ibland, men det kostade lite andra saker jag fick dra in på istället.
Nu är alla hundar totalt genomkammade, men det är så svårt att få ut alla tovor på Aramis med den långa pälsen. Förhoppningsvis får vi besök av Kicki, Mikaela och 2 Sundsvalls bouvierer på fredag för en friseringsdag. Då ska både Aramis och Mira få en ny frisyr passande en utställning. Azzi ska aldrig mer ställas så henne kan jag gå över själv med sax, kam och trimmer. Hennes päls försöker jag bara hålla kort för att hon inte ska bli så tovig och dra in så mycket snö, sand, vatten, skräp och annat oknytt.
Jag har beställt snöskor (strumpor) till alla 3 hundarna. Även om Miras tassar kommer att växa mer så tog jag samma storlek som mamma Ötzie och skulle de växa mera så får jag köpa en storlek större och sälja de jag köpt nu. Varken Aramis eller Azzi kan gå någon längre sträcka utan att börja gnaga i tassarna och då är de nerklippta mellan dynorna och mellan "tårna". Mira får inte gå så långa promenader än att hon får klumpar, med henne leker vi på gården och låter henne få lite mental träning istället för motionspromenader.
Häromdagen då vi hade varit hos svärfar och sambo (som fyllde år) så stannade vi till på affärn för att handla mat. Det var sent på kvällen så det var bara ett fåtal bilar på parkeringen och den var väl upplyst.
Med fulla fickan med hundgodis så tog jag ut Mira i koppel för att passa på att koppelträna någon annanstans än hemma och hon gick fot!!! Hon intog mycket fint platsen vid min sida och satte sig så fort jag stannade. När jag gick och lockade med mig henne så tittade hon upp på mig och följde mig väldigt fint och fick naturligtvis belöning i massor direkt. Kan även tillägga att jag inte tränar kontaktövningar med mina hundar utan låter allt komma naturligt i det vardagliga.
Jag önskar att jag vore mer mobil så att jag kan fortsätta träna fotgående, men det får vänta tills bäbisen har kommit till världen.
Appropå bäbisen... Igår gjorde jag egentligen för mycket, har förbannat ont, svårt att gå och kör med Allan mer än vad han ska behöva ta, men jag gjorde allt igår för att kunna ta't lugnt idag så jag är ok i morrn när Allan ska ner på DT och träna lite 9-ball med svärfar.
Hur som helst så var jag igår natt övertygad om att förlossningen skulle sätta igång. Jag mådde tjyvens i hela kroppen, hade förvärkar och diarré, men inget hände. Samma sak skedde i natt utan att något barn vill titta ut. Jag tror inte det är så långt kvar, eller, jag hoppas det i alla fall. Det är nog dags att packa väskan, utifall att.
Jag har också insett att jag ska sluta lägga mig i när jag tror att folk behöver mina råd. Det är så jävla otacksamt! Folk får helt enkelt fråga någon annan eller förstöra för sig själva.
Nu är alla hundar totalt genomkammade, men det är så svårt att få ut alla tovor på Aramis med den långa pälsen. Förhoppningsvis får vi besök av Kicki, Mikaela och 2 Sundsvalls bouvierer på fredag för en friseringsdag. Då ska både Aramis och Mira få en ny frisyr passande en utställning. Azzi ska aldrig mer ställas så henne kan jag gå över själv med sax, kam och trimmer. Hennes päls försöker jag bara hålla kort för att hon inte ska bli så tovig och dra in så mycket snö, sand, vatten, skräp och annat oknytt.
Jag har beställt snöskor (strumpor) till alla 3 hundarna. Även om Miras tassar kommer att växa mer så tog jag samma storlek som mamma Ötzie och skulle de växa mera så får jag köpa en storlek större och sälja de jag köpt nu. Varken Aramis eller Azzi kan gå någon längre sträcka utan att börja gnaga i tassarna och då är de nerklippta mellan dynorna och mellan "tårna". Mira får inte gå så långa promenader än att hon får klumpar, med henne leker vi på gården och låter henne få lite mental träning istället för motionspromenader.
Häromdagen då vi hade varit hos svärfar och sambo (som fyllde år) så stannade vi till på affärn för att handla mat. Det var sent på kvällen så det var bara ett fåtal bilar på parkeringen och den var väl upplyst.
Med fulla fickan med hundgodis så tog jag ut Mira i koppel för att passa på att koppelträna någon annanstans än hemma och hon gick fot!!! Hon intog mycket fint platsen vid min sida och satte sig så fort jag stannade. När jag gick och lockade med mig henne så tittade hon upp på mig och följde mig väldigt fint och fick naturligtvis belöning i massor direkt. Kan även tillägga att jag inte tränar kontaktövningar med mina hundar utan låter allt komma naturligt i det vardagliga.
Jag önskar att jag vore mer mobil så att jag kan fortsätta träna fotgående, men det får vänta tills bäbisen har kommit till världen.
Appropå bäbisen... Igår gjorde jag egentligen för mycket, har förbannat ont, svårt att gå och kör med Allan mer än vad han ska behöva ta, men jag gjorde allt igår för att kunna ta't lugnt idag så jag är ok i morrn när Allan ska ner på DT och träna lite 9-ball med svärfar.
Hur som helst så var jag igår natt övertygad om att förlossningen skulle sätta igång. Jag mådde tjyvens i hela kroppen, hade förvärkar och diarré, men inget hände. Samma sak skedde i natt utan att något barn vill titta ut. Jag tror inte det är så långt kvar, eller, jag hoppas det i alla fall. Det är nog dags att packa väskan, utifall att.
Jag har också insett att jag ska sluta lägga mig i när jag tror att folk behöver mina råd. Det är så jävla otacksamt! Folk får helt enkelt fråga någon annan eller förstöra för sig själva.
Så här blir bilderna med nya kameran.
Återkommer med fler bilder till helgen!
Ha det!
Här har det hänt...
... en hel del sedan sist. Jag tar allt i korthet.
Aramis är AD/HD röntgad med hjälp av min goda vän Mia. Själv får jag inte vistas bland röntgenstrålar och vill inte heller så det är tur att det finns de som ställer upp. Jag fick inte själv möjlighet att se plåtarna, men Mia tyckte att den ena höften inte såg ut som en A höft. Men så illa som Miller var det definitivt inte, så en B eller C är väl alternativen. Jag är inte orolig, han visar ingen smärta alls och det är det som är viktigt för framtida jobb.
Både Mira och Aramis är avmaskade efter x antal besök i kattlådan. Att det ska vara så svårt att komma ihåg haspen på toadörren när vi inte är där. Azzi går inte i kattlådan även om dörren är öppen och hon har inte magrat så vi avmaskar inte henne den här gången.
Först blev Anni sjuk med hög feber, en rinnande näsa och halsont. Sjukvårdsrådgivningen tyckte vi skulle ge vätsta och Alvedon så det gjorde vi. Hon blev sakteligen feberfri, men näsan tog längre tid att torka upp.
Efter 3 dagar insjuknade Allan i vad vi trodde var halsfluss. Han ringde vårdcentralen och fick tid hos en sköterska som tog ett flussprov på honom. Det visade negativt så hon tog sänkan och den var förhöjd. Hennes diagnos var, håll i er... svininfluensan.
Hur i hela helv... kan man säga det när inget av symtomen stämde och utan att faktiskt ta ett influensaprov??
2 dagar senare var han nästan feberfri, men halsen var röd, svullen och de typiska fluss-gul-gegg-fläckarna var stora och många. Så han ringde vårdcentralen igen och fick den här gången träffa en läkare som direkt konstaterade bakterier och letade arslet av sig efter ett penicillin som INTE skulle ge Allan återfall i Steven-Johnson syndrom.
Precis detsamma hände ju mig när jag i nästan 41 graders feber yrade mig in till akuten. En sjuksyrra tog halsprov och det visade negativt, men när jag 4 dagar senare fortfarande inte var minsta lilla bättre så skrev min doktor på vårdcentralen i Söråker ut penicillin och whoalah! jag tillfrisknade omedelbart.
Så nu är vi nästan friska så när som på min fog och numera även ligament.
Jag vaknade sent som attan idag. Eller ja, Allan väckte mig för han behövde gå ut och skotta. När han var ute visade Mira att hon ville gå ut så jag hojtade till åt Allan och släppte ut henne. När hon var klar öppnade Allan dörren och släppte in... ett snömonster!!!
I vild förtvivlan jagade jag en dyngsur valp ur Annis säng, genom hallen, in i köket och där skedde olyckan. Jag halkade och skrenade mig så att något i ljumsken brast, eller ja, det kändes så. Ungefär som när ett gummiband går av. Därefter kunde jag på flera timmar inte ens sätta ner vänsterfoten i golvet utan att låta som Tarzan på steroider.
Nu kan jag gå, men AJ vad ont det gör. Förhoppningsvis är jag ok till i helgen, för då ska Allan ner till Down Town på en 8-ball tävling.
Anni sov 2 timmar och 45 minuter i vagnen idag. Det har varit så kallt så länge att hon inte kunnat sova utomhus, men idag var det ganska skönt ute, så mormor sövde ner henne i vagnen med massor med filtar, åkpåsen och regnskyddet. Och sov gjorde hon och hade fortfarande gjort om vi inte varit oroliga och väckt henne. Men nu är det full rulle och hon sitter i knät på mormor och talar om vad de olika djuren i hennes nya bok kallas. Tänk att det redan gått 2 år.
Nu ska här ätas. Fisk. Mums! Ha det!
Aramis är AD/HD röntgad med hjälp av min goda vän Mia. Själv får jag inte vistas bland röntgenstrålar och vill inte heller så det är tur att det finns de som ställer upp. Jag fick inte själv möjlighet att se plåtarna, men Mia tyckte att den ena höften inte såg ut som en A höft. Men så illa som Miller var det definitivt inte, så en B eller C är väl alternativen. Jag är inte orolig, han visar ingen smärta alls och det är det som är viktigt för framtida jobb.
Både Mira och Aramis är avmaskade efter x antal besök i kattlådan. Att det ska vara så svårt att komma ihåg haspen på toadörren när vi inte är där. Azzi går inte i kattlådan även om dörren är öppen och hon har inte magrat så vi avmaskar inte henne den här gången.
Först blev Anni sjuk med hög feber, en rinnande näsa och halsont. Sjukvårdsrådgivningen tyckte vi skulle ge vätsta och Alvedon så det gjorde vi. Hon blev sakteligen feberfri, men näsan tog längre tid att torka upp.
Efter 3 dagar insjuknade Allan i vad vi trodde var halsfluss. Han ringde vårdcentralen och fick tid hos en sköterska som tog ett flussprov på honom. Det visade negativt så hon tog sänkan och den var förhöjd. Hennes diagnos var, håll i er... svininfluensan.
Hur i hela helv... kan man säga det när inget av symtomen stämde och utan att faktiskt ta ett influensaprov??
2 dagar senare var han nästan feberfri, men halsen var röd, svullen och de typiska fluss-gul-gegg-fläckarna var stora och många. Så han ringde vårdcentralen igen och fick den här gången träffa en läkare som direkt konstaterade bakterier och letade arslet av sig efter ett penicillin som INTE skulle ge Allan återfall i Steven-Johnson syndrom.
Precis detsamma hände ju mig när jag i nästan 41 graders feber yrade mig in till akuten. En sjuksyrra tog halsprov och det visade negativt, men när jag 4 dagar senare fortfarande inte var minsta lilla bättre så skrev min doktor på vårdcentralen i Söråker ut penicillin och whoalah! jag tillfrisknade omedelbart.
Så nu är vi nästan friska så när som på min fog och numera även ligament.
Jag vaknade sent som attan idag. Eller ja, Allan väckte mig för han behövde gå ut och skotta. När han var ute visade Mira att hon ville gå ut så jag hojtade till åt Allan och släppte ut henne. När hon var klar öppnade Allan dörren och släppte in... ett snömonster!!!
I vild förtvivlan jagade jag en dyngsur valp ur Annis säng, genom hallen, in i köket och där skedde olyckan. Jag halkade och skrenade mig så att något i ljumsken brast, eller ja, det kändes så. Ungefär som när ett gummiband går av. Därefter kunde jag på flera timmar inte ens sätta ner vänsterfoten i golvet utan att låta som Tarzan på steroider.
Nu kan jag gå, men AJ vad ont det gör. Förhoppningsvis är jag ok till i helgen, för då ska Allan ner till Down Town på en 8-ball tävling.
Anni sov 2 timmar och 45 minuter i vagnen idag. Det har varit så kallt så länge att hon inte kunnat sova utomhus, men idag var det ganska skönt ute, så mormor sövde ner henne i vagnen med massor med filtar, åkpåsen och regnskyddet. Och sov gjorde hon och hade fortfarande gjort om vi inte varit oroliga och väckt henne. Men nu är det full rulle och hon sitter i knät på mormor och talar om vad de olika djuren i hennes nya bok kallas. Tänk att det redan gått 2 år.
Nu ska här ätas. Fisk. Mums! Ha det!
