Hundnytt
Då var det dags att uppdatera lite igen efter lite stress med planerande av en överraskningsfest för svärmor som nu har fyllt 60 år.
Mira
Mira var för 3 veckor sedan och tog bort gipset. Hennes ben var inte helt läkt med veterinären ville inte gipsa om då han var rädd att hon skulle få pålagringar i armbågsleden av orörligheten. Istället fick hon ett bandagerat ben och strikta order om att hon skulle hållas stilla. Vi fick också gärna simma henne för att öka rörligheten utan belastning.
För att kunna simma henne och få henne någolunda torr utan att behöva vänta 3 dygn så insåg jag att hon behövde klippas ner så jag tog fram trimmern och körde över halva kroppen innan den gav upp, så resten blev med sax. När hon var nerklippt såg vi också hur fördj.... hon såg ut. Mager och omusklad efter 5 veckor i total stillhet, men inget som inte går att åtgärda... Värre var med saxmärkena, tussarna som stod ut och tovorna efter gipset, men simmas skulle hon!
Sagt och gjort! Vi drog iväg till Burtjärn här i Ljustorp där det finns en ganska lagom badplats som inte underhålls av kommunen, alltså inget hundförbud, och väntade tills de badande hade gått ur vattnet innan vi stoppade Mira i plurret. Vilken tur att vi inhandlat en flytväst till henne dagen innan, för hon ville inte röra bakdelen alls till en början (hon hade aldrig simmat förut), men efter en 20 sekunder fattade hon galoppen och viftade på med både fram och bakben.
Hon fick simma 30 sekunder och sedan gå in så pass långt att hon bottnade och vila där i strax över en minut innan vi tog ut henne djupare så hon fick simma 30 sekunder till. Samma procedur upprepades ytterligare en gång och efter det fick hon gå runt lite stilla innan hon torkades och sattes i bilen. Så tog vi oss själva ett dopp och lämnade badplatsen.
På väg hem stannade vi till hos min bror som bor efter vägen och tog en kopp kaffe. Mira fick sitta kvar i bilen då det var mer än lovligt varmt ute (ja, med bagageluckan öppen, hundgrindarna stängda och bakrutorna nedvevade, inga grillade hundar i min ägo tack). När vi kom hem var hon nästan torr och ville gärna leka lite så vi satte in henne i buren i väntan på att hennes kvällsmat skulle blötas upp.
Nästa dag var det dags igen. Upp till Burtjärn med denna gång var vi ensamma så det var bara att kasta av sig kläderna, hoppa i badbrallorna och plumsa i. Vi utökade passen till 4 stycken á 30 sekunder.
Även denna gång stannade vi hos brorsan för nu var hans sambo och sonen Bernard hemma så Anni fick leka en stund medan vi bjöds på middag och kaffe. Mira satt i bilen även denna gång och när vi senare kom hem stoppade jag henne i duschen och schamponerade henne för första gången efter gipset, guuuud så skitig hon var! Hur som helst så la vi in handukar i buren och så fick hon vila fram till maten. Men hur dum får man bli!? Jag VET att Mira har känslig hud och låter henne ligga i buren på en fuktig handduk Suck! Idiot! (pekar på mig själv) Detta var på torsdag kväll.
På söndag morgon såg Mira ut som om hon hade fläcktyfus och höll på att klia sig själv sönder och samman så på måndag morgon ringde jag veterinären och fick komma akut. Efter hudskrap och rakning konstaterades att hon hade fått svamp och hon tvättades i klorhexidin och smordes in med en svampdödande salva som vi också fick recept på. Alltså, att de rakade henne gör ju inget, pälsen växer ju ut, men hon ser ut som en halv pudel-wannabe.
Nu, 2 veckor senare är hon helt svampfri och vi har fortsatt simma henne, men efter varje gång har vi farit raka vägen hem, torkat henne med hårtorken, tvättat henne med klorhexidin och smort henne med svampdödande salva. Det har gett resultat för hon har börjat gå upp i vikt och satt lite muskler så pass att hon inte går på hela hasen längre. Hon haltar fortfarande, men bara en kort stund efter att hon varit i buren, så jag antar att det är för att hon är stel. Armbågsleden är inte helt böjbar, men jag vet inte säkert om det är för att hon spjärnar emot när jag försöker böja den, eller om det är för att hon har pålagringar. Men på torsdag ska vi tillbaka till ortopede och ta en ny röntgenplåt för att se om hon läkt helt och om hon kan börja träna på allvar. Vi håller tummarna!
Aramis
Ja då var killen ögonlyst UA. Ett steg till i rätt riktning.
Jag börjar bli lite nervös för utställningen i Svenstavik i helgen. Aramis har i och för sig lagt på sig en hel del, men jag betvivlar att han blivit högre. Det är bara att hoppas att det är en domare som gillar pygméer.
Han har gått upp nästan 7 kg sedan han flyttade hem till mamma och pappa, men det är ju inte konstigt när pappa promenerat honom och tränat honom varje dag. Han har också blivit superlydig. Han går inte utför slänten ner till grannens gård utan stannar på gården hos föräldrarna, även om någon kommer och han vill hälsa. Han stannar på gården även om ingen är hemma!! Mamma var tvungen att åka hemifrån en stund och eftersom vi inte kunde ha honom och Azzi här när Mira gick med gips och inte rymdes i buren så stoppade mamma in dem i hundgården. När pappa kom hem satt Aramis vi kanten till slänten och viftade på svansen och Azzi satt i hundgården och var olycklig. Aramis hade hoppat ut, men det är ju egentligen inte konstigt då en bouvier ska kunna hoppa upp på ryggen på den boskap de vallar. Men han hade inte gått ifrån gården, även fast Emil kom hem och hundarna älskar honom.
I går kom Aramis för att bli färdigkammad, började lite smått på honom i torsdags, men hann inte klart. Och naturligtvis fick jag bada honom igen, även fast det är lite nära utställningen. Vet inte vad han rullade sig i, men det luktade mök och jag tyckte lite synd om mamma och pappa som skulle ha honom i sovrummet i natt.
På onsdag far vi till Kramfors och får honom frissad. Kikki är en ängel som ställer upp och klipper melerad maniac som jag kallar Aramis. Det finns nämligen ingen offknapp på honom.
Azzi
Azzi har länge varit ”fet” och hur lite foder hon än fått och hur mycket vi än har rört på henne så har hon inte blivit mindre. Jag har i och för sig insett att hon inte är fet i ordets rätta bemärkelse, hon är bara så rund. När vi bantat henne har hon blivit uppdragen som en vinthund, men inte mindre lik en tunna när man tittat på henne uppifrån. Hon ser helt enkelt ut så!
Men nu har vi hittat ett foder som vi kan ge henne lagom med mängd av, utan att hon lägger ut och efter alla promenader och träning med pappa på har hon inte bara satt muskler utan också fått bra kondition.
Ni kanske funderar över hur mina hundar kunnat bli så ”förlegade”, men förklaringen är den att under graviditeten hade jag för ont för att promenera Azzi och Aramis har jag varit jätteförsiktig med innan jag viste att han var hel i höfter och armbågar. Nu när jag blivit så pass bra att jag kan promenera hundarna, ja då gick ju Mira och bröt benet så att de andra två var tvungna att flytta... och på den vägen är det.
Azzi har flyttat hem igen. Hon har saaaaaknat sin husse och matte och hon jagar inte upp Mira så nu är semestern slut för hennes del. Just nu jagar Azzi kattungarna som i sin tur ställer upp bredsida, reser ragg och talar om att ”Här äts inga katter!” Azzi fattar vinken, viker undan och går och lägger sig.
Ja, det är väl det här som hänt i hundväg. Nu är det dags för kvällspromenad.
Ha de!
