nindog

Den började egentligen på fredag kväll, men det var på lördag morgon som äventyret började.

In i bilen packade jag blöjor, vagnar, kläder, saft, kamera och barn innan jag tog sikte på Ramsele. Där hade mamma redan varit sedan början på veckan tillsammans med Karin och Carl Oscar Lindblom i deras husvagn på Ramsele Hembygdsgård, Rafnasils Kulturområde och Rafnastämman.

Jag spelar inget själv (har dock en ostämd nyckelharpa), men jag vill ge mina barn ett brett spektrum av musik och inget är så kul som att vara på spelmansstämma för oberoende av om du är nybörjare eller gammal i gamet så är du välkommen. Det du inte kan, det lär du dig!



Som tur var kunde jag parkera bilen vid husvagnen och förtältet där jag snackade lite skit medan jag matade Lille-man. Ninnen och mormor passade på att diska lite från middagen kvällen innan. Efter det dröjde det inte länge innan Ninnen kom ihåg pållen, ja den uppstoppade pållen som stod i stallet i ladugården inne på området. Det är alltså en riktig häst, fast, eh ja, död och uppstoppad, men han är ganska illa åtgången då både päls och man håller på att ramla av. Men han står där så snällt och Ninnen bara äääälskar honom.



Vi gick en vända inne på området och tittade i trösklogen, ladugården, festplatsen och på lokomotivet aka traktorn som stod bakom gammelgården och så bjöd mormor på våffla med grädde och jordgubbssylt som intogs på trappen till mjölkboden.



Efter det var det en ny tur till pållen som stod på schemat.

Tillbaka i förtältet var det dags för middag. Potatis, kött och Karins goda rabarbetchutney intogs med god aptit även om Ninnen låtsades att hon inte tyckte om det och åt kött i alla fall när hon inte trodde någon såg.

Nyätna var det dags för en ny tur in på området och... ja... pållen!

Totalt blev det 5 turer in i stallet och pållen innan vi for hem och resten av kvällen blev det tjat om vad som skulle komma dagen därpå.

Selånger marknad kan man ju inte missa och vad har de där? Ponnyridning!! Så söndagen spenderades i Bergsåker med karl, barn och farmor. Det inhandlades lite smått och gott, Ninnen fick kläder av farmor, det köptes några lotter, kastades lite pil och åktes lite karusell och naturligtvis red Ninnen på ponnypållen! Precis sådär som det ska vara på Selånger marknad. Och nu höll jag på att glömma! Langos, får ju inte glömma langos som är så gott!

Idag, ja måndag tillhör ju inte helgen, men hur som helst, var vi till Edsta och Ninnen fick rida en sväng på mitt 20-åriga halvblodssto Lady. Det var lite obehagligt att sitta så högt och Lady tar ju så stora steg att Ninnen tyckte det gungade för mycket, men det gick bra ändå eftersom pappa höll i Lady och mamma höll i Ninnen. :) Nästa gång provar vi Siwan, mormors nordsvensksto.

Egentligen har jag inte gjort någonting den här veckan, men gjort massor ändå.

I onsdags var Arne och Allan upp till stugan för att ta reda på träden som Mankan fällde för... flera veckor sedan är det nog, men det har inte funnits tid att ta reda på dem förrän nu. Cartoon Man Allan lyckades som vanligt med det totalt obegripliga och fogskummade sig själv.



I går medan Allan lämnade av Ninnen hos farmor för att spendera sin första natt utan mamma och pappa så lämnade jag av mamma på centralorten Gideåberg hos hennes bror tillika min morbror. Han bygde för måååååånga år sedan ett hus precis bredvid mormor och morfars ställe. För tolv år sedan gick mormor bort och några år innan gick morfar. Så i huset står fortfarande en massa möbler som varken mamma eller morbror vill ha, möbler som jag tidigare inte brytt mig så mycket om, men som jag på senare tid har förstått värdet i. Inte pengavärde, men jag kommer till exempel ihåg mormors linneskåp där hon brukade gömma saker som jag inte fick ha, men som jag letade reda på när mormor inte såg på. Så nu ska jag ta med en släpvagn och ta hem skåpet och en gungstol, nu när jag är gammal nog att förstå dess sanna värde.


Hemma är det lika stökigt som vanligt, men av rätt anledning.
I valvet mellan kök och vardagsrum hänger hoppgungan som används flitigt av sonen. Totte äääääälskar att kunna sätta fötterna i golvet och gå, även om han inte tar sig någonstans och även om det inte är långa stunder åt gången. Han har i alla fall roligt när han nästan kiknar av skratt.


Ninnen har i veckan varit utan blöja så mycket som vi tordats och det har bara skett någon enstaka olycka. Så nu är hon som de stora tjejerna och använder trosor istället för blöja, dagtid. Och nu har hon som sagt var även sovit borta en natt och det gick galant. Men det har nog tagit fram till nu att få henne att sova borta eftersom hon drömmer mardrömmar så ofta. Hon kan vakna mitt i natten, oavsett om pappa ligger bredvid eller inte och antingen skrika eller gråta i panik medan hon skakar okontrollerat. I det läget kan inte ens jag trösta henne utan då är det pappa för hela slanten. Synd att det ska vara så, men det finns inget att göra åt, hon växer tydligen ur det.

Nästa helg ska jag, Ninnen och Totte åter besöka Raffnastämman i Ramsele där mormor, Karin och "Calloska" är med husvagn. Det blir nog en hel del musik, träffa massa folk och kanske lite god mat. Men vi har en hel vecka med händelser kvar att se fram emot!

... slutade bättre!

 

Mamma fick konstaterat på natten mot måndag att hon inte hade blindtarmsinflammation, men nog så ont ändå. Hon behövde hur som helst ingen operation.

 

I tisdags fick vi en stund över att spela biljard medan farmor var barnvakt till Ninnen. Totte är så svår att lämna då jag bär på maten och ersättning ger jag honom inte om det inte är akut då han inte mår bra på den.

Både jag och Allan insåg att det går för lång tid mellan gångerna vi spelar. Det var bollputtning på hög nivå, total noll bollkontroll! Men roligt hade vi ändå till vi blev tvungna att lämna lokalen för att Totte inte skulle koka i värmen i lokalen. Det fanns ingen AC i över huvud taget och det var nog över 30 grader varmt.

 

I onsdags lämnade vi Ninnen hemma med mormor och drog iväg upp mot Kramfors och familjen Stölan/Eriksson för en heldag med hund och bara hund. Aramis behövde klippas inför utställningen. Det blev en hel del snack och lite pizza tillsammans. Det är skönt att prata med någon som vet vad man menar och som besitter samma intresse – bouvier des flandres.

 

Torsdagen måste ha varit bästa dagen på hela veckan, för då fick vi Mira friskförklarad. Sent på eftermiddagen anlände vi hos veterinären och efter en snabb undersökning och uppvisande av trav fick Mira en spruta och började snarka. 2 röntgenplåtar senare förklarade ortopeden att Miras ben är läkt och att armbågsleden är ren, men att vi måste fortsätta böja igenom den varje dag. En månad till med koppel tyckte han också för att inte slita sönder ledband, ligament, senor och muskler då hon är stel och omusklad. Men inga återbesök behövs.

 

Jag skyndade mig och ringde Mary och berättade den goda nyheten och sedan firade vi med Sibylla.

Samma kväll fick Mira promenera på asfalt, hela 500 meter!

 

Fredag gick åt till att packa inför utställningen och på fredag kväll kom mamma och sov hos oss.

 

Lördag morgon kl. 04.00 ringde väckarklockan. 05.00 satt vi i bilen på väg mot Svenstavik och SKK internationell utställning. 08.00 var vi på plats, hela 30 minuter tidigare än beräknat, men bättre att vara på den sidan om.

Kikki och Lars-Åke anlände en stund senare med tält och utrustning. Strax efter hittade vi igen Lina och Vega också.

Jäktigt värre blev det när en massa belgare inte kom till start och vi inte var i direkt anslutning till ringen, men Anna och Mönster kom och skyndade på oss.

Med andan i halsen och Aramis på släp sprang vi in i ringen och visade upp vår bästa sida och fick lämna ringen med ett andra pris och en tillfredställande kritik.

Efter Aramis var det Jockes tur i öppenklass. Han fick en 1:a, CK och CACIB. Vega fick också hon en tvåa i juniorklass. Hon behöver växa på sig. Inez fick precis som Jocke 1:a, CK och CACIB och BIR och BIM stod mellan dem. Inez tog hem BIR:et, men placerade sig tyvärr inte i finalen.

Inez och Jockes egen hemsida

 

Nöjda stoppade vi in hund, utrustning och oss själva i bilen, styrde kosan hemåt, men kom inte speciellt långt förrän vi blev påminda hur sköra vi faktiskt är. Vid sidan om vägen låg en trasad motorcykel och några meter längre bort låg en trasig älg. Vi ber till de högre makterna att motorcyklisten klarade sig!

MC krockade med älg

 

A'message Solitair Moon och A'message Wishful Inflow

Lovaktaren Vega och Skjervtorpet's Aramis

Då var det dags att uppdatera lite igen efter lite stress med planerande av en överraskningsfest för svärmor som nu har fyllt 60 år.

 

Mira

 

Mira var för 3 veckor sedan och tog bort gipset. Hennes ben var inte helt läkt med veterinären ville inte gipsa om då han var rädd att hon skulle få pålagringar i armbågsleden av orörligheten. Istället fick hon ett bandagerat ben och strikta order om att hon skulle hållas stilla. Vi fick också gärna simma henne för att öka rörligheten utan belastning.

 

För att kunna simma henne och få henne någolunda torr utan att behöva vänta 3 dygn så insåg jag att hon behövde klippas ner så jag tog fram trimmern och körde över halva kroppen innan den gav upp, så resten blev med sax. När hon var nerklippt såg vi också hur fördj.... hon såg ut. Mager och omusklad efter 5 veckor i total stillhet, men inget som inte går att åtgärda... Värre var med saxmärkena, tussarna som stod ut och tovorna efter gipset, men simmas skulle hon!

 

Sagt och gjort! Vi drog iväg till Burtjärn här i Ljustorp där det finns en ganska lagom badplats som inte underhålls av kommunen, alltså inget hundförbud, och väntade tills de badande hade gått ur vattnet innan vi stoppade Mira i plurret. Vilken tur att vi inhandlat en flytväst till henne dagen innan, för hon ville inte röra bakdelen alls till en början (hon hade aldrig simmat förut), men efter en 20 sekunder fattade hon galoppen och viftade på med både fram och bakben.

Hon fick simma 30 sekunder och sedan gå in så pass långt att hon bottnade och vila där i strax över en minut innan vi tog ut henne djupare så hon fick simma 30 sekunder till. Samma procedur upprepades ytterligare en gång och efter det fick hon gå runt lite stilla innan hon torkades och sattes i bilen. Så tog vi oss själva ett dopp och lämnade badplatsen.

 

På väg hem stannade vi till hos min bror som bor efter vägen och tog en kopp kaffe. Mira fick sitta kvar i bilen då det var mer än lovligt varmt ute (ja, med bagageluckan öppen, hundgrindarna stängda och bakrutorna nedvevade, inga grillade hundar i min ägo tack). När vi kom hem var hon nästan torr och ville gärna leka lite så vi satte in henne i buren i väntan på att hennes kvällsmat skulle blötas upp.

 

Nästa dag var det dags igen. Upp till Burtjärn med denna gång var vi ensamma så det var bara att kasta av sig kläderna, hoppa i badbrallorna och plumsa i. Vi utökade passen till 4 stycken á 30 sekunder.

 

Även denna gång stannade vi hos brorsan för nu var hans sambo och sonen Bernard hemma så Anni fick leka en stund medan vi bjöds på middag och kaffe. Mira satt i bilen även denna gång och när vi senare kom hem stoppade jag henne i duschen och schamponerade henne för första gången efter gipset, guuuud så skitig hon var! Hur som helst så la vi in handukar i buren och så fick hon vila fram till maten. Men hur dum får man bli!? Jag VET att Mira har känslig hud och låter henne ligga i buren på en fuktig handduk Suck! Idiot! (pekar på mig själv) Detta var på torsdag kväll.

 

På söndag morgon såg Mira ut som om hon hade fläcktyfus och höll på att klia sig själv sönder och samman så på måndag morgon ringde jag veterinären och fick komma akut. Efter hudskrap och rakning konstaterades att hon hade fått svamp och hon tvättades i klorhexidin och smordes in med en svampdödande salva som vi också fick recept på. Alltså, att de rakade henne gör ju inget, pälsen växer ju ut, men hon ser ut som en halv pudel-wannabe.

 

Nu, 2 veckor senare är hon helt svampfri och vi har fortsatt simma henne, men efter varje gång har vi farit raka vägen hem, torkat henne med hårtorken, tvättat henne med klorhexidin och smort henne med svampdödande salva. Det har gett resultat för hon har börjat gå upp i vikt och satt lite muskler så pass att hon inte går på hela hasen längre. Hon haltar fortfarande, men bara en kort stund efter att hon varit i buren, så jag antar att det är för att hon är stel. Armbågsleden är inte helt böjbar, men jag vet inte säkert om det är för att hon spjärnar emot när jag försöker böja den, eller om det är för att hon har pålagringar. Men på torsdag ska vi tillbaka till ortopede och ta en ny röntgenplåt för att se om hon läkt helt och om hon kan börja träna på allvar. Vi håller tummarna!

Aramis

 

Ja då var killen ögonlyst UA. Ett steg till i rätt riktning.

 

Jag börjar bli lite nervös för utställningen i Svenstavik i helgen. Aramis har i och för sig lagt på sig en hel del, men jag betvivlar att han blivit högre. Det är bara att hoppas att det är en domare som gillar pygméer.

 

Han har gått upp nästan 7 kg sedan han flyttade hem till mamma och pappa, men det är ju inte konstigt när pappa promenerat honom och tränat honom varje dag. Han har också blivit superlydig. Han går inte utför slänten ner till grannens gård utan stannar på gården hos föräldrarna, även om någon kommer och han vill hälsa. Han stannar på gården även om ingen är hemma!! Mamma var tvungen att åka hemifrån en stund och eftersom vi inte kunde ha honom och Azzi här när Mira gick med gips och inte rymdes i buren så stoppade mamma in dem i hundgården. När pappa kom hem satt Aramis vi kanten till slänten och viftade på svansen och Azzi satt i hundgården och var olycklig. Aramis hade hoppat ut, men det är ju egentligen inte konstigt då en bouvier ska kunna hoppa upp på ryggen på den boskap de vallar. Men han hade inte gått ifrån gården, även fast Emil kom hem och hundarna älskar honom.

 

I går kom Aramis för att bli färdigkammad, började lite smått på honom i torsdags, men hann inte klart. Och naturligtvis fick jag bada honom igen, även fast det är lite nära utställningen. Vet inte vad han rullade sig i, men det luktade mök och jag tyckte lite synd om mamma och pappa som skulle ha honom i sovrummet i natt.

 

På onsdag far vi till Kramfors och får honom frissad. Kikki är en ängel som ställer upp och klipper melerad maniac som jag kallar Aramis. Det finns nämligen ingen offknapp på honom.

Azzi

 

Azzi har länge varit ”fet” och hur lite foder hon än fått och hur mycket vi än har rört på henne så har hon inte blivit mindre. Jag har i och för sig insett att hon inte är fet i ordets rätta bemärkelse, hon är bara så rund. När vi bantat henne har hon blivit uppdragen som en vinthund, men inte mindre lik en tunna när man tittat på henne uppifrån. Hon ser helt enkelt ut så!

 

Men nu har vi hittat ett foder som vi kan ge henne lagom med mängd av, utan att hon lägger ut och efter alla promenader och träning med pappa på har hon inte bara satt muskler utan också fått bra kondition.

 

Ni kanske funderar över hur mina hundar kunnat bli så ”förlegade”, men förklaringen är den att under graviditeten hade jag för ont för att promenera Azzi och Aramis har jag varit jätteförsiktig med innan jag viste att han var hel i höfter och armbågar. Nu när jag blivit så pass bra att jag kan promenera hundarna, ja då gick ju Mira och bröt benet så att de andra två var tvungna att flytta... och på den vägen är det.

 

Azzi har flyttat hem igen. Hon har saaaaaknat sin husse och matte och hon jagar inte upp Mira så nu är semestern slut för hennes del. Just nu jagar Azzi kattungarna som i sin tur ställer upp bredsida, reser ragg och talar om att ”Här äts inga katter!” Azzi fattar vinken, viker undan och går och lägger sig.

Ja, det är väl det här som hänt i hundväg. Nu är det dags för kvällspromenad.

 

Ha de!