Tror det är dags nu!
Hade nästan till och med glömt bort att jag hade en blogg, men nu ska jag dra hela historien från början till slut. Om du inte vill läsa om vad som hände på Sundsvalls sjukhus efter förlossningen så råder jag dig till att skrolla ner en bit i detta inlägg. Annars önskar jag dig en trevlig (ja, eller hur!) läsning.
Det hela började den 19 mars med värkar och 15 minuter senare vattenavgång. Vi ringde min mamma som skulle ta hand om Anni och hon fick rusha från Birsta. Efter vad som verkade som en evighet (med hyfsat starka värkar) så kom vi iväg. Allans volvo var specialutrustad med plastad frotté och ett stort badlakan.
Väl inne på förlossningen blötte jag ner korridoren, men fick till slut ett rum (samma som jag varit i helgen innan när det var falsk alarm). Klockan var nu någonstans runt 16.00 och värkarna var så starka att jag fick lustgas, vilket faktiskt hjälpte lite den här gången, men nu släppte jag knappt masken, för även denna gång så hade mina värkar ingen början utan var helt plötsligt i sitt starkaste skede utan att varken jag eller maskinen han med.
Efter ytterligare en stund skulle jag få epiduralbedövningen och narkosläkaren kom, men han inte sätta någon nål för barnmorskan tyckte att det var dags att krysta. Det tyckte jag också!!
Tyvärr var mina krystvärkar inte speciellt långa och varannan var en falsk värk som inte varade mer än några sekunder. Så därför fick jag värkstimulerande, men det hjälpte föga. Hur som helst så lyckades jag krysta ut huvudet på bäbisen, men där tog det stopp. Axlarna satt som i ett skruvstäd! Efter 3 minuter blev det akut och läkaren försökte med alla medel tillgängliga lirka ut bäbisen, men utan resultat. Undanskuffad av en barnmorska blev hon i alla fall (enligt Allan, jag var mitt i smärta) och efter att ha pressat tillbaka bäsbisen så fick hon tag i axlarna och drog ut en... 5336 gram, 54 cm lång... pojke. Normalt plockar man ut så stora bäbisar med kjejsarsnitt, men ingen visste att han var så stor.
Efter några (kändes som för många) sekunder drog han i alla fall efter andan och jag kunde andas ut själv. Allan följde med hela staben barnskötare och läkare ut med Lille-man (namnet han fick bara för att han var så liten, eller inte) så att de kunde ta hand om honom. Förlossningsläkaren och barnmorskan letade efter bristningarna i mitt underliv, men hittade inga. De letade igen, men fortfarande inga, eller jo, i livmodern, men inte där det skulle ha funnits några. Så de plågade mig lite till och sydde ihop de blödningar som inte ville sluta i livmodern.
Efter det fick jag hålla min son. Oh fy fan hur han såg ut! Han var svartblå i ansiktet, så stasad var han. Vänta, jag lägger en länk, känsliga tittare varnas!
http://www.nindog.in/ninnen/stasad.jpg
Eftersom han var så stor blev vi kvar på BB. Stora barn brukar ha högt blodsocker och behöver övervakas, men Lille-man hade normalt blodsocker och vi hoppades på att få åka hem, men då fick vi veta att vi skulle behöva stanna minst 3 dagar och att hans armar och axlar kanske hade tagit mer stryk än nödvändigt och att det kunde vara nervskador. Yippi, eller inte! Men vi hade ju inget annat val så vi riktade in oss på 3 dagar på BB.
Efter ungefär ett dygn fick Lille-man svårt att andas så han blev skickad till avd. 45 Neonatal för prover och det konstaterades lunginflammation så 2 sorters antibiotika sattes in. Jag fick inte flytta med honom på en gång eftesom jag inte var utskriven från BB, men en säng skulle fixas till morgonen därpå.
Mitt i natten blev jag väckt av barnläkaren som förklarade att han var sämre och att hans blodvärde var så lågt att de ville sätta in en blodtransfusion och ville ha mitt tillstånd, vilket de fick och jag följde med och spenderade några timmar bredvid hans säng innan jag nästan sovandes rullade tillbaka till BB. Ja just ja, jag glömde tala om att jag var rullstolsburen några dagar efter förlossningen, både för fogen som var riktigt illa tilltygad och för att mitt eget blodvärde var så lågt så jag höll på att svimma så fort jag ställde fötterna i golvet.
Dagen efter när jag skulle bli utskriven från BB och få flytta till 45:an för att vara närmare min son så fick jag veta att det inte fanns någon läkare närvarande som kunde skriva ut mig, men jag fick flytta i alla fall eftersom jag fanns kvar på sjukhuset.
Lille-man blev frisk och var på god väg att börja äta ordentligt från bröstet (fått det mesta genom sond i näsan eftersom han inte orkat äta från mig) när han fick en ordentlig nästäppa och började hosta. Direkt blev vi förflyttade till avd. 44 barn för att inte smitta prematurbarnen med vad de trodde var RS-virus.
RS-virus konstaterades och vi blev isolerade på ett rum mitt emot föräldraköket där jag också fick ställa min urpumpade bröstmjölk i kylskåpet för att inte behöva vistas ute på avdelningen mer än nödvändigt.
Första kvällen skulle Lille-man få inhallation koksaltlösning en gång i timmen och adrenalin var tredje timme, men eftersom det inte fanns något riktigt system att rapportera så kom en sköterska varje halvtimme och den andra varje heltimme. De visste inte om varandra!! Förrän jag sa att han hade fått adrenalin en halvtimme tidigare, då började de prata med varandra, men sa inte ett pip till mig.
Senare den natten så skulle han få mat (var tredje timme) och sköterskan frågade om jag skötte sondmatningen själv och när jag bekräftade det så gick hon och kom inte tillbaka. Det innebar att jag fick mäta upp mängden mat själv (den ska vägas) och även kolla sonden så att den satt i magsäcken och inte någon annanstans själv, vilket jag inte får göra, men visste exakt hur jag skulle göra ändå (har gjort det förut). Sedan såg jag inte henne något mer den natten, men undersköterskan var in och inhallerade varje timme.
En annan dag började en undersköterska undervisa mig i hur man tar hand om och sköter om ett barn. Som om jag vore en förstföderska. Vad snopen hon blev när Anni kom på besök!! De andra frågade mig om det var första barnet eller inte, istället för att anta. Samma uska undrade vid en måltid (sondmatning) om jag hade provat ge Lille-man med flaska. När jag påpekade att jag inte ville ge honom flaska förrän han kunde äta från mig ordentligt (vilket han gjorde när han inte var så täppt i näsan att han andades genom munnen) så sa hon (hör och häpna): "Då provar vi flaska vid nästa måltid!"
Henne portade jag från vårt rum! Och när hon kom och skulle be om ursäkt och jag grät i ren ilska så lade hon armen om mig och skulle trösta mig. Tur hon inte visste hur nära att bli golvad och slagen gul och blå hon var.
Under hela vistelsen på 44:an så var det småsaker som inte fungerade. En sköterska ville att jag skulle amningsväga, nästa att jag inte skulle göra det, någon annan försökte peta proben genom huvudet på honom när han skulle snytas (sugas i näsan), ibland fick jag hämta bröstmjölken ur kylskåpet själv och ibland fick vi den serverad. Nya rena sprutor till sondmatningen fick jag be om inför varje måltid och ibland fick jag inga. Flaskor att pumpa ur bröstmjölken i fick jag skölja i varmvatten och återanvända utan diskning. Ibland gick det 3 timmar, ibland 2,5 ibland 3,5 mellan måltiderna och till och med 4,5 timmar ett par gånger och det var på nätterna.
Då kan jag nämna att på 45:an fanns en lista på rummet där ALLT fördes in. Temperatur, vikt, inhallation, alvedon, mediciner, avföring, kräkning etc. Där serverades rätt mängd mjölk som personalen vägt upp och sonden kollades, på så gott som exakt klockslag (beroende på hur mycket jobb det var på avdelningen just då. Flaskor till mjölken och pumpmunstycken fick jag hämta i ett skåp bredvid kylen och i kylen ställde jag den urpumpade mjölken. Allt skulle i diskbacken så fort det var använt.
Snacka om att allt blev upp och ner när vi flyttat.
Men droppen kom de två nätterna när en specifik sköterska jobbade. Hon var trevlig och verkade kunnig och precis innan jag skulle till att lägga mig pumpade jag ur en hel massa mjölk för att slippa göra det under natten. Precis när jag var klar kom sköterskan in för att inhallera och frågade mig var jag förvarade mjölken. Jag förklarade att den stod i föräldrakökets kylskåp och förklarade även varför.
Den natten blev jag inte väckt alls och var väldigt tacksam för det på morgonen ända tills jag pumpat ur en hel laddning mjölk till och skulle ställa den i kylskåpet. Till min förvåning stod mina 3,5 dl mjölk som jag pumpat ur föregående kväll kvar. När jag frågade om han ens fått någon mat under natten så svarade en annan sköterska att han fått NAN modersmjölksersättning (som han dessutom antingen kräktes av eller fick svår magknip). Jag brann lös och skällde som en bannhund och när läkaren Joakim gick ronden så sa han bara:
"Och han ska ha bröstmjök!" till sköterskan som var med. Även han var alltså mindre glad över vad som hänt den natten.
Tydligen hade nattsköterskan fått veta vad jag tyckte för nästkommande natt när jag skulle hämta mat åt Lille-man så fann jag kylskåpet tomt. En halvtimme senare och alltså en halvtimme sent kom sköterskan med 75 ml bröstmjölk (han skulle ha 90 ml) och när jag frågade var mjölken tagit vägen så sa hon att hon flyttat den till personalkylen.
"Den ställer du tillbaka så jag kan sköta matningen inatt efterson ni inte klarar jobbet" sa jag ganska bitskt och hon ställde tillbaka den utan ett ord.
Vi kom också överens om att han skulle få alvedon vid 01-tiden så att han kunde amma vid 02.30 för han hade hostat sig ond i halsen.
Jag ställde väckaren på 02.15 så att jag skulle vakna i god tid för att hinna mata Lille-man innan någon sköterska han göra det. Döm om min förvåning när jag vaknar av att sköterskan står böjd över mig (Lille-man sov bredvid i sängen) och sondmatar honom och väckarklockan hade inte ringt.
Förbannad som jag var så låtsades jag sova och när hon gått ur rummet kollade jag klockan. 02.03... När hon kom tillbaka väste jag fram att hon skulle ut ur rummet och inte komma tillbaka och att hon skulle tillkalla jourläkaren. Hon förstod nog vad jag gått igång på för hon blev alldeles tyst och gick.
Medan jag väntade på läkaren så ringde jag Allan som sussade sött här hemma och bad honom komma och hämta mig. Det gjorde han gärna när han hört hela historien och när läkaren kom så hade jag bara en fråga; Vad är det värsta som kan hända om jag tar mitt barn och far hem? Han svarade mig aldrig!
Om jag inte känt att Lille-man varit så pass frisk att jag trodde han skulle klara av att äta så hade jag aldrig tagit hem honom, men det var 10 dagar efter att det konstaterats RS och han hade inga symtom av lunginflammation som är en vanlig komplikation vid RS.
Väl hemkommen sov jag bättre än jag gjort på länge, med min bäbis tätt mot kroppen och åt gjorde han, men god aptit, trots att han var lite täppt i näsan.
På morgonen ringde Allan till vårdcentralen och vi fick tid hos Dr. Salomonsson och när vi kom dit fick vi höra att 44:an hade ringt dem och "efterlyst" oss för de var oroliga. Dr. Salomonsson lugnade oss och tyckte inte alls att det var så drastiskt som 44:an påstod och när vi sa att vi skulle åka tillbaka om han blev sämre så nöjde vi oss alla med det.
Samma dag försvann nästäppan och hostat har han inte gjort sedan han kom hem. Han har gått upp fint i vikt och mår helt enkelt bra. Hade vi stannat hade vi varit kvar än med det äckliga ESBL bakterierna som går och smittat större delen av både avd. 45 och 44. Anledningen till att näsatäppan aldrig släppte tror jag var att han konstant blev retad i näsan, både av matsonden, all koksaltlösning och nezeril som droppades i näsan och all inhallation. Den torra sjukhusluften bidrog nog mycket den också.
Jag har lärt mig lita på mig själv som förälder och använder mig av både min sjukvårdsutbildning och sunt förnuft. Jag känner min son bäst! Jag är den människa som spenderat mest tid med honom, som lärt mig hans signaler och hans rutiner. Ingen jävla sjuksyrra ska få tala om för mig vad han känner och vill!
Och för er som inte läst om sjukhusvistelsen, ni kan börja läsa här!
Medan jag och Lille-man låg på sjukhus och Allan och Anni hälsade på oss varje dag så var hundarna hos min mamma och pappa för att inte bli ensamma hela dagarna. Mira som hade slutat klia sig började igen, dock inte så mycket, men mamma duschade henne i alla fall i k-hexschampo, men ingen förändring skedde. Nu sedan hon kommit hem igen så kliar hon sig inte mer än vad Aramis och Azzi gör, men hon är fortfarande lite geggig i öronen och det är också Aramis så jag ska ringa veterinären på måndag för att se så det inte är öronskabb.
Aramis som spenderat ganska mycket tid med mina föräldrar har blivit mycket lugnare, lydigare och lyhörd. Han är urmysig så länge inte Mira retar honom, vilket hon blivit specialist på. Han är också anmäld till Njurunda BK's MH den 9 maj. Hoppas han är skottfast!
Alla hundarna har genomgått kritisk pälsvård och ska (om det är bra väder) duschas i morrn. De luktar urk och är riktigt skitiga, men de fick ju sitta i hundgården hos mamma och pappa de timmar som mamma var på sångträning och något besök på banken och där är definitivt inte rent med allt snöslask, all sand och alla gamla älgben.
Första gången hundarna fick hälsa på Lille-man fick jag mig ett skådespel utan dess like. Azzi sniffade lite och backade, hon har varit med om det här förut och visste precis vad det handlade om och hon är utan tvekan den hund jag skulle kunna lämna mina barn med om jag absolut måste.
Aramis gick fram, viftade på svansen, gav pojken ett rejält slick i pannan, tittade på mig och gick sedan. Nästan som om han var glad att det blitt en pojke och inte en flicka, fler män i hemmet alltså.
Mira däremot, hon tordes inte ens komma fram. Från det att jag gick in genom dörren hos mamma och pappa så åmade och kråmade hon sig, med svansen mellan benen och huvudet sänkt, för att få min uppmärksamhet. Hade jag inte kunnat läsa henne så bra och vetat vad det handlat om så hade jag nästan trott att någon spöat henne, men hon visste att hon glidit ännu längre ner på rangskalan för när alfa (jag) får valpar (Lille-man) så får resten av flocken lägre rangstatus.
Nu har hon sniffat in honom och bryr sig inte om honom. Det är alltså ingen risk att något ska hända där och det är jag glad över. Det är ju ändå det man fasar över, att hundarna inte ska "tycka om" den nya flockmedlemen, men det funkar fint...
... utom mellan Azzi och Mira, för Mira vill väldigt gärna ta sig ton mot Azzi. Jag vill helst inte lägga mig i, men igår på promenaden fick jag ta Mira i koppel för att hon inte skulle ge sig på Azzi och retas. Azzi har inte så lång stubin längre och skulle aldrig skada Mira, men jag tycker i alla fall att bråken, även om de är naturliga och hundarna löser det bäst själva är onödiga om jag kan förhindra dem.
Och till sist Ninnen!
Hon har tagit hela den här historien hur bra som helst. Vi trodde det skulle bli fel när jag och Lille-man blev kvar så länge på sjukhuset, men det var nog istället bra att hon fick träffa oss och "vänja in sig" vid att mamma inte hade 100% uppmärksamhet att ge, utanför hemmet. Hon är en stolt storasyster och utbrister jublande "Han är vaken!" varje gång han har ögonen öppna. Det första hon hade att säga om honom var att han var mjuk och hon kramas och pussas med honom så fort hon har en chans.
Hon har börjat använda potta nu, även om det inte är ofta. Helst vill hon sitta på toaletten, men dit kan hon inte gå själv då hon far ner i ringen om ingen håller i henne.
Hon går också och lägger sig utan protester och är inte pappa snabb nog så påpekar hon att det är läggdags. "Gå och vila" säger hon. Hon sover i sin egen säng i sitt rum nu, men Allan sover på en madrass bredvid. Vi vill ha en mjuk övergång, för hon har ju sovit mellan oss i vår säng fram till jag och Lille-man kom hem. Men hon är så duktig!
Tänder är på gång också. Dels en av de två ettorna i nederkäken som evisats att lysa med sin frånvaro och båda treorna i nederkäken. Så det blir en hel del napptuggande nu, men hon löser klådan själv och har ännu inte klagat, men hon är tröttare än vanligt och kan utan problem sova 2-3 timmar mitt på dagen om ingen väcker henne. Vilket vi inte gör, för vi vet hur grinig hon blir om hon inte får de timmarna. Vi bara antar att när tänderna är på plats så blir hon piggare också.
Det hela började den 19 mars med värkar och 15 minuter senare vattenavgång. Vi ringde min mamma som skulle ta hand om Anni och hon fick rusha från Birsta. Efter vad som verkade som en evighet (med hyfsat starka värkar) så kom vi iväg. Allans volvo var specialutrustad med plastad frotté och ett stort badlakan.
Väl inne på förlossningen blötte jag ner korridoren, men fick till slut ett rum (samma som jag varit i helgen innan när det var falsk alarm). Klockan var nu någonstans runt 16.00 och värkarna var så starka att jag fick lustgas, vilket faktiskt hjälpte lite den här gången, men nu släppte jag knappt masken, för även denna gång så hade mina värkar ingen början utan var helt plötsligt i sitt starkaste skede utan att varken jag eller maskinen han med.
Efter ytterligare en stund skulle jag få epiduralbedövningen och narkosläkaren kom, men han inte sätta någon nål för barnmorskan tyckte att det var dags att krysta. Det tyckte jag också!!
Tyvärr var mina krystvärkar inte speciellt långa och varannan var en falsk värk som inte varade mer än några sekunder. Så därför fick jag värkstimulerande, men det hjälpte föga. Hur som helst så lyckades jag krysta ut huvudet på bäbisen, men där tog det stopp. Axlarna satt som i ett skruvstäd! Efter 3 minuter blev det akut och läkaren försökte med alla medel tillgängliga lirka ut bäbisen, men utan resultat. Undanskuffad av en barnmorska blev hon i alla fall (enligt Allan, jag var mitt i smärta) och efter att ha pressat tillbaka bäsbisen så fick hon tag i axlarna och drog ut en... 5336 gram, 54 cm lång... pojke. Normalt plockar man ut så stora bäbisar med kjejsarsnitt, men ingen visste att han var så stor.
Efter några (kändes som för många) sekunder drog han i alla fall efter andan och jag kunde andas ut själv. Allan följde med hela staben barnskötare och läkare ut med Lille-man (namnet han fick bara för att han var så liten, eller inte) så att de kunde ta hand om honom. Förlossningsläkaren och barnmorskan letade efter bristningarna i mitt underliv, men hittade inga. De letade igen, men fortfarande inga, eller jo, i livmodern, men inte där det skulle ha funnits några. Så de plågade mig lite till och sydde ihop de blödningar som inte ville sluta i livmodern.
Efter det fick jag hålla min son. Oh fy fan hur han såg ut! Han var svartblå i ansiktet, så stasad var han. Vänta, jag lägger en länk, känsliga tittare varnas!
http://www.nindog.in/ninnen/stasad.jpg
Eftersom han var så stor blev vi kvar på BB. Stora barn brukar ha högt blodsocker och behöver övervakas, men Lille-man hade normalt blodsocker och vi hoppades på att få åka hem, men då fick vi veta att vi skulle behöva stanna minst 3 dagar och att hans armar och axlar kanske hade tagit mer stryk än nödvändigt och att det kunde vara nervskador. Yippi, eller inte! Men vi hade ju inget annat val så vi riktade in oss på 3 dagar på BB.
Efter ungefär ett dygn fick Lille-man svårt att andas så han blev skickad till avd. 45 Neonatal för prover och det konstaterades lunginflammation så 2 sorters antibiotika sattes in. Jag fick inte flytta med honom på en gång eftesom jag inte var utskriven från BB, men en säng skulle fixas till morgonen därpå.
Mitt i natten blev jag väckt av barnläkaren som förklarade att han var sämre och att hans blodvärde var så lågt att de ville sätta in en blodtransfusion och ville ha mitt tillstånd, vilket de fick och jag följde med och spenderade några timmar bredvid hans säng innan jag nästan sovandes rullade tillbaka till BB. Ja just ja, jag glömde tala om att jag var rullstolsburen några dagar efter förlossningen, både för fogen som var riktigt illa tilltygad och för att mitt eget blodvärde var så lågt så jag höll på att svimma så fort jag ställde fötterna i golvet.
Dagen efter när jag skulle bli utskriven från BB och få flytta till 45:an för att vara närmare min son så fick jag veta att det inte fanns någon läkare närvarande som kunde skriva ut mig, men jag fick flytta i alla fall eftersom jag fanns kvar på sjukhuset.
Lille-man blev frisk och var på god väg att börja äta ordentligt från bröstet (fått det mesta genom sond i näsan eftersom han inte orkat äta från mig) när han fick en ordentlig nästäppa och började hosta. Direkt blev vi förflyttade till avd. 44 barn för att inte smitta prematurbarnen med vad de trodde var RS-virus.
RS-virus konstaterades och vi blev isolerade på ett rum mitt emot föräldraköket där jag också fick ställa min urpumpade bröstmjölk i kylskåpet för att inte behöva vistas ute på avdelningen mer än nödvändigt.
Första kvällen skulle Lille-man få inhallation koksaltlösning en gång i timmen och adrenalin var tredje timme, men eftersom det inte fanns något riktigt system att rapportera så kom en sköterska varje halvtimme och den andra varje heltimme. De visste inte om varandra!! Förrän jag sa att han hade fått adrenalin en halvtimme tidigare, då började de prata med varandra, men sa inte ett pip till mig.
Senare den natten så skulle han få mat (var tredje timme) och sköterskan frågade om jag skötte sondmatningen själv och när jag bekräftade det så gick hon och kom inte tillbaka. Det innebar att jag fick mäta upp mängden mat själv (den ska vägas) och även kolla sonden så att den satt i magsäcken och inte någon annanstans själv, vilket jag inte får göra, men visste exakt hur jag skulle göra ändå (har gjort det förut). Sedan såg jag inte henne något mer den natten, men undersköterskan var in och inhallerade varje timme.
En annan dag började en undersköterska undervisa mig i hur man tar hand om och sköter om ett barn. Som om jag vore en förstföderska. Vad snopen hon blev när Anni kom på besök!! De andra frågade mig om det var första barnet eller inte, istället för att anta. Samma uska undrade vid en måltid (sondmatning) om jag hade provat ge Lille-man med flaska. När jag påpekade att jag inte ville ge honom flaska förrän han kunde äta från mig ordentligt (vilket han gjorde när han inte var så täppt i näsan att han andades genom munnen) så sa hon (hör och häpna): "Då provar vi flaska vid nästa måltid!"
Henne portade jag från vårt rum! Och när hon kom och skulle be om ursäkt och jag grät i ren ilska så lade hon armen om mig och skulle trösta mig. Tur hon inte visste hur nära att bli golvad och slagen gul och blå hon var.
Under hela vistelsen på 44:an så var det småsaker som inte fungerade. En sköterska ville att jag skulle amningsväga, nästa att jag inte skulle göra det, någon annan försökte peta proben genom huvudet på honom när han skulle snytas (sugas i näsan), ibland fick jag hämta bröstmjölken ur kylskåpet själv och ibland fick vi den serverad. Nya rena sprutor till sondmatningen fick jag be om inför varje måltid och ibland fick jag inga. Flaskor att pumpa ur bröstmjölken i fick jag skölja i varmvatten och återanvända utan diskning. Ibland gick det 3 timmar, ibland 2,5 ibland 3,5 mellan måltiderna och till och med 4,5 timmar ett par gånger och det var på nätterna.
Då kan jag nämna att på 45:an fanns en lista på rummet där ALLT fördes in. Temperatur, vikt, inhallation, alvedon, mediciner, avföring, kräkning etc. Där serverades rätt mängd mjölk som personalen vägt upp och sonden kollades, på så gott som exakt klockslag (beroende på hur mycket jobb det var på avdelningen just då. Flaskor till mjölken och pumpmunstycken fick jag hämta i ett skåp bredvid kylen och i kylen ställde jag den urpumpade mjölken. Allt skulle i diskbacken så fort det var använt.
Snacka om att allt blev upp och ner när vi flyttat.
Men droppen kom de två nätterna när en specifik sköterska jobbade. Hon var trevlig och verkade kunnig och precis innan jag skulle till att lägga mig pumpade jag ur en hel massa mjölk för att slippa göra det under natten. Precis när jag var klar kom sköterskan in för att inhallera och frågade mig var jag förvarade mjölken. Jag förklarade att den stod i föräldrakökets kylskåp och förklarade även varför.
Den natten blev jag inte väckt alls och var väldigt tacksam för det på morgonen ända tills jag pumpat ur en hel laddning mjölk till och skulle ställa den i kylskåpet. Till min förvåning stod mina 3,5 dl mjölk som jag pumpat ur föregående kväll kvar. När jag frågade om han ens fått någon mat under natten så svarade en annan sköterska att han fått NAN modersmjölksersättning (som han dessutom antingen kräktes av eller fick svår magknip). Jag brann lös och skällde som en bannhund och när läkaren Joakim gick ronden så sa han bara:
"Och han ska ha bröstmjök!" till sköterskan som var med. Även han var alltså mindre glad över vad som hänt den natten.
Tydligen hade nattsköterskan fått veta vad jag tyckte för nästkommande natt när jag skulle hämta mat åt Lille-man så fann jag kylskåpet tomt. En halvtimme senare och alltså en halvtimme sent kom sköterskan med 75 ml bröstmjölk (han skulle ha 90 ml) och när jag frågade var mjölken tagit vägen så sa hon att hon flyttat den till personalkylen.
"Den ställer du tillbaka så jag kan sköta matningen inatt efterson ni inte klarar jobbet" sa jag ganska bitskt och hon ställde tillbaka den utan ett ord.
Vi kom också överens om att han skulle få alvedon vid 01-tiden så att han kunde amma vid 02.30 för han hade hostat sig ond i halsen.
Jag ställde väckaren på 02.15 så att jag skulle vakna i god tid för att hinna mata Lille-man innan någon sköterska han göra det. Döm om min förvåning när jag vaknar av att sköterskan står böjd över mig (Lille-man sov bredvid i sängen) och sondmatar honom och väckarklockan hade inte ringt.
Förbannad som jag var så låtsades jag sova och när hon gått ur rummet kollade jag klockan. 02.03... När hon kom tillbaka väste jag fram att hon skulle ut ur rummet och inte komma tillbaka och att hon skulle tillkalla jourläkaren. Hon förstod nog vad jag gått igång på för hon blev alldeles tyst och gick.
Medan jag väntade på läkaren så ringde jag Allan som sussade sött här hemma och bad honom komma och hämta mig. Det gjorde han gärna när han hört hela historien och när läkaren kom så hade jag bara en fråga; Vad är det värsta som kan hända om jag tar mitt barn och far hem? Han svarade mig aldrig!
Om jag inte känt att Lille-man varit så pass frisk att jag trodde han skulle klara av att äta så hade jag aldrig tagit hem honom, men det var 10 dagar efter att det konstaterats RS och han hade inga symtom av lunginflammation som är en vanlig komplikation vid RS.
Väl hemkommen sov jag bättre än jag gjort på länge, med min bäbis tätt mot kroppen och åt gjorde han, men god aptit, trots att han var lite täppt i näsan.
På morgonen ringde Allan till vårdcentralen och vi fick tid hos Dr. Salomonsson och när vi kom dit fick vi höra att 44:an hade ringt dem och "efterlyst" oss för de var oroliga. Dr. Salomonsson lugnade oss och tyckte inte alls att det var så drastiskt som 44:an påstod och när vi sa att vi skulle åka tillbaka om han blev sämre så nöjde vi oss alla med det.
Samma dag försvann nästäppan och hostat har han inte gjort sedan han kom hem. Han har gått upp fint i vikt och mår helt enkelt bra. Hade vi stannat hade vi varit kvar än med det äckliga ESBL bakterierna som går och smittat större delen av både avd. 45 och 44. Anledningen till att näsatäppan aldrig släppte tror jag var att han konstant blev retad i näsan, både av matsonden, all koksaltlösning och nezeril som droppades i näsan och all inhallation. Den torra sjukhusluften bidrog nog mycket den också.
Jag har lärt mig lita på mig själv som förälder och använder mig av både min sjukvårdsutbildning och sunt förnuft. Jag känner min son bäst! Jag är den människa som spenderat mest tid med honom, som lärt mig hans signaler och hans rutiner. Ingen jävla sjuksyrra ska få tala om för mig vad han känner och vill!
Och för er som inte läst om sjukhusvistelsen, ni kan börja läsa här!
Medan jag och Lille-man låg på sjukhus och Allan och Anni hälsade på oss varje dag så var hundarna hos min mamma och pappa för att inte bli ensamma hela dagarna. Mira som hade slutat klia sig började igen, dock inte så mycket, men mamma duschade henne i alla fall i k-hexschampo, men ingen förändring skedde. Nu sedan hon kommit hem igen så kliar hon sig inte mer än vad Aramis och Azzi gör, men hon är fortfarande lite geggig i öronen och det är också Aramis så jag ska ringa veterinären på måndag för att se så det inte är öronskabb.
Aramis som spenderat ganska mycket tid med mina föräldrar har blivit mycket lugnare, lydigare och lyhörd. Han är urmysig så länge inte Mira retar honom, vilket hon blivit specialist på. Han är också anmäld till Njurunda BK's MH den 9 maj. Hoppas han är skottfast!
Alla hundarna har genomgått kritisk pälsvård och ska (om det är bra väder) duschas i morrn. De luktar urk och är riktigt skitiga, men de fick ju sitta i hundgården hos mamma och pappa de timmar som mamma var på sångträning och något besök på banken och där är definitivt inte rent med allt snöslask, all sand och alla gamla älgben.
Första gången hundarna fick hälsa på Lille-man fick jag mig ett skådespel utan dess like. Azzi sniffade lite och backade, hon har varit med om det här förut och visste precis vad det handlade om och hon är utan tvekan den hund jag skulle kunna lämna mina barn med om jag absolut måste.
Aramis gick fram, viftade på svansen, gav pojken ett rejält slick i pannan, tittade på mig och gick sedan. Nästan som om han var glad att det blitt en pojke och inte en flicka, fler män i hemmet alltså.
Mira däremot, hon tordes inte ens komma fram. Från det att jag gick in genom dörren hos mamma och pappa så åmade och kråmade hon sig, med svansen mellan benen och huvudet sänkt, för att få min uppmärksamhet. Hade jag inte kunnat läsa henne så bra och vetat vad det handlat om så hade jag nästan trott att någon spöat henne, men hon visste att hon glidit ännu längre ner på rangskalan för när alfa (jag) får valpar (Lille-man) så får resten av flocken lägre rangstatus.
Nu har hon sniffat in honom och bryr sig inte om honom. Det är alltså ingen risk att något ska hända där och det är jag glad över. Det är ju ändå det man fasar över, att hundarna inte ska "tycka om" den nya flockmedlemen, men det funkar fint...
... utom mellan Azzi och Mira, för Mira vill väldigt gärna ta sig ton mot Azzi. Jag vill helst inte lägga mig i, men igår på promenaden fick jag ta Mira i koppel för att hon inte skulle ge sig på Azzi och retas. Azzi har inte så lång stubin längre och skulle aldrig skada Mira, men jag tycker i alla fall att bråken, även om de är naturliga och hundarna löser det bäst själva är onödiga om jag kan förhindra dem.
Och till sist Ninnen!
Hon har tagit hela den här historien hur bra som helst. Vi trodde det skulle bli fel när jag och Lille-man blev kvar så länge på sjukhuset, men det var nog istället bra att hon fick träffa oss och "vänja in sig" vid att mamma inte hade 100% uppmärksamhet att ge, utanför hemmet. Hon är en stolt storasyster och utbrister jublande "Han är vaken!" varje gång han har ögonen öppna. Det första hon hade att säga om honom var att han var mjuk och hon kramas och pussas med honom så fort hon har en chans.
Hon har börjat använda potta nu, även om det inte är ofta. Helst vill hon sitta på toaletten, men dit kan hon inte gå själv då hon far ner i ringen om ingen håller i henne.
Hon går också och lägger sig utan protester och är inte pappa snabb nog så påpekar hon att det är läggdags. "Gå och vila" säger hon. Hon sover i sin egen säng i sitt rum nu, men Allan sover på en madrass bredvid. Vi vill ha en mjuk övergång, för hon har ju sovit mellan oss i vår säng fram till jag och Lille-man kom hem. Men hon är så duktig!
Tänder är på gång också. Dels en av de två ettorna i nederkäken som evisats att lysa med sin frånvaro och båda treorna i nederkäken. Så det blir en hel del napptuggande nu, men hon löser klådan själv och har ännu inte klagat, men hon är tröttare än vanligt och kan utan problem sova 2-3 timmar mitt på dagen om ingen väcker henne. Vilket vi inte gör, för vi vet hur grinig hon blir om hon inte får de timmarna. Vi bara antar att när tänderna är på plats så blir hon piggare också.
