nindog

Sedan i måndags har hela famljen Karlström (Arne inte inräknad för det var han som smittade oss) legat däck med halsont, snuva, hosta och feber. Livet här har gått i slowmotion och som i sirap och det märks, för det finns nästan ingen disk, inga intorkade dyngfläckar av snöslask i hallen, väldigt lite tvätt i tunnan och en överenergisk höglöpande hund.

Det är inte roligt att höra Allans hostattacker där det låter som om lungorna är på väg ut ur kroppen och stor explosionsrisk i huvudet, det är det inte, men än värre är det att höra Ninnen med samma sorts hostattacker, gråtandes inte veta riktigt vad hon vill, för hon vill leka, vill stojja, men orkar inte med. Varför varnade ingen mig att det skulle vara så jobbigt att vara mamma när barnet lider och det inte är mycket man kan göra för att underlätta? Själv har jag haft ont i halsen och feber, något både Allan och Nin sluppit och nu har rinnsnuvan satt in. Hur mycket snor kan en människa producera per dygn? Jag måste göra en vetenskaplig undersökning någon gång, men inte nu, orkar inte.

Det är tur att mamma finns och ränner här lite nu och då, för annars har vi nog svultit ihjäl och inte fått i oss en endaste droppe kaffe, tack mamma!

Och tack Mary för hänvisningen! Det ska bli så roligt (och otroligt jobbigt, är inte frisk än) att hämta honom.
Ja just ja, för er som inte vet!
Jag fick veta att Mary och Lars-Åke planerade en valpkull efter Ötzie och eftersom jag älskar de generna (min f.d. fodertik Örla är helsyster med Ötzie) så ville jag ha en valp. Men de kom hem från Norge med ett för mig sorligt besked. Det blev nog inga valpar där, men istället hänvisade hon mig till en uppfödare i Norge som hade två hanvalpar kvar efter samma hane som Ötzie blivit parad med. Och efter mycket kort, intensivt emailande så har jag köpt mig en bouvierhane.

Varför valde jag då inte en rottweiler? Av samma anledning som jag inte kunde skaffa mig en ny bouvier efter Örla så kan jag inte skaffa en ny rottweiler efter Miller. Jag skulle titta på den rottan och se Miller, jag skulle jämföra den med Miller. Den skulle bli en ersättning och det skulle inte vara schyst mot hunden och inte mot mig. Bouvier är dessutom en ras jag provat och trivs med och valpen jag köpt har enligt vad jag hört om både mamman och pappan och deras meriter ganska stor potential.

Så jag kommer hem på måndag natt med en ulltuss. Se så söta de är!
http://www.skjervtorpet.com/
            

Huset känns tomt utan Millers galna upptåg och vilda lekar, men sakta men säkert börjar vardagen ta vid igen. Livet går ju faktiskt vidare. Åh vad jag hatar den frasen, men ack så sann den är.

Helgen var jättedryg, grät lite nu och då, försökte sova så mycket som möjligt, lät kåken och dess inredning förfalla totalt. Så nu har jag ett jättejobb framför mig. Städa!! Åh så roligt! Eller inte!! Men det måste göras. Däremot så ska det dammtorkas och möbleras om lite och förhoppningsvis får Anni ett eget rum längre fram i vår.

Jag vill återigen tacka alla människor som visat att de bryr sig, ni är ovärderliga!

Anni har hittat på lite nya lekar, bl.a. krypa in i bokhyllan. Nu är du väl glad Allan över att jag skruvade fast dem i väggarna?! Att ta ett bra fotografi på yrvädret är omöjligt för det ska vändas och vridas på huvudet, eller så ska fingrarna ta på kameralinsen, eller så är det en katt i vägen, eller, eller, eller... Men ett lyckades jag ta!

Jag vill passa på att önska Ötzie, matte Mary och husse Lars-Åke lycka till i Norge! Hoppas allt går enligt planerna och att det kryllar av bovvar i Moliden till sommaren.



Ha de gött!

Det är med tunga tårar som strömmar ner för mina kinder och ett massivt tryck över bröstet som jag skriver det här, men jag vill inte att det ska snackas.

Mitt älskade kolaöra, min Milleriller var till veterinären i går morse. Allt efter ett konstigt beteende vid simträning på Timrå Djur och Natur i Tallnäs. Han har inte velat använda bakbenen som han ska utan mest låtit dem flyta med. Så jag kände att en röntgen var nödvändig för att stilla min oro. Det gjorde den i och för sig, men startade också en fruktansvärd resa som jag önskar jag kunde kliva av.

Veterinären på Kusthöjden i Härnösand klämde och kände på Miller och gjorde böjprov innan han sövdes för röntgen. Hon tyckte han kändes vinglig i bakdelen och reagerade vid sträckning av knät på vänster sida. Redan efter första plåten kom hon in i rummet där Miller låg och sussade, lade handen på min axel och sa de ord jag minst av allt ville höra:
- Det ser inte bra ut!

Jag har själv sett röntgenplåtar av endast 2 hundar tidigare, men av desto fler hästar. Utan den minsta tvekan såg även jag vad som var problemet. Vänster höftkula ligger inte där den ska och skålen ser inte ut som den ska. Det handlar inte om en diffus variation utan den skala som används av SKK för att bedöma höftdysplasi räcker inte ens till.

Att han inte visat mer smärta än han har är ett under, men nu i efterhand kan jag se de små symtomen, nu när jag förstår dem. Han har varit ovillig mot att man tagit honom på bakdelen, men aldrig varken morrat eller visat tänderna. Han har haft svårt att lägga sig korrekt rakt ner och nästan alltid slagit ut bakdelen åt något håll. Han har helst inte travat utan hellre galopperat jämfota med bakbenen på promenaderna.

Det senaste dygnet har han visat sig vara smärtpåverkad, även om jag tror att det kommer sig av den behandling av töj och sträck han fick igår, men en 10 månaders valp ska inte behöva ha så ont.

Efter ett samtal med min egen veterinär så har jag också fått veta att en operation för att reparera kula och skål bekostas inte förrän hunden är färdigväxt, alltså inte förrän vid 2 - 2,5 års ålder. Vid det laget skulle det nog inte finnas mycket kvar att reparera och så ont vill jag inte mitt gossetroll. En aktiv högenergihund med den skärpa Miller har skulle aldrig klara av ett promenadhundsliv. Han har redan visat att efter senaste veckans försiktighet med motion vara stressad och rastlös till den grad då han äter på inredningen, skäller och gnäller till synes utan anledning och försöker leka långjagis med de katter han hittills inte brytt sig så mycket om.

Jag har pratat med Mia (uppfödaren) och vi är överens om att ett djur, en hund, min Iller inte ska behöva lida och ha ont. Jag har också frågat veterinärerna vad som kan vara den bakomliggande orsaken och de står båda svarslösa. Det kan vara en skada som uppkommit under de 6 första levnadsmånaderna, men det kan lika gärna vara medfött, men att det skulle vara genetiskt betingat har de svårt att tro efter att ha sett tidigare led och deras syskons HD-resultat. Det är alltså inget som kan belastas uppfödningen.

Miller kommer, när försäkringsfrågan är klar, att få somna in med huvudet i min famn och det kommer att vara det hittills svåraste jag någonsin gjort. Nu vet ni också varför jag försvinner härifrån ett tag.

Kram på er alla där ute! Tvåbenta som fyrfota...

Kopia på röntgenbilden (svagt streckat område är höftdysplasin):