Vilket kaos!!
Nu är vi en bit på väg vad gäller golvbyten, men vi insåg ganska omgående att innerväggarna i Annis rum skulle behöva bytas eftersom vi valt att måla väggarna och inte tapetsera. Väggarna var av materialet board som mer eller mindre faller sönder om man kommer åt dem med något hårt eller vasst föremål och de som har barn, katter eller hundar vet att det inte går att undvika, någon gång, vid något tillfälle att barn eller djur kommer åt väggen.
Spånskivor skulle upp och det innebar att två vägguttag och en lysknapp behövde tas bort och återställas utanpå spånskivan. Oj oj oj oj oj... En del av våra elledningar går fritt liggande i spånisoleringen i innerväggen!!! Vaddå brandrisk!!! Jordkabel finns, men är inte inkopplad i något uttag förrutom ett i köket. Så just nu håller pappa och Allan på att fundra ut hur det ska gå till att koppla in denna jordkabel och få ett isoleringsrör runt de fritt liggande kablarna. Lycka till gubbar!
Själv håller jag på för fullt att tvätta barnkläder och sortera dem. Jag fick 4 fulla kartonger av Carro med hur mycket fina kläder som helst. Och det som inte är finkläder är lekkläder, så nej Carro, inget slängs. Hoppas bara att nästa kotte är en tjej med så många fina småklänningar. Hjärtat smälter när man ser dem.... oh så gulligt det skulle vara att klä dem på en liten bäbis.
Också har jag klippt Aramis omgång 1. Jag klipper alltid 2 gånger, en gång som grovklippning och en gång som finklippning där man kan ta sånt som missats i omgång 1 och ta lite till om det skulle behövas någonstans. Som tur är har jag trimmer, det underlättar. Sen att jag har en hund som vill allt annat än stå still hjälper inte det minsta. Han tål allt, trimmern, hårtorken, kammen, klotången, men vill som sagt inte stå still när det finns så mycket att titta på och sniffa på och slicka lite på matte och leka... Men det går. Vore värre om han vore rädd.
Så nu ska jag beundra jycken en stund och se vart jag gjort tok och se om det går att fixa i morrn.
Ha det gott så länge!
Spånskivor skulle upp och det innebar att två vägguttag och en lysknapp behövde tas bort och återställas utanpå spånskivan. Oj oj oj oj oj... En del av våra elledningar går fritt liggande i spånisoleringen i innerväggen!!! Vaddå brandrisk!!! Jordkabel finns, men är inte inkopplad i något uttag förrutom ett i köket. Så just nu håller pappa och Allan på att fundra ut hur det ska gå till att koppla in denna jordkabel och få ett isoleringsrör runt de fritt liggande kablarna. Lycka till gubbar!
Själv håller jag på för fullt att tvätta barnkläder och sortera dem. Jag fick 4 fulla kartonger av Carro med hur mycket fina kläder som helst. Och det som inte är finkläder är lekkläder, så nej Carro, inget slängs. Hoppas bara att nästa kotte är en tjej med så många fina småklänningar. Hjärtat smälter när man ser dem.... oh så gulligt det skulle vara att klä dem på en liten bäbis.
Också har jag klippt Aramis omgång 1. Jag klipper alltid 2 gånger, en gång som grovklippning och en gång som finklippning där man kan ta sånt som missats i omgång 1 och ta lite till om det skulle behövas någonstans. Som tur är har jag trimmer, det underlättar. Sen att jag har en hund som vill allt annat än stå still hjälper inte det minsta. Han tål allt, trimmern, hårtorken, kammen, klotången, men vill som sagt inte stå still när det finns så mycket att titta på och sniffa på och slicka lite på matte och leka... Men det går. Vore värre om han vore rädd.
Så nu ska jag beundra jycken en stund och se vart jag gjort tok och se om det går att fixa i morrn.
Ha det gott så länge!
Äntligen...
Då var sovrummet klart så när som på golvlister och möblemang, men det hinns med det också.
Efter 2 veckor och en hel del trälim, mattlim och spackel så är även mattan på plats. Det var riktigt roligt att leka mattläggare och det blev ganska bra för att vara första gången jag får en vinylmatta på plats. Lite tok blev det, men där står det i alla fall två garderober så jag tror inte det kommer att synas.
Nu är det dags för Annis rum och det kommer att ta ännu längre tid då mamma ska på Raffnastämman i Ramsele under en vecka och då kan bara en av oss hålla på medan den andra "passar" Anni. Men det blir ju gjort i alla fall.
Så här blev valet av matta till sovrummet...
Nu är det dags för en timmes World of Warcraft innan kudden kallar.
Tjillevipp!
Efter 2 veckor och en hel del trälim, mattlim och spackel så är även mattan på plats. Det var riktigt roligt att leka mattläggare och det blev ganska bra för att vara första gången jag får en vinylmatta på plats. Lite tok blev det, men där står det i alla fall två garderober så jag tror inte det kommer att synas.
Nu är det dags för Annis rum och det kommer att ta ännu längre tid då mamma ska på Raffnastämman i Ramsele under en vecka och då kan bara en av oss hålla på medan den andra "passar" Anni. Men det blir ju gjort i alla fall.
Så här blev valet av matta till sovrummet...
Nu är det dags för en timmes World of Warcraft innan kudden kallar.
Tjillevipp!
Förbannade jävla idioter!!!
Jag tror på den fria viljan, friheten att välja fritt, att få tro på det egna idealet och möjligheten att agera därefter.
Men det här tar ta mig fan (ursäkta språket) priset.
Det är väl inte meningen att ni ska få veta så här, men jag måste få ur mig skiten innan jag exploderar.
I februari i år startades en debatt angående aborter och könsbestämning av foster. Detta efter att en kvinna i Eskilstuna gjort två aborter efter att hon fått sina foster könsbestämda till flickor. I Sverige har möjligheten funnits att könsbestämma ett foster från vecka 11 och fri abort utan utredning gäller till och med vecka 18. I Norge och Danmark har könsbestämning funnits från vecka 12 som också varit sista veckan för fri abort.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2503977.svd
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4477948.ab
När jag väntade Anni så visste jag att jag bar på en dotter, men jag fick det ändå bekräftat när vi gjorde ultraljudet då jag var i graviditetsvecka 19 (normalt 16 men det fanns inga tider). Jag har ett personligt behov av att veta barnets kön. Med Anni bildade jag ett band som jag inte tror jag hade kunnat göra annars. Jag kallade magen för Anni långt innan hon var född och jag planerade barnrummet som i själva verket bara var en spjälsäng och leksaker. Mamma stickade kläder och vi handlade de första babykläderna. Det var roligt att veta att vi skulle få en liten tjej.
Allan var först emot att veta, men efter att jag förklarat varför jag ville veta så tyckte även han att mitt resonemang höll i längden och ville även han veta.
Vi ville inte veta för att det spelade någon roll. Vi ville veta för att mer vara förberedda, veta lite vad som väntade oss, kunna knyta banden så tidigt det bara går. Helt enkelt kunna personifiera babyn. Säga hon eller han är lite personligare än att kalla barnet för den eller babyn. Namn hade vi åt vilket som, det har vi även den här gången, så det är inte ett problem.
Nu fick jag veta att jag inte kommer att få veta vilket kön det här barnet är för att några dumma jävla idioter gjort abort baserat på fostrets kön. Ja, jag måste få kalla dem för det för jag kan inte, hur jag än vänder och vrider på saken, förstå eller ens vilja förstå hur man kan göra en abort baserat på barnets kön. Att göra en abort pga ålder (låg eller hög), livssituation, sjukdom eller något annat livsavgörande kan jag förstå, been there, done that, don't wanna do it ever again. Men att en pojke skulle vara mer värd än en flicka, oavsett religion, oavsett kultur, anser jag vara ren och skär bullshit!
Min vän har 4 barn av samma kön och hon och barnens pappa har fått det de ville ha, fullt friska barn. Visst hade det varit roligt med ett barn av motsatt kön, men så föll det sig inte.
Man kan ju tycka att det vore enkelt att bara erbjuda könsbestämning från vecka 18, då är det ju ändå för sent att göra abort utan utredning, men någon sa till mig att ju större fostret är desto svårare att se barnets kön. Det är mer kropp som tar plats på en liten yta. Nu vet jag inte om det är hela sanningen. Jag vet inte om resten är hela sanningen heller, jag har bara läst tidningen. Men baserat på vad jag läst blir jag riktigt arg.
Jag ber om ursäkt om jag har sårat, förnärmat, kränkt eller förolämpat någon, men det är min fasta åsikt och den står jag för i alla lägen. Jag tar inte livet så enkelt och jag har inte heller stor förståelse för kulturer där kvinnor och flickor anses vara mindre värda då min starka övertygelse är att alla människor, oavsett hudfärg, kön och religion är lika värda. Ett människoliv är ett människoliv oavsett hur jag vänder och vrider på det.
Men det här tar ta mig fan (ursäkta språket) priset.
Det är väl inte meningen att ni ska få veta så här, men jag måste få ur mig skiten innan jag exploderar.
I februari i år startades en debatt angående aborter och könsbestämning av foster. Detta efter att en kvinna i Eskilstuna gjort två aborter efter att hon fått sina foster könsbestämda till flickor. I Sverige har möjligheten funnits att könsbestämma ett foster från vecka 11 och fri abort utan utredning gäller till och med vecka 18. I Norge och Danmark har könsbestämning funnits från vecka 12 som också varit sista veckan för fri abort.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2503977.svd
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4477948.ab
När jag väntade Anni så visste jag att jag bar på en dotter, men jag fick det ändå bekräftat när vi gjorde ultraljudet då jag var i graviditetsvecka 19 (normalt 16 men det fanns inga tider). Jag har ett personligt behov av att veta barnets kön. Med Anni bildade jag ett band som jag inte tror jag hade kunnat göra annars. Jag kallade magen för Anni långt innan hon var född och jag planerade barnrummet som i själva verket bara var en spjälsäng och leksaker. Mamma stickade kläder och vi handlade de första babykläderna. Det var roligt att veta att vi skulle få en liten tjej.
Allan var först emot att veta, men efter att jag förklarat varför jag ville veta så tyckte även han att mitt resonemang höll i längden och ville även han veta.
Vi ville inte veta för att det spelade någon roll. Vi ville veta för att mer vara förberedda, veta lite vad som väntade oss, kunna knyta banden så tidigt det bara går. Helt enkelt kunna personifiera babyn. Säga hon eller han är lite personligare än att kalla barnet för den eller babyn. Namn hade vi åt vilket som, det har vi även den här gången, så det är inte ett problem.
Nu fick jag veta att jag inte kommer att få veta vilket kön det här barnet är för att några dumma jävla idioter gjort abort baserat på fostrets kön. Ja, jag måste få kalla dem för det för jag kan inte, hur jag än vänder och vrider på saken, förstå eller ens vilja förstå hur man kan göra en abort baserat på barnets kön. Att göra en abort pga ålder (låg eller hög), livssituation, sjukdom eller något annat livsavgörande kan jag förstå, been there, done that, don't wanna do it ever again. Men att en pojke skulle vara mer värd än en flicka, oavsett religion, oavsett kultur, anser jag vara ren och skär bullshit!
Min vän har 4 barn av samma kön och hon och barnens pappa har fått det de ville ha, fullt friska barn. Visst hade det varit roligt med ett barn av motsatt kön, men så föll det sig inte.
Man kan ju tycka att det vore enkelt att bara erbjuda könsbestämning från vecka 18, då är det ju ändå för sent att göra abort utan utredning, men någon sa till mig att ju större fostret är desto svårare att se barnets kön. Det är mer kropp som tar plats på en liten yta. Nu vet jag inte om det är hela sanningen. Jag vet inte om resten är hela sanningen heller, jag har bara läst tidningen. Men baserat på vad jag läst blir jag riktigt arg.
Jag ber om ursäkt om jag har sårat, förnärmat, kränkt eller förolämpat någon, men det är min fasta åsikt och den står jag för i alla lägen. Jag tar inte livet så enkelt och jag har inte heller stor förståelse för kulturer där kvinnor och flickor anses vara mindre värda då min starka övertygelse är att alla människor, oavsett hudfärg, kön och religion är lika värda. Ett människoliv är ett människoliv oavsett hur jag vänder och vrider på det.
Med ett BIR i bagaget
Då var helgen avklarad då och den bjöd på mycket roligt och lite tråkigt, men allt som allt en riktigt trevlig helg.
Fredag förmiddag satte vi oss i bilen, jag och Aramis. Vi styrde kosan mot skogarna mellan Svenstavik och Brunflo, till Anna och Mönster i deras stuga. Där skulle vi få övernatta och umgås i trevligt sällskap.
När jag trodde att jag kört fel några gånger så hamnade vi tillslut på fäbodvallen där Anna och Mönster väntade oss. Mönster ja, vilken lugn, mysig gentleman. Helt säker i sig själv, helt klart mattes hund (fick jag erfara senare, men åter till det längre ner) och stor. Jag är ju iofs van Azzi och hon är mycket för liten. Jag tror inte Mönster är större än han ska vara, men han är en saftig bit ändå.
Vi pratade hela eftermiddagen, jag och Anna, hon visade mig runt och berättade lite om ställets historia. Jag förstår varför hon föll för stället, även om jag skulle blivit skogstokig och är på tok för mörkrädd för att vistas ensam ute i skogen.
Tack Anna och Mönster för att vi fick husera hos er!
Mörkret föll och vi kröp till kojs för att kliva upp tidigt morgonen därpå och bege oss till Svenstavik och SKK Internationell Utställning.
Aramis startade som andra hund i ring 15 (valpringen) och jag var nervös... för nervös. Inte för hur bedömningen skulle gå. Det är inget jag kan påverka och han är ännu så ung att han har tid att växa i kroppen. Utan det jag var nervös för var hans höga energi. Han blir lätt stressad och hoppig och bitig, vilket inte brukar vara något problem, men i och med att jag var så nervös trodde jag att han skulle känna av mina nerver och bli orolig. Vad fel jag hade!
Vi klev in i ringen, domaren vände sig om och i samma stund han öppnade munnen för att prata med Aramis så hoppade Aramis naturligtvis upp på honom, men det var helt ok för domaren. Han kelade lite med Aramis, klappade om honom och sedan travade och stod Aramis som om han aldrig gjort annat än gått i utställningsringen. Domaren tyckte mycket om Aramis och allt blev lixom rätt.
Ut ur ringen gick vi med 1 vkl, HP och en rosa/gul BIR rosett.
Domare var Mats Jonsson som gav kritiken:
Mkt lovande valp. Mkt bra huvud och uttryck. Bra hals. Ännu ej stabil i sin rygg. Bra bröstkorg.
Tillr. vinklar. Bra benstomme. Rör sig m. bra steg, ännu ngt instabil bak. Utm temperament.
Välvisad!
Senare på dagen efter motorhaveri och omflyttning av raserna i ringen skulle vuxna bouvier gå. En tik var anmäld, Maldas Ötzie och två hanar, Eddie van Dorlenka och A'message Exclusive Reality (till vardags kallad Nemo och tillika Mönsters halvbror). Det var lite spännande att få träffa och se ett par vuxna hanar.
Hur som helst så gick jag och Anna med våra bovvar ner till sjön för att de skulle få dricka och svalka av sig lite och på vägen upp passade vi på att gå på toan. Det var då jag fick erfara att Mönster är sin mattes hund.
Jag skulle hålla honom så fick Anna gå på toaletten så skulle hon hålla Aramis när jag gick. Jag tog kopplet och Anna ställde sig i kön vilket Mönster inte gick med på, så han tog i (inte särskilt mycket heller) och kastade sig mot sin älskade matte vilket resulterade i att jag tappade kopplet och hunden som stod före i kön (ja, matte var med) kastade sig åt sidan (skulle jag också ha gjort) och Mönster var helt nöjd igen när han fick vara nära sin matte. Det var inget annat än att han trodde matte skulle gå ifrån honom och bestämde sig för att göra något åt det. Hade jag varit med hade jag nog kunnat hålla kvar, men totalt oförberedd så tappade jag honom. Allt slutade lyckligt, ingen kom till skada förrutom att jag sträckt ett ledband i lillfingret (ooooh sån skada!!).
Ett antal timmar senare och med en varm och trött Aramis så träffade vi på Mary. Hon och Lars-Åke hade turats om att sitta i bilen med Ötzie och Lakka eftersom Lakka inte hunnit fylla 4 månader och blivit fullt vaccinerad (får inte vistas inne på utställningsområdet). Vi pratade om hundar, valpar och Marys mammas chihuahua Albin som Lars-Åke ställt tidigare under dagen. Det är en rolig liten krabat som det gått riktigt bra för, men det har alltid varit tok. Antingen har han kissat på domaren eller så har domaren bett om en borste och helt sonika ställt sig och borstat Albin under bedömningen. Hahahaha, alltid är det något och alltid är det roligt.
Så blev det äntligen dags för de vuxna bovvarna och Ötzie var sitt vanliga glada, urmysiga jag. Jag älskar den hunden, de linjerna. Det finns inget Ötzie inte klarar och både Mary och Lars-Åke är underbara människor med så mycket kunskap. Det är så roligt att se deras framgångar, en efter en.
Eddie och Nemo kom på plats även de och det var två tjusiga herrar. Eddie var mörk brindle och Nemo något ljusare gråbrindle, båda bastanta bitar. Det var roligt att träffa lite nytt bouvierfolk, få höra nya "historier", få nya erfarenheter och helt enkelt känna att man tillhör en skara mycket trevliga människor som brinner för samma sak som jag. Bouvier des flandres tillhör ju inte direkt vanligheten och de är ju inte så populära som t.ex. schäfer och rottweiler.
Eddie tog hem det mellan killarna och när han gick mot Ötzie tog han även hem BIR. För att se de individuella resultaten så finns det på deras respektive hemsidor.
Jag har lagt till en länk till Eddie och Nemos hemsida inne på The Pack om ni är intresserade av att se dem eller veta mer då jag tyvärr inte hade någon kamera till hands.
Det gick några fler timmar och det var äntligen dags för valp BIR finalen. Aramis var tvärslut, så trött. Det var varmt, otroligt mycket folk och ännu fler hundar och han hade skött sig exemplariskt hela dagen, men nu var han färdig. Vi åkte ut och jag säger inget om det, jag hade inte förväntat mig något annat heller. Jag tror inte ens det blev någon bruksras kvar i ringen när domaren gallrat första svängen, men jag vet inte säkert då jag och Missen (Aramis) tog till flykten ut i sjön så han fick bada ordentligt och inte bara blöta benen. Han såg ut som en dränkt råtta när vi tog oss tillbaka upp till finalringen för att se Eddie.
Tyvärr, som det tydligen brukar vara vid många SKK utställningar så har bouvier inte mycket att hämta, Eddie åkte ut under första gallringen han också. Även fast han var överlägset snyggaste hunden i ringen!! : )
På väg till bilen fick vi också tillfälle att träffa Lakka, den otroligt söta vorstehflickan som flyttat hem till Mary och Lars-Åke. Och hon har något jag har fastnat för. En vit svans, bara såååå otroligt läcker. Hon är otroligt fin.
Bilder på Aramis kommer när jag tagit mig tid att åka över till Edsåker och Mia. Hon har en bra kamera, det har inte jag.
Här vill jag passa på att tacka alla som grattat, alla som önskat lycka till och alla som ställt upp under helgen. Det har varit underbart roligt och det har taggat mig att anmäla till fler utställningar under hösten. Sveg och Ljusdal är nästa på schemat. Vi ses där!
Ni får hålla till godo med en bild på Azzis kvällspromenad igår kväll.
Fredag förmiddag satte vi oss i bilen, jag och Aramis. Vi styrde kosan mot skogarna mellan Svenstavik och Brunflo, till Anna och Mönster i deras stuga. Där skulle vi få övernatta och umgås i trevligt sällskap.
När jag trodde att jag kört fel några gånger så hamnade vi tillslut på fäbodvallen där Anna och Mönster väntade oss. Mönster ja, vilken lugn, mysig gentleman. Helt säker i sig själv, helt klart mattes hund (fick jag erfara senare, men åter till det längre ner) och stor. Jag är ju iofs van Azzi och hon är mycket för liten. Jag tror inte Mönster är större än han ska vara, men han är en saftig bit ändå.
Vi pratade hela eftermiddagen, jag och Anna, hon visade mig runt och berättade lite om ställets historia. Jag förstår varför hon föll för stället, även om jag skulle blivit skogstokig och är på tok för mörkrädd för att vistas ensam ute i skogen.
Tack Anna och Mönster för att vi fick husera hos er!
Mörkret föll och vi kröp till kojs för att kliva upp tidigt morgonen därpå och bege oss till Svenstavik och SKK Internationell Utställning.
Aramis startade som andra hund i ring 15 (valpringen) och jag var nervös... för nervös. Inte för hur bedömningen skulle gå. Det är inget jag kan påverka och han är ännu så ung att han har tid att växa i kroppen. Utan det jag var nervös för var hans höga energi. Han blir lätt stressad och hoppig och bitig, vilket inte brukar vara något problem, men i och med att jag var så nervös trodde jag att han skulle känna av mina nerver och bli orolig. Vad fel jag hade!
Vi klev in i ringen, domaren vände sig om och i samma stund han öppnade munnen för att prata med Aramis så hoppade Aramis naturligtvis upp på honom, men det var helt ok för domaren. Han kelade lite med Aramis, klappade om honom och sedan travade och stod Aramis som om han aldrig gjort annat än gått i utställningsringen. Domaren tyckte mycket om Aramis och allt blev lixom rätt.
Ut ur ringen gick vi med 1 vkl, HP och en rosa/gul BIR rosett.
Domare var Mats Jonsson som gav kritiken:
Mkt lovande valp. Mkt bra huvud och uttryck. Bra hals. Ännu ej stabil i sin rygg. Bra bröstkorg.
Tillr. vinklar. Bra benstomme. Rör sig m. bra steg, ännu ngt instabil bak. Utm temperament.
Välvisad!
Senare på dagen efter motorhaveri och omflyttning av raserna i ringen skulle vuxna bouvier gå. En tik var anmäld, Maldas Ötzie och två hanar, Eddie van Dorlenka och A'message Exclusive Reality (till vardags kallad Nemo och tillika Mönsters halvbror). Det var lite spännande att få träffa och se ett par vuxna hanar.
Hur som helst så gick jag och Anna med våra bovvar ner till sjön för att de skulle få dricka och svalka av sig lite och på vägen upp passade vi på att gå på toan. Det var då jag fick erfara att Mönster är sin mattes hund.
Jag skulle hålla honom så fick Anna gå på toaletten så skulle hon hålla Aramis när jag gick. Jag tog kopplet och Anna ställde sig i kön vilket Mönster inte gick med på, så han tog i (inte särskilt mycket heller) och kastade sig mot sin älskade matte vilket resulterade i att jag tappade kopplet och hunden som stod före i kön (ja, matte var med) kastade sig åt sidan (skulle jag också ha gjort) och Mönster var helt nöjd igen när han fick vara nära sin matte. Det var inget annat än att han trodde matte skulle gå ifrån honom och bestämde sig för att göra något åt det. Hade jag varit med hade jag nog kunnat hålla kvar, men totalt oförberedd så tappade jag honom. Allt slutade lyckligt, ingen kom till skada förrutom att jag sträckt ett ledband i lillfingret (ooooh sån skada!!).
Ett antal timmar senare och med en varm och trött Aramis så träffade vi på Mary. Hon och Lars-Åke hade turats om att sitta i bilen med Ötzie och Lakka eftersom Lakka inte hunnit fylla 4 månader och blivit fullt vaccinerad (får inte vistas inne på utställningsområdet). Vi pratade om hundar, valpar och Marys mammas chihuahua Albin som Lars-Åke ställt tidigare under dagen. Det är en rolig liten krabat som det gått riktigt bra för, men det har alltid varit tok. Antingen har han kissat på domaren eller så har domaren bett om en borste och helt sonika ställt sig och borstat Albin under bedömningen. Hahahaha, alltid är det något och alltid är det roligt.
Så blev det äntligen dags för de vuxna bovvarna och Ötzie var sitt vanliga glada, urmysiga jag. Jag älskar den hunden, de linjerna. Det finns inget Ötzie inte klarar och både Mary och Lars-Åke är underbara människor med så mycket kunskap. Det är så roligt att se deras framgångar, en efter en.
Eddie och Nemo kom på plats även de och det var två tjusiga herrar. Eddie var mörk brindle och Nemo något ljusare gråbrindle, båda bastanta bitar. Det var roligt att träffa lite nytt bouvierfolk, få höra nya "historier", få nya erfarenheter och helt enkelt känna att man tillhör en skara mycket trevliga människor som brinner för samma sak som jag. Bouvier des flandres tillhör ju inte direkt vanligheten och de är ju inte så populära som t.ex. schäfer och rottweiler.
Eddie tog hem det mellan killarna och när han gick mot Ötzie tog han även hem BIR. För att se de individuella resultaten så finns det på deras respektive hemsidor.
Jag har lagt till en länk till Eddie och Nemos hemsida inne på The Pack om ni är intresserade av att se dem eller veta mer då jag tyvärr inte hade någon kamera till hands.
Det gick några fler timmar och det var äntligen dags för valp BIR finalen. Aramis var tvärslut, så trött. Det var varmt, otroligt mycket folk och ännu fler hundar och han hade skött sig exemplariskt hela dagen, men nu var han färdig. Vi åkte ut och jag säger inget om det, jag hade inte förväntat mig något annat heller. Jag tror inte ens det blev någon bruksras kvar i ringen när domaren gallrat första svängen, men jag vet inte säkert då jag och Missen (Aramis) tog till flykten ut i sjön så han fick bada ordentligt och inte bara blöta benen. Han såg ut som en dränkt råtta när vi tog oss tillbaka upp till finalringen för att se Eddie.
Tyvärr, som det tydligen brukar vara vid många SKK utställningar så har bouvier inte mycket att hämta, Eddie åkte ut under första gallringen han också. Även fast han var överlägset snyggaste hunden i ringen!! : )
På väg till bilen fick vi också tillfälle att träffa Lakka, den otroligt söta vorstehflickan som flyttat hem till Mary och Lars-Åke. Och hon har något jag har fastnat för. En vit svans, bara såååå otroligt läcker. Hon är otroligt fin.
Bilder på Aramis kommer när jag tagit mig tid att åka över till Edsåker och Mia. Hon har en bra kamera, det har inte jag.
Här vill jag passa på att tacka alla som grattat, alla som önskat lycka till och alla som ställt upp under helgen. Det har varit underbart roligt och det har taggat mig att anmäla till fler utställningar under hösten. Sveg och Ljusdal är nästa på schemat. Vi ses där!
Ni får hålla till godo med en bild på Azzis kvällspromenad igår kväll.
